I vårt grannland Finland kom en kulturutredning, Kultur – kraft för framtiden, i början av mars. Rapporten är på 42 sidor och riksdagen fattar, enligt kommitténs ordförande Leif Jakobsson, före sommaren beslut om dess genomförande. I svenska öron låter det osannolikt. Den svenska kulturutredningen arbetade i mer än ett och ett halvt år och lämnade ifrån sig 900 sidor!

Sverige och Finland har alltså två mycket olika sätt att närma sig kulturpolitiken. Leif Jakobsson, som numera är ordförande i Finlands motsvarighet till Kulturrådet, medverkade i torsdags vid ett diskussionsseminarium med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Han berättade hur kulturpolitiken i Finland inte är ett område för politisk debatt. I Finland har kulturen och kulturpolitiken som en del i byggandet av den unga nationen och då har enighet varit viktig.

Den finländska kulturutredningen tar sikte på år 2035. Organisatoriska frågor lämnas i detta skede därhän. Istället målas bilden av ett samhälle där konstens och kulturens roll ökar. Eftersom grunden för kreativitet och uttrycksförmåga läggs redan barndomen, måste till exempel de estetiska ämnena förstärkas i skolan: … ”kulturell läskunnighet är en central del av nationens kreativa kapital”, skriver man. Det är intressant hur just detta betonas som en utveckling i ett skolsystem som har lyfts fram som en förebild i den svenska skoldebatten.

Den svenska kulturutredningen fick kritik för att Internet och medborgarnas rätt och behov av digital tillgänglighet inte behandlades. Detta är dock ett huvudtema i den finländska rapporten där behovet av en utveckling av det upphovsrättsliga systemet, för att möta kraven, betonas. Ett annat område som behandlas mer ingående är att skapa förutsättningar för att utveckla de kreativa näringarna.

11 (!) ministerier är involverade i det så kallade politikprogrammet för konst och kultur som nu ska ta vid när rapporten har behandlats av riksdagen. På insidan av rapportens pärm finns en enkel tabell där de olika åtgärdsförslaget fördelas på ministerierna. Skulle detta kunna bli aspektpolitik i praktiken?

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

Svante Beckman, Ingrid Elam och Solfrid Söderlind. Med den uppsättningen i en diskussionspanel kan det bara bli intressant och bra. Temat på DIKs arrangemang idag var Kultur och kvalitet. Eftersom remisstiden på Kulturutredningen snart går ut är diskussionen om kvalitetsfrågorna viktig. Utredningen förslår att konstnärlig kvalitet utmönstras ur de kulturpolitiska målen.

Jag tycker att det är ett märkligt förslag eftersom resten av utredningen strävar efter att göra kulturpolitiken mer betydelsfull. Med aspektpolitik som innebär att kultur ska genomsyra många andra områden, behövs verkligen också en kvalitetsdiskussion. Och om mer av kulturpolitiken ska bestämmas i regionerna, blir det också viktigt med med en lysande fyr i form av kvalitet. Panelen som vi lyssnade på idag var också enliga om att det måste få finnas många olika kvalitetsbegrepp.

Medborgarperspektiven genomsyrar Kulturutrednigen. Men att ta bort kvalitetsmålet är att se lite nedlåtande på medborgarna, menade Ingrid Elam.

Jag har de senaste veckorna fastnat för gamla tv-serier med kvalitet. Brideshead Revisited och den danska serien Matador är två gamla godingar som tål att ses hur många gånger som helst!

Intensiva kulturvanor leder till moderna kulturella värderingar, eller är det kanske tvärom?

Det är numera välkänt att vi som bor i Sverige är Europabäst på kultur. Vi ligger i topp både vad gäller eget skapande och kulturkonsumtion. Sedan 1974 har vi haft en kulturpolitik som har lett till att de flesta av oss har tillgång till ett stort kulturutbud med hög kvalitet. Kulturpolitiken har varit en framgångssaga.

