Just nu kan det verka som om den viktigaste frågan Kulturutredningen kommer att behandla är förvaltningsorganisationen för kulturen på den statliga nivån. Nog för att detta kan komma att påverka en hel del, men det handlar till sist bara om att organisera på olika sätt. Den statliga förvaltningen har varit under stor omvandling under några åt tillbaka. Nu är det kulturens tur . Inte så konstigt med det. 

 Det stora handlar istället om kulturens regionalisering. Nya storregioner, som nu har fått klartecken från regeringen, kommer att få mer makt över kulturen i sitt område genom den s k portföljmodellen som utredningen redan har presenterat. Detta är en stor förändring. Man kan se den som en naturlig fortsättning på 70-talets beslut om länsteatrar och stärkande av länsmuseer och andra institutioner på den nivån. Staten har bestämt vart pengarna ska gå. Det nya blir att regionerna får större möjlighet att fördela till det de vill.

 I söndagens Dagens Nyheter gavs både ris och ros åt denna reform. Visst kan man ha farhågor. Det finns risk för mer kortsiktiga beslut och lokala politiker struntar i kulturen. Men mycket talar för att fördelarna överväger om vissa förutsättningar bli uppfyllda. I regionerna kan kulturen bli en faktor som man räknar med när policy för utveckling och tillväxt ska formuleras.

För det första måste de nationella målen för kulturpolitikens olika delar vara tydliga. Det behövs inte bara mål utan också nationella strategeier för till exempel bibliotekspolitiken. En sådan strategi måste också regioner och kommuner följa.

För det andra behövs detett regionalt engagemang och  beredskap att ta över ansvaret. Detta kommer att variera och det betyder att genomförandet av regionaliseringen också behöver variera. Några regioner kommer att gå snabbare fram än andra. Skåne och Västra Götaland är redan på banan.

Trots att jag är en inbiten stockholmare kommer det ibland tillfällen då jag bara måste lyfta på hatten för lillbrorsan i väst. Nu är en sådan stund kommen. Låt det vara sagt en gång för alla; Göteborg är en härlig stad.

Det räcker att kliva ut på Avenyn så är känslan och upplevelsen en helt annat än på Stockholms gator. Vindarna, luften, husen och människorna bär vittnesbörd om en historia annorlunda än Stockholms. Här har man handlat med världen. Här finns banden med det anglosaxiska. Här har de rika familjerna bidragit till kulturinstitutioner och sjukhus.

Göteborg har inte haft myndigheterna och makten, men har i gengäld ett driv som Stockholm saknar. Och det är inte utan att man blir lite avundsjuk på hur offensiva både Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen är. I tisdags samlades, enligt Göteborgsposten, 450 deltagare från 49 kommuner ”för att i finansiella kristider inspireras av varandras kulturarbete”.

I senaste numret av DIK forum (9/2008) finns flera artiklar som speglar den satsning på kultur, kreativitet och upplevelser som kan bidra till en nödvändig omstrukturering av närings- och arbetslivet i regionen. Lars Nordström (fp) som är ordförande i kulturnämnden i Västra Götaland lyfter fram utbildningsbehoven om regionen ska kunna stärka sin besöksnäring.

När får vi se rådslag om kulturen i Stockholmsregionen? De dåliga tiderna kommer att slå hårt även mot det tjänstebaserade näringslivet huvudstaden och dess kranskommuner. Också här kommer det att behövas krisplaner där kultur och kreativitet sätts i centrum!

Jag började min vecka i Aten på styrelsemöte för Eblida, den europeiska lobbyorganisationen för biblioteks- och arkivfrågor. På flyget hem i tisdags eftermiddag var dagstidningarna fulla av analyser inför det amerikanska presidentvalet. Mitt i all Obama-mani fastande jag för en artikel i DN som handlade om Kulturvision 2030, projektet som ska göra Stockholm till Europas främsta kulturmetropol.

Vid ankomsten på Arlanda möttes jag av huvudstadens nya slogan, “Stockholm – the Capital of Scandinavia”. Kaxigt. Men att bli Europas främsta kulturmetropol är ännu kaxigare.

