I vårt grannland Finland kom en kulturutredning, Kultur – kraft för framtiden, i början av mars. Rapporten är på 42 sidor och riksdagen fattar, enligt kommitténs ordförande Leif Jakobsson, före sommaren beslut om dess genomförande. I svenska öron låter det osannolikt. Den svenska kulturutredningen arbetade i mer än ett och ett halvt år och lämnade ifrån sig 900 sidor!

Sverige och Finland har alltså två mycket olika sätt att närma sig kulturpolitiken. Leif Jakobsson, som numera är ordförande i Finlands motsvarighet till Kulturrådet, medverkade i torsdags vid ett diskussionsseminarium med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Han berättade hur kulturpolitiken i Finland inte är ett område för politisk debatt. I Finland har kulturen och kulturpolitiken som en del i byggandet av den unga nationen och då har enighet varit viktig.

Den finländska kulturutredningen tar sikte på år 2035. Organisatoriska frågor lämnas i detta skede därhän. Istället målas bilden av ett samhälle där konstens och kulturens roll ökar. Eftersom grunden för kreativitet och uttrycksförmåga läggs redan barndomen, måste till exempel de estetiska ämnena förstärkas i skolan: … ”kulturell läskunnighet är en central del av nationens kreativa kapital”, skriver man. Det är intressant hur just detta betonas som en utveckling i ett skolsystem som har lyfts fram som en förebild i den svenska skoldebatten.

Den svenska kulturutredningen fick kritik för att Internet och medborgarnas rätt och behov av digital tillgänglighet inte behandlades. Detta är dock ett huvudtema i den finländska rapporten där behovet av en utveckling av det upphovsrättsliga systemet, för att möta kraven, betonas. Ett annat område som behandlas mer ingående är att skapa förutsättningar för att utveckla de kreativa näringarna.

11 (!) ministerier är involverade i det så kallade politikprogrammet för konst och kultur som nu ska ta vid när rapporten har behandlats av riksdagen. På insidan av rapportens pärm finns en enkel tabell där de olika åtgärdsförslaget fördelas på ministerierna. Skulle detta kunna bli aspektpolitik i praktiken?

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

Miljöpartisten Mats Berglund skriver att politiker måste ta sig rätten att stoppa misshagliga kulturyttringar. Bakgrunden till Berglunds artikel var att SVT:s Kulturnyheter undersökt hur kulturpolitiker i de fyra regioner som ska få resurser enligt det nya stödsystemet ser på sin möjlighet att påverka kulturens innehåll.

Enligt Mats Berglund är det viktigt att politiker tar sitt ansvar och stoppar “misshaglig” kultur, även om det ska tillämpas restriktivt. Annars riskerar man att skapa ett tjänstemannastyre där anställda istället för folkvalda avgör vilka kulturuttryck som föräras offentligt stöd.

Jag delar inte Berglunds farhågor, jag känner farhågor inför hans inställning.

Vi gör ett tankeexperiment. Ponera att ett nytt vägprojekt beslutats i en kommun. Politikerna är överens om varför man satsar på den nya vägen och man har beslutat var den ska börja och sluta samt vad den får kosta. Kommer politikerna också att lägga sig i vilken slags vägbeläggning man ska använda, var övergångsställena ska placeras och vilken typ av planteringar som ska fylla rondellernas mitt? Kommer politikerna säga: “stopp, stopp, vi vill ha vit gatubelysning istället för gul”?

Förmodligen inte. Förmodligen finns det tjänstemän med exakt den kompetens som krävs för att fatta rätt beslut om hur vägprojektet ska ros i land på bästa möjliga sätt.

Varför vill Berglund (och de politiker i SVT:s undersökning som tycker som honom) ha mindre professionellt fattade beslut på kulturområdet?

Karin Stenström skriver på Newsmill om fasta bokpriser och om att hon förväntar sig en borgerlig kulturpolitik av en borgerlig regering.

Vad tycker du?