Men är det hela sanningen? På de allra sista sidorna av Kulturutredningens betänkande del 1, Grundanalys, problematiserar utredningen det här ganska enkla budskapet. Sveriges sticker nämligen ut även på andra sätt än med en framgångsrik kulturpolitik. I den sk World Values Survey ligger Sverige, visserligen i ett kluster tillsammans med andra nordeuropeiska, protestantiska länder, men ändå, längst upp i högerkanten. Det illustrerar att vi som bor här har extremt sekulära och frihetliga värderingar, till skillnad från länder som ligger längre ner mot det vänstra hörnet, präglade av traditionella överlevnadsvärden. Man skulle kunna säga att detta gör Sverige till världens modernaste land.

I en korrelationsanalys visar utredningen sambandet mellan denna modernitet och de intensiva kulturvanorna. Och se, de sammanfaller helt nästan helt och hållet. Det skulle i så fall kunna innebära att det är de moderna värderingarna och inte alls politiken som har gjort svenskarna så kulturvänliga.

Utredningens skriver: ”… i det större perspektivet är det snarare kulturpolitikens roll att svara mot det behov att ett rikt kulturliv som finns i de moderna samhällena.”

Det hade varit spännande att få läsa mer om detta. Men Kulturutredningen stannar här. Det hade kanske tagit ytterligare ett betänkande på några hundra sidor att reda ut de olika sambanden!

Det känns ändå som om det kan ligga något i de nya sambanden. När inte längre kyrkan och traditioner talar om för oss hur vi hantera våra liv behöver vi bild, musik, teater och litteratur som ger oss nya perspektiv och kan kasta ljus över svåra överväganden. Och den som säger att vi i ett modernt samhälle inte behöver ett rikt utbud av kultur i olika former, verkar ha läst av sin samtid helt felaktigt.

Just nu gör jag vad många andra i Kultursverige gör. Jag brottas med kulturutredningens 900 sidor.

Vad ska man ha för referensram när hela Kultursverige ligger och svettas på brottarmattan? Vad innebär sfäriskt tänkande och aspektpolitik i praktiken? Jag är övertygad om att ett förändrat språkbruk också har praktisk betydelse. Övergången från 1974 års kulturpolitiska diskurs till dagens handlar därför om mycket mer än organisations- och förvaltningsfrågor. Det handlar om hur man tänker och talar kultur och kulturpolitik.

Jag inser i likhet med de flesta att den kulturpolitiska verkligheten kommer att förändras. Kulturen är en aspekt av all verksamhet. Och när förutsättningarna för all (offentlig) verksamhet förändras, förändras också förutsättningarna för kulturen och kulturpolitiken. Vad kan vi i denna brytningstid dra för lärdomar från arbetet med 1974 års kulturpolitik?

När Ingrid Höglind började som kultursekreterare i Kungsbacka 1977 hälsades hon i lokaltidningen Norra Halland som “Kulturens budbärare”. Ingrid Höglind i Kungsbacka är unik. Samtidigt är hon representant för en stor grupp 40-talister som kom in i kultursektorn genom 1974 års kulturpolitik, och som har arbetat i bibliotek och kulturförvaltningar runt om i landets kommuner sen dess.

För Ingrids Höglinds del handlade arbetet om ”allmänkultur”. När hon började arbeta som kultursekreterare var det ingen som riktigt visste vad allmänkultur var. Allmänkultur var allt utom bibliotek. Och kultursekreterare hade man inte hört talas om.

Ingrid Höglind arbetade som kultursekreterare i 31 år. Hon kom till Kungsbacka tillsammans med 1974 års kulturpolitik. Och hon lämnar rollen som kultursekreterare samtidigt som 1974 års kulturpolitik går i pension. Om sin tid i kulturpolitikens tjänst har hon nu skrivit en bok, Kultursprutan – om tre decennier på kulturens gräsrotsnivå.

