Gefle Dagblads kulturredaktör Björn Widegren skrev för en tid sedan en krönika efter att ha varit åhörare vid seminariet Den nya kulturpolitiken.

Widegren skriver i sin krönika ett passionerat försvar för kulturens rätt att ha sin egen existens som exklusivt självändamål. Riktig konst och riktiga konstnärer kan - i prinicip - inte vara lönsamma.

Och (den riktige) konstnären är ofta i utanförskap. En egenskap och ett förhållningssätt. Den riktiga konstnären är ofta en outsider. Inte för att han vill vara cool, eller bära svarta kläder och röka franska cigaretter. Han är det för att han tar sin konst på allvar inte har något annat val.

Widegren är upprörd. På seminariet har man pratat om “kreativa sektorn” och “kreativa näringar”. Om att kulturen kan vara en dimension i samhället som främjar tillväxt. Detta är inte “verklig kultur” enligt Widergren som verkar omfamna en mytbildning om det Konstnärliga Geniet.

Jag fascineras, det gör jag. Att undersöka kulturens roll i en samhällelig kontext, att se hur kultur kan stimulera till kreativitet som faktiskt kan bli lönsam om idéerna utvecklas till innovationer, att ge kulturen cred för den ekonomiska tillväxt som den direkt eller indirekt bidrar till innebär väl inte att man per definition utesluter det som Widegren betecknar som Äkta Konst?

Personligen tycker jag att konst och kultur är livsviktigt. Även om jag under en månad inte besöker en konstutställning vill jag gärna att en del av mina skattepengar går till att jag kan känna att jag, om jag vill, har tillgång till kultur. Jag betalar gärna för möjligheten - även om jag inte alltid utnyttjar den.

Jag tror att ett samhälle där konst och kultur inte kan nå nya höjder, bryta ny mark, är ett samhälle i stagnation. Därför vill jag att samhället skapar (finansierar) plattformar där konstens olönsamma “grundforskning” kan genomföras.

Men det betyder inte att konst och kultur ska passa sig för att associeras med lönsamhet, med näringslivet och med kreativ innovation. Det ena behöver inte utesluta det andra!

Därför blev jag så glad när jag läste Gävleborgs länsmusikchef Kenneth Johanssons reaktion på Widerbergs krönika. Johansson skriver angående att det i ett längre perspektiv kan vara lönsamt för ett samhälle att satsa på kultur:

Det tycker jag är en positiv utveckling, något som vi inom kultursektorn har anledning att bejaka, lära oss mer om och sedan använda till vår fördel. Ensam är inte stark, kulturen står starkare om den också kan förstås och beskrivas i ett samhällsekonomiskt sammanhang.

Just så. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Trots Almedalsveckans mest omfattande program hittills blir det ändå de oplanerade och oväntade mötena som bidrar mest till vissheten att det är värt att delta i veckan.

DIKs arbete med det kunskapspolitiska förhållningssättet innebär bland annat en vidgad arbetsmarknad för våra medlemmars kompetenser inom kultur och kommunikation. Flera seminarier relaterade till detta har hållits under Almedalsveckan, och många begrepp har surrat i luften.
Tjänsteinnovation, kreativa näringar och aspektpolitik är några. Dessa begrepp är relaterade till varandra men de snor in sig i varandra samtidigt som de är undanglidande. Ömsom trasslar man in sig och finner ingen väg ut eller så halkar de iväg precis när man trodde man kopplat greppet på dem.

Vid projektet KRUTs seminarium om de kreativa näringarna hade paneldeltagarna många exempel på nya metaforer och modeller utifrån vilka man kan betrakta denna snåriga halka av begrepp. Till exempel skillnaden mellan kultur och näringsliv kontra kultur som näringsliv, skillnaden mellan expressiva värden och ekonomiska värden och slutligen att man kan betrakta kulturpolitiken på samma sätt som man betraktar grundforskningen: som en förutsättning för ett näringsliv.

När känslan av gungfly och kvicksand blir allt för påtaglig är det skönt att träffa livs levande människor som faktiskt i sitt dagliga liv lever dessa difusa begrepp. Likt humlan, som för det mesta flyger, trots att hon inte borde kunna, arbetar medlemmar redan aspektpolitiskt med nya tjänster i den kreativa sektorn med kultur som både politik och som näring.

DIKs två inställda akademiska kvartar blev till intressanta samtal med kloka, kritiska och kvalitetsmedvetna medlemmar, politiker och kulturintresserade. Samtalen varade dessutom betydeligt längre än en kvart! Tack vare dessa möten blev mitt möte, med DIKs kunskapspolitiska förhållningssätt som klangbotten, med hala och snåriga begrepp begripligt.

Kreativa näringar står idag för en omfattande del av det svenska näringslivet. Tillväxten är hög. Det var ingen lätt uppgift för Staffan Dopping att hålla ordning på bland andra Marit Bergman, Leif Pagrotsky och Alexander Bard.