Hur var European Culture Forum? Hur är det europeiska kulturpolitiska läget? När jag får frågan inser jag än en gång att jag är vad man kallar en ”slow learner”. Jag har svårt att snabbt göra en bedömning och fatta en åsikt eller ett beslut. När det gäller European Culture Forum och mitt deltagande i den europeiska kulturplattformen Access to Culture gäller samma sak.

She is a very attractive woman, viskar den dramakunnige engelsmannen bredvid mig, när Lena Adelsohn Liljeroth öppningstalar. Jag sitter och noterar vad kulturministern har för europeisk kulturpolitisk profil. Jag är helt fokuserad på innehåll och så sitter den engelske dramaturgen bredvid mig och är helt fokuserad på kulturministerns utseende. Jag blir förvirrad: vad är det som är viktigt här, kulturministerns röda dräkt eller den röda (sic!) tråden i vad hon säger? 

Jag attraheras till den europeiska kulturpolitikens innehåll, men har svårt med dess form. Det finns många goda skäl att utveckla en gemensam europeisk kulturpolitisk diskurs, men det är osäkert om den bäst utformas i kostym och slips till tonerna av klassisk musik. European Culture Forum var i och för sig formellt slipslöst, men så där slipslöst formellt som det blir när någon står på scenen säger: - Ladies and gentlemen, President Barroso is in the building!

Ska europeisk kulturpolitik ge ett demokratiskt mervärde, ska den kunna utmana till både form och innehåll. Nu blev European Culture Forum form utan innehåll, ungefär som en bubbla. Det blev en kulturpolitisk bubbla, ungefär som en ekonomisk bubbla. Det blev rent av sublimt när filmregissören Wim Wenders avslutningstal lästes upp av en stand-in. Han själv kunde inte vara där.

European Culture Forum får mig att tänka på det som i postmodernt språkbruk kallas för simulering. Det är en simulering som i det nyinvigda European House of Culture i Bryssel bjuder på duon Barroso&Mankell, som sitter på scen och småpratar och delar ut europeiska litteraturpriser. Man får känslan av något som både är och inte är på riktigt. Man får känslan av simulering.

Det är som om kulturpolitiken likt kulturen förvandlas till ett värde i sig, snarare än ett värde för sig. Den kulturpolitiska diskursen ritualiseras i en mer allmän omvandling där tecken allt oftare refererar till andra tecken, än till någon reell underliggande verklighet. Politiken finns där för att främja organisationerna, snarare än att organisationerna finns där för att främja politiken.

Men bortom mina subjektiva tankar om simulering och en politik som lite har förlorat kontakten med verkligheten, vad säger de som förstår sig på? Jag hänvisar till en kollega i den europeiska kulturplattformen som i en formulering fylld av diplomatisk frustration säger följande:

Nevertheless, after having attended the Cultural Forum, even as a European cultural cooperation old-timer I am starting to feel confused about who is doing what: platforms, OMCs, Culture Action Europe, European House of Culture, Soul of Europe… Should there maybe be some coordination of effort?

Hittills största positiva överraskningen i Almedalen är en teaterföreställning “Seven” om sju, nu aktiva, kvinnorättskämpar i världen  deras erfarenheter. Rollerna lästes av kvinnor från de olika riksdagspartierna. Det blev en stark och berörande timme som gav en bild av vad kulturpolitik egentligen handlar om. Dessa kvinnors egna erfarenheter av förtryck och våld, bildar fonden till en rungande plädering för det fria ordet och mänskliga och demokratiska rättigheter. Den skapande kraft som kultur sätter igång är en grundbult i ett fritt samhälle. Kvinnornas röster i föreställningen “Seven” påminner oss om det och gav resten av dagen i Almedalen ett nytt ljus.

Kulturchefen Gabriel Byström analyserar idag i Göteborgsposten varför kulturdebatten inte kommer igång ordentligt och varför diskussion kring kulturutredningen inte har tagits upp av de ansvariga, t ex kulturministern eller utredningens ledamöter. Även här i Almedalen är politikerna vaga om vad de tycker om utredningens förslag. Vid en kulturpolitisk debatt i eftermiddags ett vanligt svar att vi avvaktar och ser vad som kommer. Det vore välgörande med mer konkreta ställningstaganden - kanske får vi se det senare i höst när det förhoppningsvis kommer en proposition.