Boken börjar som en deckare. Näst sista kvällen på kontoret efter att ha arbetat i mer än 30 år som kultursekreterare i Kungsbacka, arkiverar Ingrid sina papper. Hon är sist kvar i huset och på vägen ut fastnar hon i hissen. Ingrid bokstavligen bryter sig ut ur den lokala kulturförvaltningen. Den här händelsen får henne att reflektera över sina 30 år som kultursekreterare i kulturpolitikens tjänst.

Kulturutredningens resonemang förs (av naturliga skäl) ur ett helikopterperspektiv. Betänkandet saknar det som vanligen lockar till läsning – human touch. Kultursprutan har human touch. Boken är kort, konkret, subjektiv och från och till dessutom riktigt rolig. Samtidigt visar Ingrid Höglind i boken hur komplex den professionella vardagen i den lokala kulturförvaltningen är och hur principiella frågor – till exempel när det gäller kvalitet – är återkommande inslag i denna vardag. 

Jag fascineras av i hur pass hög grad Ingrid Höglinds arbete har präglats av en sorts entreprenörskap och av en förmåga att arbeta över gränserna i kommunal förvaltning och i samarbeten med näringsliv och civilsamhälle. Kort sagt, jag slås av i hur pass hög grad Ingrid Höglind inom ramen för 1974 års politik arbetat så som kulturutredningen föreslår att vi i framtiden ska arbeta.

Det har gått en vecka sedan kulturutredningen lade fram sin ”lunta” i tre delar på nästan 900 sidor. Debatten har nu tagit ny fart, vissa är för och andra emot. Som det ska vara. Nu börjar DIKs arbete med att ta ställning till de konkreta förslagen.
 
Jag är precis hemkommen från DIKs statliga chefsgrupps seminarium om kulturutredningen. Keith Wijkander var huvudattraktionen. Han fick under en halvtimme presentera utredningen och sedan var det tid för frågor. Frågorna var naturligtvis specifika och flera rörde ”arkitekturen”, institutionernas uppdrag och ”aspektpolitiken”. Deltagarnas frågor gav mig en fingervisning om var medlemmarnas fokus kommer att ligga. Utgångspunkten för DIKs ställningstagande i remissvaret måste vara en avvägning mellan våra medlemmars och medborgarnas intressen. Kulturpolitiken är till för medborgarna!

Jag hoppas att kulturutredningens goda idéer tas tillvara och inte kastas ut med badvattnet på grund av att alla intressegrupper bevakar sina revir, att vi alla kan vara storsinta och se vad som är bra för hela sektorn. En annan förhoppning jag har är att kulturpolitikerna runt om i landet ser möjligheter i utredningens förslag och kanske, kanske kan kulturen bli en valfråga i alla fall lokalt!

Nu har Kulturutredningen presenterats. Huvudintrycket är positivt. Det ligger många goda förslag på bordet. Förslag som kan stärka kulturpolitiken som område.

Det är bra att museer och andra institutioner får fleråriga verksamhetskontrakt och på det sättet inte behöver anpassa sig till kortsiktiga prioriteringar utan får en längre planeringshorisont. Det är bra att vi får en nationell bibliotekspolitik.  Den förstärkta resurserna till regionerna är bra, men då behövs också tydligare nationella mål, vilket inte riktigt syns i utredningen.

De nya målen för kulturpolitiken känns dock vaga och det saknas en markering vikten av kvalitet. Har inte medborgarna rätt till kultur med hög kvalitet? Det räcker inte att hänvisa till svårigheter att definiera kvalitet. Vi vet att utbildning, professionalism och kontinuitet är tre goda indikatorer på kvalitet. Låt det vara vägledande!

Risken är att många under de närmaste dagarna skjuter sönder olika delar av Kulturutredningens förslag utan att se helheten. Till dem vill jag säga: besinna er, fundera och ta det lite lugnt! Det här är inte bara en förvaltningsutredning. Jag tycker att man kan se tydliga idéer om hur kulturen kan breddas, blir ett viktigare politiskt fält och samspela mer med andra andar politikområden. Läs mer på Kulturekonomi där Tobias Nielsén skriver mer om detta.

