Nu kan biblioteksvärlden sätta tänderna i ny statistik från Kulturrådet. I år är statistiken för sex olika bibliotekstyper sammanförd till en rapport. Statistiken för skolbiblioteken redovisades separat förra året och har traditionellt utförts med flera års mellanrum.

Man kan hoppas det detta så småningom förändras när Kungliga biblioteket får det samlade ansvaret och då också ska hålla i statistiken. Varför ska skolbiblioteken särbehandlas? De tillhör ju också det samlade biblioteksväsendet.

Åter till Kulturrådets statistik för 2010: Antalet filialer fortsätter att minska. Sedan 1990 har en tredjedel av alla filialer lagts ned. Det speglar en den genomgripande förändring som håller på att ske, där den fysiska tillgängligheten i många delar av landet har försämrats, medan den digitala tillgängligheten ökar. Hälften av folkbiblioteken har haft drygt 100 miljoner sidvisningar på sina webbsidor. Det har gjorts 39 miljoner nedladdningar från högskolebibliotekens elektroniska samlingar.

Olika bibliotekstyper samverkar allt mer. Hälften av landets biblioteksfilialer är samordnade med skolbibliotek. Detta är ett förhållande som måste vägas in i de förändringar som många hoppas kan komma när skolbiblioteken tydligare regleras i den nya skollagen.

DIK:s arbetsgrupp för skolbiblioteksfrågor hade i måndags sitt första möte. En viktig fråga för gruppen blir att noga följa hur Skolinspektionen kommer att definiera skolbibliotek vad gäller kvalitet och kompetens. Skolbiblioteket måste vara en pedagogisk resurs som stödjer lärandet. Det kräver nära samarbete med lärarna. Skolbibliotek integrerade med folkbibliotek behöver inte alls vara dåligt, men jag föreställer mig att det är viktigt att skolan tydligt tillsammans med biblioteket reglerar vad biblioteket ska ställa upp med.

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef för DIK.

Bloggar mest om kulturpolitik och ledarskap.

Minnesinstitutionerna låter sig skrämmas att göra så lite som möjligt och lider av en diffus rädsla över vad som skulle kunna hända om de släpper kontrollen. Istället för att lägga ut så mycket digitaliserat material som möjligt håller man tillbaka och gör så lite som möjligt tillgängligt. Lars Ilshammar var rejält kritisk på Kungliga biblioteket igår. Där hade KB, tillsammans med bland andra Nätverkstan ordnat en intressant konferens om offentlighet och upphovsrätt. (Tyvärr är den ännu inte utlagd på KB:s webb men kameror var på plats!)

Ilshammar menar att minnesinstitutionerna är uppgivna när det gäller att göra material tillgängligt digitialt. Då talar han både om det analoga matierialet som skulle kunna digitaliseras och det som skapas digitalt. Institutionerna väntar på att någon annan ska börja, de listar svårigheter och de letar efter den perfekta lösningen, istället för att att sätta igång med de förutsättningar som finns. Han tycker också de ägnar sig för mycket åt små, isolerade digitaliseringsprojekt som saknar helhetstänkande.

Stilla rädslan, sa Ilshammar. Förutom mer mod hos institutionerna, behövs också politiker som vågar peka med hela handen. Han berättade om Danmark, där radio och TV, under regeringens ledning, har gjort hela sitt ljud- och bildarkiv tillgängligt.

Upphovsrättsutredningens delbetänkande kan innebära några steg i rätt riktning. Men Ilshammar vill se minnesinstitutioner som har insikt om att deras material är en del av samhällets infrastruktur som skapar den offentlighet som är grunden för demokratin. Frågan berör både offenliga och privata aktörer och är sektorsövergripande. Det handlar om både kultur, utbildning, juridik och näringspolitik.

Björn Jordell, som sedan en månad tillbaka är Riksarkivarie, gav i ett inlägg Ilshammar rätt. Han var ännu tydligare med att det i första hand handlar om ett skifte i tänkandet bland arkiv och museer själva. Han menar att det finns en grundläggande självbild eller tankefigur att institutionerna äger materialet.

Istället ska vi tala om dess användbarhet. Vi förvaltar, men nyttjanderätten är inte vår, utan medborgarnas. Vi tappar en del av kontrollen, men måste ta den risken, menade den nya Riksarkivarien.

Det inlägget bådar gott. Vi kan få se ett modigare Riksarkiv framöver!

Birgitta Rydell, samhällspolitisk chef för DIK, bloggar om kulturpolitik och ledarskap.