Minnesinstitutionerna låter sig skrämmas att göra så lite som möjligt och lider av en diffus rädsla över vad som skulle kunna hända om de släpper kontrollen. Istället för att lägga ut så mycket digitaliserat material som möjligt håller man tillbaka och gör så lite som möjligt tillgängligt. Lars Ilshammar var rejält kritisk på Kungliga biblioteket igår. Där hade KB, tillsammans med bland andra Nätverkstan ordnat en intressant konferens om offentlighet och upphovsrätt. (Tyvärr är den ännu inte utlagd på KB:s webb men kameror var på plats!)

Ilshammar menar att minnesinstitutionerna är uppgivna när det gäller att göra material tillgängligt digitialt. Då talar han både om det analoga matierialet som skulle kunna digitaliseras och det som skapas digitalt. Institutionerna väntar på att någon annan ska börja, de listar svårigheter och de letar efter den perfekta lösningen, istället för att att sätta igång med de förutsättningar som finns. Han tycker också de ägnar sig för mycket åt små, isolerade digitaliseringsprojekt som saknar helhetstänkande.

Stilla rädslan, sa Ilshammar. Förutom mer mod hos institutionerna, behövs också politiker som vågar peka med hela handen. Han berättade om Danmark, där radio och TV, under regeringens ledning, har gjort hela sitt ljud- och bildarkiv tillgängligt.

Upphovsrättsutredningens delbetänkande kan innebära några steg i rätt riktning. Men Ilshammar vill se minnesinstitutioner som har insikt om att deras material är en del av samhällets infrastruktur som skapar den offentlighet som är grunden för demokratin. Frågan berör både offenliga och privata aktörer och är sektorsövergripande. Det handlar om både kultur, utbildning, juridik och näringspolitik.

Björn Jordell, som sedan en månad tillbaka är Riksarkivarie, gav i ett inlägg Ilshammar rätt. Han var ännu tydligare med att det i första hand handlar om ett skifte i tänkandet bland arkiv och museer själva. Han menar att det finns en grundläggande självbild eller tankefigur att institutionerna äger materialet.

Istället ska vi tala om dess användbarhet. Vi förvaltar, men nyttjanderätten är inte vår, utan medborgarnas. Vi tappar en del av kontrollen, men måste ta den risken, menade den nya Riksarkivarien.

Det inlägget bådar gott. Vi kan få se ett modigare Riksarkiv framöver!

Birgitta Rydell, samhällspolitisk chef för DIK, bloggar om kulturpolitik och ledarskap.

I vårt grannland Finland kom en kulturutredning, Kultur – kraft för framtiden, i början av mars. Rapporten är på 42 sidor och riksdagen fattar, enligt kommitténs ordförande Leif Jakobsson, före sommaren beslut om dess genomförande. I svenska öron låter det osannolikt. Den svenska kulturutredningen arbetade i mer än ett och ett halvt år och lämnade ifrån sig 900 sidor!

Sverige och Finland har alltså två mycket olika sätt att närma sig kulturpolitiken. Leif Jakobsson, som numera är ordförande i Finlands motsvarighet till Kulturrådet, medverkade i torsdags vid ett diskussionsseminarium med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Han berättade hur kulturpolitiken i Finland inte är ett område för politisk debatt. I Finland har kulturen och kulturpolitiken som en del i byggandet av den unga nationen och då har enighet varit viktig.

Den finländska kulturutredningen tar sikte på år 2035. Organisatoriska frågor lämnas i detta skede därhän. Istället målas bilden av ett samhälle där konstens och kulturens roll ökar. Eftersom grunden för kreativitet och uttrycksförmåga läggs redan barndomen, måste till exempel de estetiska ämnena förstärkas i skolan: … ”kulturell läskunnighet är en central del av nationens kreativa kapital”, skriver man. Det är intressant hur just detta betonas som en utveckling i ett skolsystem som har lyfts fram som en förebild i den svenska skoldebatten.