Kulturpolitiken är för viktig för att vara förpassad till marginalen. Vi behöver istället en kulturpolitik i mittfåran och som också mer än idag är liknar andra politikområden vad gäller organisation och politiskt engagemang. Vi behöver fler engagerade, inte bara kulturpolitiker, utan politiker inom andra områden som också brinner för kultur!

I dessa kristider tar både Obama och Sarkozy hjälp av kulturen. När ska Reinfeldt haka på denna trend? Han kanske också går i väntans tider som vi inom kultursektorn - i morgon släpps kulturutredningen.

Det har märkts i pressen att olika intressegrupper positionerar sig och det är nu när det kommer att finnas konkreta förslag som lobbyarbetet börjar.  Tiden är kort för remisstiden, redan i september ska en proposition läggas fram.

Jag håller tummarna för att det kommer att presenteras många kloka förslag på hur kulturen kan stärkas och komma in på andra politikområden. Framför allt hoppas jag på ett konsumentperspektiv i kulturpolitiken. Möjligen får Reinfeldt några idéer om hur han kan änvända kulturen för att minska “utanförskapet” som han alltid pratar om.

Aristoteles talade i sin politiska filosofi om vikten av att ett samhälle har en bred medelklass. Medelklassen skapar social balans. Minskar medelklassen får vi en ökad risk för instabilitet och radikalisering av konflikter. Ungefär så är det i teorin. Vad säger empirin? Empirin säger att Sverige är europamästare i kultur, lyckligast i hela Europa och dessutom världsmästare i medelklass.

Vi tänker oss lätt USA som medelklassens förlovade land, men det är Sverige som är världsmästare i medelklass. Om man definierar ”medelklass” som en inkomst mellan 75 procent och 125 procent av medianinkomsten är cirka 50 procent av hushållen i Sverige och de övriga nordiska länderna medelklass. I Storbritannien och USA handlar det om cirka 30 procent.

Ok, Ingo. Sverige är världsmästare i medelklass, men amerikansk medelklass är viktigast. Hur ser det ut för den amerikanska medelklassen? Det korta svaret är att amerikansk medelklass är inne i sin djupaste kris sedan den store Gatsbys dagar. Inkomstskillnaderna i USA är de största sedan 1929 och medelklassen har krymt de senaste 30 åren. Ikonen för en era – middleclass america – orkar inte bära ledartröjan.

Den amerikanska medelklassen har urholkats alltsedan president Reagan på 1980-talet började tala om ”the magic of the marketplace”. I dag säger 8 av 10 medelklassamerikaner att det är svårare att upprätthålla livsstilen nu än det var för 5 år sedan.

Vad betyder krisen för världsmästarna? Vad innebär krisen för Svensson? Det är svårt att säga. Sverige har under senare decennier uppvisat ett säreget drag: svensk medelklass tycks växa i lågkonjunktur. En mer väldefinierad fråga är därför om den svenska medelklassen kommer att växa även denna gång eller om vi får se hur individer och hushåll i enlighet med den internationella normen faller ur?

Här uppstår en kulturpolitiskt relevant fråga: Är det medelklassen som skapar välfärd eller är det välfärden som skapar medelklass? Vi svarar reflexivt att det är medelklassen som skapar välfärd och inte tvärtom. Hur skulle det annars se ut? Skulle välfärden (och kulturen) skapa medelklassen? Ja, det sägs så. Vissa forskare hävdar att en bred och stabil medelklass förutsätter ett välutvecklat välfärdssystem.

Kommer kulturutredningen att analysera sådana här grundläggande kulturpolitiska frågor? Nej, troligen inte. Utredningsväsendet är inte längre vad det har varit. Det påpekades av Mats Svegfors i Ansvarsutredningen, liksom av Bengt Göransson i DN nyligen.
 
