Genom tiderna har vi skapat arenor för samtal och diskussion. Dagens arenor är digitala dåtidens var fysiska.  Behovet av att samlas kring händelser och fenomen har alltid funnits.

I augusti 2005 tog en ung britt vid namnet Alex Tew initiativ  till hemsidan one million dollar hompage som skulle visa sig bli en riktig snackis. Tanken var att få ihop pengar till sin utbildning genom att sälja en milijon pixlar som var arrangerade på hemsidan för en dollar styck. Inte bara fick han in ihop pengarna utan hans idé blev ett fenomen som det fortfarande pratas om.  Hans personliga syfte var att samla ihop pengar, alla som deltog samlades kring ett fenomen som skapade samtal.

Ett ytterliggare exempel på arenor som skapar samtal; ärett gäng studenter från Berghs som lanserat en variant på one million dollar homepage. De har kopplat sin variant till Twitter. Skillnaden är att  det inte kostar att vara med.  Genom att tweeta om sidan får man sin profilbild publicerad på www.dontellashton.com. Desto fler följare man har desto större bild. Enligt studenterna finns det bara en twitter användare som har tillräckligt många följare för att fylla upp hela ramen med sin bild och det är skådespelaren Ashton Kutcher.

Man skulle kunna koppla dessa fenomen till medeltida kyrkobyggen där medborgare tillsammans gav pengar till bygget för att i gengäld få sitt namn på en platta i kyrkoentrén. Likt one million dollar homepage och studentprojektet  dont tell ashton handlar det om att tillsammans skapa mötesplatser för samtal. Skillnaden mellan dessa samtida exempel och de historiska är att idag samlas vi för samtal i de social medierna istället för i kyrkan.  

Ida Alfsdotter-Thoor

Projekledare på DIK och funderare

Inget är nytt under solen, var min tanke när jag läste det här blogginlägget om Jesus och sociala medier av Niklas Strandh. På ett nyanserat och välformulerat sätt satte han in problematiken med budskap och budbärare i en historisk kontext. 

 Att tala med med människor istället för till dem, att låta alla vara budbärare av en vision, varumärke eller budksap och att lyssna och skapa interaktion. Jag hör och läser dessa mantran överallt, i bloggar, på förläsningar, på twitter osv. Men idag lyssnade jag lite extra. Troligtvis för att Niklas berättade lite mer om sig själv och om sin bakgrund. Men framförallt för att jag absolut älskar när man använder historia för att analysera, förklara och tolka samtida fenomen. Mer sånt!

Ida Alfsdotter-Thoor

Projektledare på DIK och historienörd 

En fackförening som inbjuder till diskussion och debatt måste skapa arenor för samtal. Igår lyssnade jag på PR-strategen Brit Stakston på ett seminarium anordnat av Regionbibliotek Stockholm. Stakston talade om Sociala medier och politik och menade att än har politikerna mycket att lära om det engagemang vi medborgare faktiskt har i politik. “Människor vill diskutera politik” upprepade Stakston flera gånger. Däremot drar vi oss för att göra det på torg, möten och de mer konventionella arenorna. Via de sociala medierna är vi däremot engagerade och kunniga. Stakston talade också om att vi befinner oss i en lärprocess där vi måste lära oss använda de nya verktygen för att uppnå en medborgardialog.

Jag tycker att medborgardialog kan bytas till medlemsdialog och att den politiska transparensen och ärligheten gäller för ett fackförbund precis som för ett politiskt parti. Idag är DIK sannolikt ett av Sveriges mest demokratiska förbund där alla medlemmar har samma möjlighet till engagemang och delaktighet. DIK lever efter den demokratiska principen en man – en röst. Det gör vi sedan kongressen i höstas fattade beslut om en ny intern organisation. Ett beslut som togs efter lång debatt och diskussion, vilket var bra eftersom slutresultatet idag är så mycket bättre.

Visst ska vi ha ett samtal om den fackliga agendan och våra professioner, och visst ska ett fackförbund ta tillvara den kompetens och det engagemang som finns i medlemskåren. För det demokratiska samtalets skull hoppas jag att du läser och kommenterar vår DIK-blogg.
Är du intresserad av vad andra skrev om Brit Stakstons föredrag kan du kika på:
http://bit.ly/96xpS8 kalexanderssons blogg eller
http://bibliobuster.wordpress.com Anna-Stina Axelssons blogg, ledamot i DIKs Förbundsstyrelse

Karin Linder
Förbundsordförande DIK
karin.linder@dik.se

På ett frukostseminarium på JMW kommunikation var temat för dagen hur politiker ska använda sig av sociala medier i valrörelsen.

Det jag tog med mig från seminariet var tanken på hur bloggar, Facebook och Twitter kan förändra hela spelplanen för det politiska arbetet i framtiden. En kommunikatör från ett riksdagsparti konstaterade att det här är den första valrörelsen i Sverige där social medier kommer att vara en betydande kommunikationskanal. På frågan om hur viktig den kommer vara svarade en annan kommunikatör att det kan vara helt avgörande för valutgången om man inte finns med. Det är en arena där man måste synas men hur viktigt den är återstår att se.

Social medier ger en möjlighet att direkt inhämta medborgarnas synpunkter i politiska frågor. Något som allt mer börjar ske på lokal nivå runt om i landet. Oftast handlar det om enskilda frågor som till exempel behov av parkeringsplatser, badhus eller cykelbanor där just du bor. I förlängningen kan det leda till en ny form av demokrati. I dag får vi som väljare ta ställning till ett helt paket när vi röstar på ett politiskt parti. Vi väljer vilka vi vill hålla med och väljer bort det vi inte gillar. I det nya medielandskapet öppnar sig andra möjligheter. Vi kan kommunicera direkt med de folkvalda och kan påverka det politiska innehållet. Vi kan vara med i ett parti men påverka ett annat. Vi behöver inte gilla någon av de politiska paketlösningarna men ändå vara politiskt engagerade i enskilda frågor.

I förlängningen kan det kanske leda till att de invanda partistrukturerna luckras upp. Vi ser redan i dag en trend mot färre medlemmar i de politiska partierna och ett minskat valdeltagande. Detta sker samtidigt som det politiska engagemanget kanske är större än någonsin i de sociala medierna. Men då handlar det oftast om enskilda frågor, inte hela paketlösningar. Om framtidens politik skapas direkt av medborgarna via sociala medier, hur går det då med demokratin? Vem tar ansvar för de långsiktiga perspektiven och helhetssynen? Är det den ökande interaktiviteten en möjlighet eller ett hot mot demokratin?

Jag vill absolut tro att det är en möjlighet.

Rätten att tala fritt är inte precis det Kina är mest känd för. Facebook och Twitter är exempel på nätverk som är förbjudna men det betyder inte att fenomenet social medier inte existerar.

111 miljoner kineser använder sig av sociala portaler så som Sina, QQ och Sohu! Dessa har långt sedan Facebook och Twitters ankomst varit ett nav av information, spel, email, chat, osv. Bara för att inte våra västerländska lösningar finns i Kina betyder inte att de inte använder sig av sociala medier. Det glädjer mig, för vad vore världen utan lite digital socialisering!  I ett blogginlägg från Ogilvy’s utsände i Shanghai kan man läsa mer om fenomenet social medier i Kina.