En debattglad Alexander Bard konstaterade att populärkultur är begriplig och ofta en kommersiell framgång, medan finkultur är obegriplig.

Jonathan från Piratpartiet fick ordet och drev sitt partis uppfattningar. Avvisades bestämt av panelen. Rätten till arbetets frukter har den som arbetar.

Även om främst Marit Bergman tog upp de praktiska administrativa problemen för en artist som är egenföretagare, var hon som övriga rätt tveksamma till en särskild organisation för att lösa problemen. Steget känns för långt. Vi är individualister. Vi har olika drivkrafter.

En sak är säker, dagens “stuprörskultur” måste brytas. Vi måste lära av varandra och skapa kommunikation. Dagens människor vill ha mer upplevelse och glädje. Sverige med sin ingenjörs- och lutherska kultur har traditionellt varit svagt på detta. I Helsingfors har man lagt samman konstfack och handelshögskolan. Varför inte i Stockholm? Danshögskolan ligger på KTH. Det kommer att leda till nya samtal!

Tidningen DalaDemokraten ifrågasatte i måndags om bibliotekarier har till uppgift att öka tillväxten i samhället. Deras inställning visar att har mycket kvar att göra när det gäller att synliggöra och tydliggöra våra medlemmars bredd, kunskap och kompetens. Flera att våra medlemsgrupper har oförskämt dåliga löner och vårt jobb är att på alla plan arbeta för att förändra detta faktum.

Bibliotekarier, logopeder, kommunikatörer, ja alla DIKs 21 000 medlemmar, bidrar på olika sätt för att minska utanförskap, stärka den sociala sammanhållningen och bidra till hållbar utveckling och tillväxt lokalt, regionalt och nationellt.

En av DIKs uppgifter är att stärka medlemmarna i deras argumentation, att ge dem verktyg för att beskriva sin kunskap och kompetens och göra det blir begripligt för omvärlden vad de gör och varför det är viktigt. Vi vill bredda våra medlemmars arbetsmarknad för att vi tror att deras kompetens och kunskap behövs i andra sektorer och för att det på sikt kan ge högre löner och starkare positioner.

Arkeologer med en gedigen utbildning är ypperliga projektledare som är vana att handskas med mångmiljonbudgetar. När ska näringslivet få upp ögonen och anställa dem?

Hur utvärderar man något som inte har några synbara konsekvenser? Det är frågan när regeringen ska skriva direktiven till utvärderingen av bibliotekslagen. Frågan är sublim. Att utvärdera något som inte har några synbara konsekvenser är som att beskriva tinget i sig. Lyckas regeringen nå fram till tinget-i-sig i utvärderingen av bibliotekslagen kan vi tvingas skriva om filosofihistorien. 

Det sägs att den av regeringen utlovade utvärderingen av 1996 års bibliotekslag kommer att påbörjas när kulturutredningen har lämnat sitt betänkande. Det blir en saga att följa. Utvärderar man något som saknar konsekvenser kan resultatet nämligen bli vad som helst och hur man vill. I realiteten blir varje utvärdering av bibliotekslagen en utvärdering av de senaste tio-tolv årens bibliotekspolitik. Och det finns god anledning att göra en sådan utvärdering. Biblioteken har varit både vinnare och förlorare sedan 1996. Men man kan på goda grunder fråga sig om det har funnits någon bibliotekspolitik och om lagen har haft någon betydelse?

I utvärderingen av bibliotekslagen ligger dessutom ett rannsakande moment av statlig självanalys. Hur ska jag – staten – förstå en symbollag i en allt mer global och virtuell verklighet? Den frågan är inte lätt att svara på. Men en sak är säker, vill man ha ett svar på frågan är det minst lika viktigt att fundera över framtiden som att utvärdera det förflutna.

Därför räcker det inte med en utvärdering av det som varit. Vi behöver förhålla oss till framtiden också. Vi behöver en bibliotekspolitik. Hur kan vi på bästa sätt använda biblioteken i dagens globala digitala informationsflöde? Tekniskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt vävs det lokala och det globala samman. Vi lever i dag i en värld där bibliotekslagen känns lika mycket 90-tal som kulturpolitiken känns 70-tal. Men lagens ord påverkar tänkandet. Vad är ett bibliotek? Hmm, bibliotekslagen säger…

Dagens bibliotekslag kan kanske utgöra en utgångspunkt i de diskussioner som kommer att föras mellan den nationella, regionala och lokala nivån. Men jag ser helst att den inte blir en slutpunkt. Den nuvarande lagens bokstav uttrycker mer politisk stasis än en gemensam samsyn och vision för den centrala, regionala och lokala nivån.

Vi kommer att behöva en mycket mer medveten offentlig bibliotekspolitik i den övergång som nu sker från traditionell industriproduktion till en ekonomi mer baserad på symbolhantering. Med den utgångspunkten tror jag att regeringens 28 miljarder till industrisamhällets bilindustri långsiktigt skulle göra större nytta om de satsades på informations- och kunskapssamhällets bibliotek.