Kulturutredningen är en organisations- och förvaltningsutredning. Liksom den senaste kulturutredningen i mitten av 1990-talet motiverades av det svenska EU-inträdet motiveras dagens utredning av Lissabonfördraget. Det handlar inte i första hand om kultur, utan om att anpassa svensk samhällsorganisation och förvaltning till nya förhållanden. Vi är idag en integrerad del av en inre marknad som omfattar 500 miljoner människor. 

Utgångsläget för den kulturpolitiska utredningen som på torsdag presenterar sitt betänkande är på en och samma gång osannolikt bra och osannolikt svårt: Sverige är europamästare i kultur, världsmästare i medelklass, lyckligast av alla i hela EU– men i det stora hela som alkohol i lättöl.

Idag onsdag kunde vi i flera dagstidningar läsa om den dystra statistiken för bokutlåning och besöksstatistik på våra bibliotek, alltmedan flera museer i Stockholm nu har lika många besökare som under frientréreformen. Arkivinstitutionernas statistik ger däremot sällan rubriker i pressen, och knappast är forskarsalarna fullsatta – om det nu är bara det som ska räknas.

Mats Hansson från Kulturrådet påpekar nämligen i Norrländska Socialdemokraten att man idag enbart räknat statistik på den ”gamla” verksamheten – bara de fysiska besökarna syns i statistiken men inte besökarna på webben!

Att år 2009 inte mäta de virtuella besök och den informationssökning tekniken idag ger möjlighet till tycker jag visar på ett förlegat sätt att se på verksamheten. Ett av målen med att göra mer och mer av våra kulturella skatter tillgängliga på internet och sökbara i databaser är att det ska gå att besöka en kulturinstitution utan att vara där fysiskt. Så varför är då den fysiske besökaren viktigare än den virtuelle? Är det handgripliga boklånet viktigare än att biblioteken nyttjas för kunskapsinhämtning och bildning? Är det bättre att en forskare beställer fram handlingar i ett arkiv istället för att använda en databas då så är möjligt?

Vi är många som har höga förväntningar på kulturutredningen som presenteras nästa vecka. Det finns mycket jag hoppas på! Främst att kulturens ställning i allmänhet stärks – men också att institutionernas nya roller och deras förändrade verksamhet görs tydligt, där brukarperspektiv och deltagande särskilt lyfts fram.

Just nu kan det verka som om den viktigaste frågan Kulturutredningen kommer att behandla är förvaltningsorganisationen för kulturen på den statliga nivån. Nog för att detta kan komma att påverka en hel del, men det handlar till sist bara om att organisera på olika sätt. Den statliga förvaltningen har varit under stor omvandling under några åt tillbaka. Nu är det kulturens tur . Inte så konstigt med det. 

 Det stora handlar istället om kulturens regionalisering. Nya storregioner, som nu har fått klartecken från regeringen, kommer att få mer makt över kulturen i sitt område genom den s k portföljmodellen som utredningen redan har presenterat. Detta är en stor förändring. Man kan se den som en naturlig fortsättning på 70-talets beslut om länsteatrar och stärkande av länsmuseer och andra institutioner på den nivån. Staten har bestämt vart pengarna ska gå. Det nya blir att regionerna får större möjlighet att fördela till det de vill.

 I söndagens Dagens Nyheter gavs både ris och ros åt denna reform. Visst kan man ha farhågor. Det finns risk för mer kortsiktiga beslut och lokala politiker struntar i kulturen. Men mycket talar för att fördelarna överväger om vissa förutsättningar bli uppfyllda. I regionerna kan kulturen bli en faktor som man räknar med när policy för utveckling och tillväxt ska formuleras.

För det första måste de nationella målen för kulturpolitikens olika delar vara tydliga. Det behövs inte bara mål utan också nationella strategeier för till exempel bibliotekspolitiken. En sådan strategi måste också regioner och kommuner följa.

För det andra behövs detett regionalt engagemang och  beredskap att ta över ansvaret. Detta kommer att variera och det betyder att genomförandet av regionaliseringen också behöver variera. Några regioner kommer att gå snabbare fram än andra. Skåne och Västra Götaland är redan på banan.