Det har nu gått två dagar sedan min kollega messade ett upprört ”Har du läst artikeln i SvD?!!”. Hon syftade på Svenskans rapportering om det krav på skolbibliotek, som ska skrivas in i den nya skollagen. Kompletterat med tidningarnas sedvanliga konkreta exempel, denna gång från Kunskapsskolan i Nacka.

Vi är många som skakar på huvudet åt dessa artiklar, och tydligen är vi också många som förgäves kontaktat artikelförfattaren för att på något sätt rätta till det som nu har gått ut till läsare (läs: skolledare, politiker, föräldrar) i hela landet.

Men vad är problemet? Jo, vi som arbetar på så kallade välfungerande skolbibliotek är så innerligt trötta på att det fortfarande sätts likhetstecken mellan skolbibliotek och tillgång till skönlitteratur. Varje gång en beslutsfattare – i all välmening – yttrar sig om hur hon minns sin barndoms skolbibliotek och dess mysig-dammiga bokdoft, för att sedan i bästa fall prata lite om vikten av barns läsning, så cementeras den här bilden ytterligare. Skolbiblioteket som en oas för de tystlåtna bokälskarna. En inrättning som höjer mysfaktorn på skolan. Och på något lite vagt sätt vet alla att skolbibliotek främjar barns läsning.

Och så kommer SvD med ett dubbeluppslag som bygger på exakt samma förlegade, begränsande, seglivade bild av skolbiblioteket!

Artikeln om friskolornas bokbuss, där en rektor – oemotsagd – anför argumentet att ”ett stort skolbibliotek med egen bibliotekarie och senaste litteratur inte med självklarhet gör så stor skillnad som många vill tro”. Och de bokslukande tjejerna, som blir så glada när de kan låna Jan Guillou på bokbussen. Och så den trevliga frågesporten. För den oinvigde måste det framstå som om ett bokbussbesök per termin istället för ett skolbibliotek faktiskt inte är så tokigt. När man aldrig har stött på ett modernt skolbibliotek, ser man inte heller det orimliga i att en bokbuss skulle kunna ersätta det intensiva pedagogiska arbete som krävs för att ge eleverna informationskompetens och läslust!

Just därför hade man hoppats att journalisten på ett diskret men omissförståeligt sätt hade visat att det finns andra sanningar.

Men tyvärr. I faktarutan med rubriken Vad gäller saken? får vi veta att ”skolbibliotek anses ha en nyckelroll för att utveckla elevernas språk och läsande” och att barn lånar allt färre böcker. Inte ett ord om skolans gigantiska uppdrag att utrusta eleverna med åtminstone ett minimum av källkritiskt tänkande och övrig informationskompetens, ett uppdrag som är mycket svårt att hantera utan en genomtänkt och proffsig skolbiblioteksverksamhet.

Jag läste nyss Kristina Alexandersson inlägg Källkritik i skolan – ja, tack! om det akuta behovet av en nationell IT-strategi för skolan, där det framgår att en skrämmande stor andel av lärarna uppger att de inte själva undervisar sina elever i källkritik och informationskompetens, och att de inte heller vet ifall eleverna får någon sådan undervisning. Och jag tänker att det är därför vi behöver få in skolbiblioteken i skollagen – bibliotekarierna måste in i den processen, utöver det att vi ska värna elevernas utveckling till läsande människor!

Läs även Kristina Alexanderssons kommentarer till SvD:s artiklar, Ett skolbibliotek kräver en skolbibliotekarie, och Mer än en samling böcker samt Cecilia Bengtssons blogginlägg angående den allmänna bilden av skolbibliotek.

Se också Skolbibliotek Östs blogg, med Anita Höglunds kommentar till SvD-artikeln samt ett utmärkt exempel på en modern skolbibliotekaries arbetssätt.

Monika Staub Halling

Bibliotekarie vid Adolf Fredriks Musikklasser

DIK:s representant i Nationella Skolbiblioteksgruppen

Miljöpartisten Mats Berglund skriver att politiker måste ta sig rätten att stoppa misshagliga kulturyttringar. Bakgrunden till Berglunds artikel var att SVT:s Kulturnyheter undersökt hur kulturpolitiker i de fyra regioner som ska få resurser enligt det nya stödsystemet ser på sin möjlighet att påverka kulturens innehåll.

Enligt Mats Berglund är det viktigt att politiker tar sitt ansvar och stoppar “misshaglig” kultur, även om det ska tillämpas restriktivt. Annars riskerar man att skapa ett tjänstemannastyre där anställda istället för folkvalda avgör vilka kulturuttryck som föräras offentligt stöd.

Jag delar inte Berglunds farhågor, jag känner farhågor inför hans inställning.

Vi gör ett tankeexperiment. Ponera att ett nytt vägprojekt beslutats i en kommun. Politikerna är överens om varför man satsar på den nya vägen och man har beslutat var den ska börja och sluta samt vad den får kosta. Kommer politikerna också att lägga sig i vilken slags vägbeläggning man ska använda, var övergångsställena ska placeras och vilken typ av planteringar som ska fylla rondellernas mitt? Kommer politikerna säga: “stopp, stopp, vi vill ha vit gatubelysning istället för gul”?

Förmodligen inte. Förmodligen finns det tjänstemän med exakt den kompetens som krävs för att fatta rätt beslut om hur vägprojektet ska ros i land på bästa möjliga sätt.

Varför vill Berglund (och de politiker i SVT:s undersökning som tycker som honom) ha mindre professionellt fattade beslut på kulturområdet?

Svante Beckman, Ingrid Elam och Solfrid Söderlind. Med den uppsättningen i en diskussionspanel kan det bara bli intressant och bra. Temat på DIKs arrangemang idag var Kultur och kvalitet. Eftersom remisstiden på Kulturutredningen snart går ut är diskussionen om kvalitetsfrågorna viktig. Utredningen förslår att konstnärlig kvalitet utmönstras ur de kulturpolitiska målen.

Jag tycker att det är ett märkligt förslag eftersom resten av utredningen strävar efter att göra kulturpolitiken mer betydelsfull. Med aspektpolitik som innebär att kultur ska genomsyra många andra områden, behövs verkligen också en kvalitetsdiskussion. Och om mer av kulturpolitiken ska bestämmas i regionerna, blir det också viktigt med med en lysande fyr i form av kvalitet. Panelen som vi lyssnade på idag var också enliga om att det måste få finnas många olika kvalitetsbegrepp.

Medborgarperspektiven genomsyrar Kulturutrednigen. Men att ta bort kvalitetsmålet är att se lite nedlåtande på medborgarna, menade Ingrid Elam.

Jag har de senaste veckorna fastnat för gamla tv-serier med kvalitet. Brideshead Revisited och den danska serien Matador är två gamla godingar som tål att ses hur många gånger som helst!