Den svenska kulturutredningen fick kritik för att Internet och medborgarnas rätt och behov av digital tillgänglighet inte behandlades. Detta är dock ett huvudtema i den finländska rapporten där behovet av en utveckling av det upphovsrättsliga systemet, för att möta kraven, betonas. Ett annat område som behandlas mer ingående är att skapa förutsättningar för att utveckla de kreativa näringarna.

11 (!) ministerier är involverade i det så kallade politikprogrammet för konst och kultur som nu ska ta vid när rapporten har behandlats av riksdagen. På insidan av rapportens pärm finns en enkel tabell där de olika åtgärdsförslaget fördelas på ministerierna. Skulle detta kunna bli aspektpolitik i praktiken?

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

Igår presenterades det första delbetänkandet av upphovsrättsutredningen av Jan Rosén. Det är en lång textmassa och trots att jag är van att läsa utredningar är den svår att förstå. Jan Rosén publicerar också utredningen på DN debatt. Det är bra tycker jag eftersom frågan om upphovsrätt är angelägen för alla.

Tyvärr blir jag inte klokare av debattartikeln. Tittar därför på den filmade pressträffen där Rosén stolt framhåller utredningens kulturpolitiks betydelse. En av de fyra punkter han lyfter fram är kulturarvsinstitutioners behov av avtalslicenser för att tillgängliggöra sitt material.

Tråkigt nog missar utredaren hälften av de institutioner som brukar räknas som kulturarvsförmedlare. Museer och kulturmiljövården nämns inte. Det är en grav miss, museerna har stora samlingar foton, arkivalier, kartor och konst som är upphovsrättsskyddade. Med tanke på att Kulturdepartementet idag får kulturarvsinstitutionernas förslag till medverkan för en nationell digitaliseringsstrategi är det extra märkligt.

Rosén menar att kollektiva avtalslicenserna underlättar för bibliotek och arkiv att tillgängliggöra sitt material. Det låter jättebra. Skönt att institutioner kan sluta avtal så att upphovsmän får betalt. Men när jag läser närmare innebär Roséns förslag att jag som medborgare har rätt att läsa ett digitaliserat material på en dator men endast på arkivet eller biblioteket. Fördelen med det digitaliserade formatet utnyttjas alltså inte. Jag måste ta mig till ett bibliotek, som i det här fallet betyder byggnad, trots att biblioteket med en knapptryckning skulle kunna skicka materialet till mig.

Tja, det funkar kanske på sin höjd ett eller två år till, men sedan tror jag att användarna, besökarna eller kalla oss skattebetalande medborgare vill att den nya tekniken används till fullo. I alla fall när det gäller skattefinansierade institutioner.

Ju mer jag tänker på förslaget desto mer absurt blir det. Är det så att utredaren inte förstått hur bibliotek redan idag arbetar på nätet? Lite världsfrånvänt känns det med en utredare som i sitt pressframträdande refererar till cyberrymden.

Jag tror också att det finns en risk att legitimiteten för våra institutioner försvinner när vi blir låsta byggnader som kräver fysiskt förflyttning trots att tillgängligheten på nätet är tekniskt möjlig. Finns det inte en risk att våra besökare på museer, arkiv och bibliotek börjar fundera över varför de ska betala för offentliga institutioner som inte tillhandahåller den information som de är satta att vårda, visa och förmedla? Var finns den pedagog som kan förklara det rimliga i att ett digitaliserat material enbart går att läsa på en skärm, på en specifik adress, i en specifik stad?

Med tjugo års erfarenhet av museiarbete, utställningar och problematisering kring olika frågor och den ständiga frågan – når vi ut, ser jag att svaret är digitalisering. Vi vill som medborgare diskutera, ta del av vårt kulturarv, våra museisamlingar, hembygdsrörelsens arkiv et cetera och möjligheten finns via nätet. Deltagandet och samtalet mellan oss medborgare är en förutsättning för det demokratiska samhället. Ska vi verkligen hindra de samtalen genom att begränsa tillgängligheten till kunskap och bildning till fysiska adresser?

I don’t think so.