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) säger i artikeln att “arbetet med kulturvisionen öppnar för samtal om kulturens värde för staden”. Det är tjugotvå år kvar till visionen ska gå i uppfyllelse. Det ska bli en intressant resa att följa.

Jag hoppas att stadens styrande i arbetet med kulturvisionen också öppnar upp för samtal om värdet av “kulturarbetarnas” (i vid bemärkelse) arbete.

Som Lulebo i förskingring gläder jag mig åt att min hemstad nu är topprankad när det gäller satsningar på kultur. Luleå kommun satsar 1 788 kronor per innevånare och ligger därmed i topp, enligt tidningen Dagens Samhälle som jämfört kultursatsningar i 84 kommuner. Enligt undersökningen får kommunen även högsta betyg av medborgarna.

I DN igår läste jag att den världsberömde barytonsångaren Peter Mattei ska dra igång en operafestival i Luleå! Enligt honom är det ”en otrolig go i Luleå genom det nya kulturhuset”. När kulturhuset skulle byggas var det många som gruffade. Många ansåg att det skulle bli dyrt; vilken nytta fyller ett kulturhus när det behövs mer pengar till vården? Ja, ni vet den gamla vanliga visan.

Nu talas det i alla läger med stolthet om kulturhuset. Taxichauffören på väg från Kallax in till stan berättar stolt om det nya kulturhuset och chefer på SSAB visar upp kulturhuset för utländska affärsmän. Tänk vad en satsning på kultur kan göra! Här finns nu ännu ett exempel på kulturens betydelse och hur kulturen skapar mervärde för hela bygden.

Nu önskar jag bara att min nya hemkommun Vallentuna kommer till skott snart och sätter ner spaden i jorden för att bygga ett kulturhus.

I september gav Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, ut den kulturpolitiska antologin Kultur i omvandling. I förordet sägs att dagens kulturpolitiska diskussion i hög grad handlar om ekonomi och kulturens betydelse för hållbar utveckling. Det innebär en mer instrumentell syn på kultur, men också en strategisk uppvärdering av kulturens betydelse för hållbar lokal och regional utveckling. Bra eller dåligt?

Det är lätt att säga att kulturen har ett egenvärde. Det är estetiskt självklart men etiskt intetsägande. Snart sagt alla är eniga om att kulturen har ett värde i sig, men det värdet ligger bortom politiken. De kulturpolitiska frågorna är instrumentella.

Författaren och språkvetaren Dimitrios Iordanoglou säger i sitt bidrag till SKL-antologin att kultur idag ingår i en till synes otvungen gemenskap med ord som utveckling, partnerskap, sponsring och marknadsföring. Iordanoglou ger en kritisk analys av två metoder som står högt i kurs i dagens kulturpolitiska metodmode, platsmarknadsföring och kulturplanering.

Platsmarknadsföringens arbete riktar sig utåt medan kulturplaneringen i hög grad är fokuserad inåt. Inom platsmarknadsföringen försöker man enkelt uttryckt att bygga ett lokalt eller regionalt varumärke med hjälp av olika slags event. Kulturplaneringen försöker i dialog med invånare att socialt och strategiskt utnyttja de befintliga kulturresurserna, materiella och immateriella.

SKLs seniorkonsult Ants Viirman ser några genomgående drag i den kommunala utvecklingen under senaste halvseklet: centralisering, likriktning och professionalisering. Enligt Viirman är 1974 års kulturpolitik ett uttryck för en kulturutveckling som går från mångfald mot enhetlighet och från delaktighet mot konsumtion. Det är en originell ståndpunkt som det vore intressant att se Viirman utveckla. 1974 års kulturpolitik brukar ju vanligtvis förknippas mer med sitt budord om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.

Kulturekonomen Emma Stenström tror på konstnärskonsulter, konstnärer som går ut på arbetsplatser likt trojanska hästar med ett öppet och ett dolt motiv: att öppet vara till nytta men att dolt verka för det icke-nyttiga och experimentella. Jag säger lycka till, men jag tror inte att konstnärskonsulter är rätt idé i dagsläget. Konsultmarknaden befinner sig i fritt fall.

