En av mina roligaste utmaningar som projektledare på DIK, men också som privatpersonen Linnéa, är att oavbrutet leta efter nya aspekter att foga till Berättelsen om Humanisten. Berättelsen om Humanisten är ständigt pågående och handlar om vem h*n är, vad h*n gör, vad h*n kan göra, hur h*n ser ut - ja allt som bygger på våra föreställningar om den samling människor som har utbildat sig vid humanistisk fakultet.

Vi är många som bidrar till Berättelsen om Humanisten. Vissa medvetet, andra utan att egentligen veta om det. Du som är humanist påverkar berättelsen bara genom din blotta existens. I din professionella gärning påverkar du människors uppfattning av vad humanistisk utbildning ger för kompetens.

Min egen lilla twist på Berättelsen handlar om att hela tiden leta efter oväntade aspekter att addera till Humanisten. Jag tycker att Berättelsen i dagsläget är för snäv och vill vidga den till att omfatta nya sätt att använda den humanistiska kompetensen, nya typer av arbetsplatser, nya roller i arbetslivet.

Imorgon presenterar DIK tillsammans med (något så otippat som) Sveriges Ingenjörer ett viktigt bidrag till Berättelsen om Humanisten när vi släpper rapporten Mixa för att maxa. Under ett år har den etnografiska konsultbyrån Trendethnography undersökt hur fyra företag blandar kompetenser för att bli mer kreativa. De olika infallsvinklar på en frågeställning som skilda kompetenser skapar bättre förutsättningar för nytänkande och här kan Humanisten ge nya perspektiv.

Redan idag skriver Svenska Dagbladet att Olika barn leka bäst och kanske kan vi nu våga hoppas att ett nytt kapitel i Berättelsen om Humanisten har påbörjats?

Rapporten släpps i samband med seminariet Mixa för att maxa. Nyfiken på seminarium eller rapport? Kontakta mig på 073-3662439.

I morse lyssnade jag på Per Naroskin, psykologen, konsulten, författaren och Spanaren i P1. Per kastade sig handlöst mellan sina anektoter, men en sak som jag faktiskt önskat att han stannat upp vid och utvecklat vidare var hur vi i arbetslivet alltid tenderar att skilja på hårda och mjuka värden. Bland de hårda värdena hittar vi det konkreta, materiella och mätbara och bland de mjuka finns processerna, värderingarna och det som är svårare att kvantifiera. Gissa vilka värden som först får stryka på foten vid en neddragning?

Det konkreta och mätbara verkar alltid vinna tävlingen om högst värdering eller trovärdighet. Även när det faktiskt bidrar till en skev bild av verkligheten. (Är det för att det mätbara är lättare att greppa intellektuellt?) På dagens Brännpunkt skriver två forskare från Institutet för Näringslivsforskning att tjänstesektorn varit betydligt viktigare för landets ekonomiska utveckling än vad officiell statistik visar. En statisktik som inriktas på att beskriva utvecklingen i tillverkningsindustrin - kännetecknad av hög konkret mätbarhet. Forskarna skriver:

Sverige är idag en kunskapsbaserad ekonomi där tillväxten drivs av humankapital, information och nya idéer. Tyvärr märks inga spår av det i nationalräkenskaperna som bygger på metoder som utarbetades före andra världskriget.

Men metoderna för att mäta tillverkningsindustrins produktivitet passar inte för tjänstesektorn, där många av DIKs medlemmar finns. Det här gör att verklighetsbilden inte blir komplett för beslutsfattare som ska formulera politik för kunskapssamhället.

Vad innebär det för akademiker inom kommunikation och kultur?