I gårdagens DN fick vi veta att Sveriges tillväxt nu är nere på lika låg nivå som under andra världskriget. Och det var inget aprilskämt.

“När vi behöver ifrågasättande och samhällskritik, det är då kulturen är som viktigast”. Så skriver socialdemokraternas kulturpolitiske talesman Leif Pagrotsky i GP. Han tar upp problemen med sponsring inom kultursektorn. Och visst är det i dessa dagar svårare att tala för kultursponsring när vi är inne i en global ekonomisk kris, när tusentals anställda varslas och när företagen kämpar för sin överlevnad.

Pagrotsky menar att kulturen behöver trygghet av en stabil och långsiktig finansiering med offentliga medel. Visst är det sant men kultursponsring har andra dimensioner än bara pengar, det handlar lika mycket om samverkan mellan kultur och näringsliv. Jag förstår inte varför det ska vara andra regler för idrotten än för kulturen? I dessa kristider kanske näringslivet behöver kulturen mer än någonsin?

Vi behöver någon i näringslivet som står upp för samarbetet med kulturen.

Igår var jag på Jonsereds herrgård utanför Göteborg. Det var seminarium med rubriken Konsten och kapitalet. Ämnet var sponsring i kulturlivet och i kulturutredningen, arrangörer Göteborgs universitet och föreningen Kultur och näringsliv. Könsfördelningen talar för sig själv – nitton damer och tre herrar.

I den kulturpolitiska debatten förs diskussioner om hur mycket kulturen ska få kosta. Kulturen behöver mer pengar men vi måste vara realistiska och inse att den offentliga kakan inte kommer att bli så mycket större.

DIK har ställt sig positivt till sponsring. Men endast som ett komplement till, inte en ersättning för, de offentliga medlen. Det är viktigt att skapa regler och modeller för kultursponsring så att fler aktörer kan bli delaktiga i finansieringen. Kulturen behöver alla finansiärer den kan få!

Jag vill att sektorstänkandet bryts upp och att vi gör allt vi kan för att skapa förutsättningar för samverkan över sektorsgränserna. Jag är måhända naiv när jag hoppas att vi i framtiden har rivit stuprör och andra barriärer så att kulturen kan interagera med andra politikområden och att fokus kommer att ligga på hur vi tillsammans kan utveckla vårt samhälle och oss själva som individer.

Seminariet i Göteborg bjöd på en del intressanta tankegångar och besked. Cecilia Magnusson (m) från riksdagens kulturutskott informerade om att kulturutredningen har fått i uppdrag att lägga förslag till kultursponsring och att en utredning ska se över lagstiftningen för stiftelser och fonder. Tidigare har det varit prat om att det skulle ske en kartläggning men nu blir det också konkreta förslag. Bra med mindre prat och mer verkstad.

Lars Nordström (fp) från Västra Götalandsregionens kulturnämnd gjorde ett klokt inlägg i debatten. Han inledde seminariet med att säga att sponsring inte får innebär att vi slutar brottas med andra politikområden för att få mer pengar. Lars lyfte ännu ett problem, att sponsring kan få geografiska konsekvenser. Ett så kallat 08-fenomen – sponsorpengarna hamnar i Stockholmsområdet. I valet mellan Kungliga Operan och den lokala teatern faller sponsorernas val på den medialt mer kända institutionen i huvudstaden. Alla höll naturligtvis inte med men visst tror jag att det kan finnas sådana risker. Fast de ska inte överdrivas.

Brittmo Bernhardsson, projektledare för kultur- och medieproduktion på Business Region Göteborg, lyfte frågan om hur viktigt det var med språket. Sponsring är faktiskt en affärsuppgörelse. Ibland använder vi väl alla begreppet lite slarvigt. Ett sätt att komma runt detta är att istället prata om privat kulturfinansiering. Ett tydligt och enkelt begrepp som också inbegriper donationer.

Diskussionen kom mycket att handla om okunskapen inom både kultursektorn och näringslivet. På slutet var vi alla överens om att vad som behövs är en representant från näringslivet som sticker ut och står upp på vad hans/hennes företag har att vinna på samarbetet med kulturen i ett större perspektiv.

Spännande och roliga diskussioner var det och jag hoppas att näringslivet och andra sektorer kan förstå att kulturen är en viktig del av samhällsmotorn och att de vill vara med och fylla på bränsle så att vi kan köra vidare.