Lucy Kellaway beskriver läget i Financial Times:

The bottom has fallen out of management bullshit. In the past three weeks I have not received one daft e-mail or daft invitation to attend a management training course based on a study of ancient tribes. No stupid theories, no strategy trees, no new management jargon, no nonsense of any sort. Since I started monitoring these things 15 years ago I have never known such a scarcity of silliness.

Drygt nio meter hög och sju ton tung är monumentalstatyn Walking to Borås av den amerikanske konstnären Jim Dine.

Jag går en mörk och regnig höstkväll genom Borås centrum och plötsligt står han där framför mig. Pinocchio. Nio meter hög, sju och ett halvt ton tung och gjord i brons.

Jag kommer ögonblickligen i kontakt med mig själv som barn. Mitt förhållande till Pinocchio var en aning komplicerat. Jag såg i Pinocchios mänskliga existens möjligheten att jag själv kunde vara en träbit. Finns Pinocchio så kan vem som helst vara en gammal träbit. Det skrämde mig.

Denna figur i monumentalformat – ett par meter högre än Poseidon i Göteborg – är en stark upplevelse. Många städer bygger landmärken med höga hus, Borås använder skulpturer, skriver stadens kulturchef Elisabeth Lundgren. Här satsar man på konst och kreativitet och vågar sticka ut.

Den gamla knallestaden är på god väg att skapa en unik stadsmiljö. Här finns Pinocchio, men här finns mycket mer. Vid mina besök i Borås under senare år försöker jag alltid få någon minut vid statyn Bodhi i Viskan vid Knalletorget. Jag gillar speglingarna i vattnet. Och vid det senaste besöket fann jag mig stående öga mot öga med en snurrig tvåmeterskanin, Marianne Lindberg de Geers Mate Hunting. Vad gör man i det läget? Follow the Rabbit?

Borås går sin egen väg men är samtidigt del av en mer allmän tendens. Sveriges Kommuner och Landsting säger i en kulturpolitisk rapport att det i landets kommuner och landsting pågår en rad satsningar där kultur är motor för att skapa attraktivitet och en god livsmiljö. I visioner, regionala utvecklingsprogram och lokala strategier tar kultur allt mer plats som strategisk utvecklingsfråga. Det är något annat än regeringsförklaringen där ordet kultur inte nämns en gång.

Vi diskuterar inte hur landets kommuner, landsting och regioner ser på kulturpolitiken. Det är konstigt, för att inte säga irrationellt, med tanke på att de står för ungefär lika stora kulturutgifter som staten. Vi är så enögt fixerade vid den statliga kulturutredningen att vi riskerar att missa en ”kulturrevolution” ute i landets kommuner och regioner.

Sensmoralen i den här sagan tycks vara att vart vi än vänder vår långa näsa, vänder vi den bort från något annat.

Har kulturutredningen gjort en grundlig omvärldsanalys som utgångspunkt för sina förslag om en framtida kulturpolitik? Av någon anledning tvivlar jag på det. Man ska komma ihåg att förutsättningarna för de tre kulturutredningarna skiljer sig åt radikalt. 1974 handlade det om kronan på ett nationellt välfärdsprojekt. 1995/96 handlade det om det svenska EU-inträdet och en statlig kulturpolitik som blev nationell. I dag har vi varit EU-medlemmar i 14 år och är på väg från landskap och län till europeiska regioner.

Den statliga kulturpolitiken genomgår i dag en identitetskris som har två dimensioner: dels i förhållande till regioner och kommuner, dels i förhållande till EU och andra EU-medlemmar. Hittills har den kulturpolitiska debatten mest handlat om navelskådning, det vill säga staten har sett in i sig själv och uppmärksammat statens relation till regionerna, medan staten i förhållande till EU är en blind fläck. Efter 14 år som EU-medlemmar ser vi fortfarande Sveriges förhållande till EU och de övriga medlemmarna som utrikespolitik. Kulturpolitik är i och för sig en nationell kompetens inom EU, men det betyder inte att inget kulturpolitiskt relevant händer på den gemensamma EU-nivån.