Karin Linder
Förbundsordförande DIK
karin.linder@dik.se

Pelle Snickars, forskningschef på KB, förgyllde lördagens förmiddagskaffe med en intressant understreckare i SvD.  Snickars menar att Google Book Search vänder upp och ned på hela upphovsrätten genom att skanna böcker utan att fråga upphovsrättsinnehavaren och därtill lägga ansvaret - och initiativet till att ta kontakt - om man inte vill ha sitt alster tillgängliggjort hos den som äger upphovsrätten.

Snickars uppmanar dessutom minnesinstitutioner och bibliotek att ge Google eldunderstöd i sin ambition “att organisera all välrdens information och göra den tillgänglig och användbar överallt”.

Flera kommentarer och blogginlägg anknyter till Snickars understreckare - merparten väldigt positiva. 

Vad tycker du?

Fildelningsförespråkaren Rasmus Fleischer har precis givit ut sin bok Det postdigitala manifestet och tydligen uppstod genast diskussion om varför han inte tillgängliggjort den på PDF per omgående. I ett svar på Newsmill skriver Fleischer:

Men att jag bejakar fri fildelning har aldrig i första hand handlat om maximerad “tillgång”, någonting som överlag är överskattat i vår tid av allmänt överflöd av digital information. Det intressanta är det gemensamma urval som sker i kopieringen som process och de gemenskaper som församlas när de digitala filer åter materialiserar sig.

Intressant! Med det förhållningssättet blir fildelning en urvalsprocess för vilka kulturella verk som ska “överleva”. Man kan fundera över vad det i förlängningen skulle kunna innebära för de allra smalaste verken, förutsatt att fildelning konkurrerar ut andra distributionssätt. Skulle smala verk inom musik, konst, litteratur och annat som finns tillgängligt digitalt sorteras ut till förmån för det breda tilltalet? Förmodligen ett helt teoretiskt resonemang från min sida och dessutom helt tvärt emot utvecklingen med communities som myspace med flera, där mindre hemmapulande artister når publik på ett helt annat sätt än tidigare.

Äh, jag är väl som vanligt ute och cyklar.

Är konflikten mellan musikbolag och pirater över nu? Det frågar jag mig efter att ha använt den nya digitala musiktjänsten Spotify några veckor. Nej, konflikten kring copyright och det kulturella kapitalet lär nog fortsätta. Men Spotify är en bra tjänst och ett kreativt svar på frågan hur man samtidigt kan ha och inte ha massor med musik.

Spotify handlar om on-demand-streaming. Jag får omedelbar tillgång till ett helt musikbibliotek utan att ha en enda skiva eller nerladdad fil. Det passar kanske inte alla men det passar mig. Spotify är som jag ser det en av de intressantaste kulturpolitiska idéerna i år.

Tjänsten lanserades i början av oktober i åtta länder: Sverige, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Finland och Norge. Enligt planen ska den introduceras i ännu fler länder den närmaste tiden.

Någon har karakteriserat Spotify som ”cloud computing för pop-generationen”. Jag förstår inte mycket av det tekniska. För mig handlar det om att jag kan lyssna på ett stort musikbibliotek utan att behöva gå genom besväret att köpa och lagra skivor. Det är en tjänst jag är beredd att betala för. Paradoxen i Spotify’s affärsidé är att jag inte behöver betala. Spotify är i princip gratis. I praktiken betalar jag för att slippa reklam.

Är det möjligt? Är det möjligt att sälja en tjänst gratis och ändå göra en förtjänst? Är det möjligt att få människor att betala för att slippa reklam? Spotify har slutit avtal med de stora musikbolagen och med upphovsmännens Stim. Och jag är inte den ende som bloggat positivt om Spotify. Det tycks vara möjligt.

Men visst, det finns också avigsidor. Jag kan lyssna hemma vid datorn, men inte när jag är ute och går. Jag vill ha Spotify i min telefon och jag vill ha ett större bibliotek, annars är jag nöjd.

Jag ser Spotify som exempel på den typen av nya borderline-verksamheter som uppstår i mötet mellan kultur och ekonomi. Det är ren och skär business, fast med en kulturpolitisk vision: att ge alla tillgång till all musik överallt – och att göra det gratis.