För det första har vi en djupgående strukturell harmonisering på den inre marknaden som omfattar 500 miljoner människor. För det andra har vi en harmonisering av utbildningssystemen inom ramen för Bolognaprocessen som omfattar ännu fler människor. För det tredje är Sverige på väg att ”go NUTS”. Det innebär att vi går från dagens landskap och län mot europaanpassade regioner i enlighet med den så kallade NUTS-nomenklaturen. För det fjärde är EU trots sitt begränsade kulturpolitiska mandat aktivt både utåt och inåt. EU drev framgångsrikt mångfaldskonventionen i Unesco. Inom unionen har kommissionen formulerat en kulturpolitisk agenda med mål som relaterar till den gemensamma Lissabonstrategin.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att förutsättningarna för statlig kulturpolitik är radikalt förändrade i förhållande till hur de såg ut 1974 och 1995. Man kan också notera att det råder betydligt större kulturpolitisk aktivitet inom EU-kommissionen än inom det svenska regeringskansliet. Vi lever i den något paradoxala situationen att Sverige är Europamästare i kultur samtidigt är kulturen marginaliserad i regeringens prioriteringar. Ordet kultur nämns inte i regeringsförklaringen och kulturen får inte mer än 25 öre av varje ny hundring regeringen satsar. Frågan är därför om staten har några fortsatta offensiva kulturpolitiska ambitioner eller om vi framöver endast ska ägna oss åt att försöka avgränsa och definiera statens kulturpolitiska ansvar i förhållande till regioner och EU?

Göteborg med sitt operahus är ett exempel på att stora kultursatsningar kan skapa tillväxt.

Skapas attraktiva städer genom kultursatsningar eller skapar attraktiva städer kultur? Den frågan tas upp i en nyligen utgiven rapport från Stockholms handelskammare; Kreativitet och konkurrenskraft - en kritisk granskning av rådande teorier om urban utveckling.

Författarna Johnny Munkhammar och Nima Sanandaji är kritiska till den amerikanske stadsplaneringsexperten Richard Floridas teorier om att städer blir framgångsrika genom att attrahera “den kreativa klassen”, de som arbetar inom vetenskap, kultur och underhållning.

Munkhammar och Sanandaji redovisar tillväxt och utveckling i en rad städer världen över och menar att det istället är konkurrenskraftig ekonomi, goda villkor för företagande och låga skatter som ger tillväxtkraft och därmed ett växande kulturliv. Alltså ett orsakssamband som är raka motsatsen till Floridas.

Visst finns det poänger i Munkhammars och Sanandajis resonemang. Det är företag och handel som ger oss välstånd. Utan växande näringsliv, som ger arbetstillfällen, finns inga pengar att satsa på kulturen. Som bevis för denna tes lyfter författarna fram Göteborg, en stad som utvecklats från stagnerande industristad i kris till att idag hysa ett växande och modernt näringsliv. Enligt deras analys lade den ekonomiska tillväxten grunden för den kulturella blomstring som Göteborg upplevt under senare tid.

Men här måste vi fråga oss vad som kom först, hönan eller ägget. I början av 90-talet fick staden ett nytt operahus. Denna satsning kan lika väl sägas vara en bidragande orsak till den ekonomiska tillväxten. Göteborgsoperan skulle i så fall motsäger författarnas tes.

Sambanden är mer komplicerade än vad Munkhammar och Sanandaji hävdar. En attraktiv stad skapas genom en unik kombination av företag som växer och offentliga satsningar på god arkitektur, kultur och konst som lockar till sig människor med kunskaper och idéer. Och just i dessa dagar när kortsiktig vinning och snabba klipp har fått världsekonomin i gungning, behöver vi som mest det som konst och kultur kan ge oss, nämligen lugn och möjlighet att höja blicken för att agera mer långsiktigt.