För någon vecka sedan presenterades Globaliseringsrådets rapport. Rådet tillsattes av regeringen i december 2006 för att analysera och komma med förslag om hur Sverige kan hävda sig väl i en tid av fortsatt globalisering. Fyra statsråd och arbetsmarknadens parter har arbetat i rådet, liksom bland andra ekonomer och debattörer.

Vi har kunnat läsa om deras slutsatser de senaste dagarna. Det handlar mycket om investeringar i kunskap, allt från förändringar av skolan till bättre förutsättningar för forskningen. Tjänstesektorns villkor vill rådet förbättra. Man slår också ett slag för tjänsteexport, där kultur pekas ut som ett område i det svenska musikundrets spår. Vikten av en generös kulturpolitik betonas.

Rådet vill också förbättra beslutsstödet för regering och riksag och är kritiskt mot hur regeringskansliet idag fungerar. Det behövs “revirövergripande arbetsformer”, säger rådet och ger exempel från Finland och Danmark där “ministerkommmittéer” som är utsedda av statsministern får i uppdrag att ta sig an frågor som griper över flera departements områden.

Jag ser detta som en väg för kulturpolitiken. Kulturutredningens förslag om aspektpolitik borde börja redan i regeringskansliet. Fredrik Reinfeldt borde tillsätta en ministerkommitté med kulturministern, skolminstern, utbildningsministern och näringsministern som tillsammans fick i uppdrag att förverkliga idén om att ge kulturen utrymme i skolan,  den högre utbildningen och forskningen samt att använda kulturens kraft för tillväxt! Det är bara att börja jobba!

DIKs medlemmar som arbetar med bibliotek och kultur i kommuner och landsting befarar nedskärningar när ekonomin blir sämre. De siffror som DIK idag publicerar i rapporten Kommunerna och kulturen och som Svenska Dagbladet skriver om är kanske inte så överraskande. Men det är ändå oroande. När skatteintäkterna rasar och ekonomin ska ses över kommer alla poster i kommunens budget att ifrågasättas.

Min uppmaning till kommunpolitiker är: gör inte misstaget att spara på kulturen. Ett rikt kulturutbud ger ett stort mervärde och bidrar till utveckling och tillväxt. Att spara är kortsiktig politik, som dessutom inte ger några stora ekonomiska vinster. Kulturen omfattar endast ca 2,5 procent av kommunernas och landstingens totala utgifter.

Skolbiblioteken är en av de verksamheter som DIKs medlemmar befarar måste dra ner. Detta är alldeles särskilt allvarligt med tanke på den redan mycket ojämna kvaliten. Istället måste skolbiblioteken tillerkännas den viktiga roll de har i läsinlärning och som pedagogisk resurs i allmänhet. Vi väntar på positiva besked när den nya skollagen kommer före sommaren.

Intensiva kulturvanor leder till moderna kulturella värderingar, eller är det kanske tvärom?

Det är numera välkänt att vi som bor i Sverige är Europabäst på kultur. Vi ligger i topp både vad gäller eget skapande och kulturkonsumtion. Sedan 1974 har vi haft en kulturpolitik som har lett till att de flesta av oss har tillgång till ett stort kulturutbud med hög kvalitet. Kulturpolitiken har varit en framgångssaga.

Men är det hela sanningen? På de allra sista sidorna av Kulturutredningens betänkande del 1, Grundanalys, problematiserar utredningen det här ganska enkla budskapet. Sveriges sticker nämligen ut även på andra sätt än med en framgångsrik kulturpolitik. I den sk World Values Survey ligger Sverige, visserligen i ett kluster tillsammans med andra nordeuropeiska, protestantiska länder, men ändå, längst upp i högerkanten. Det illustrerar att vi som bor här har extremt sekulära och frihetliga värderingar, till skillnad från länder som ligger längre ner mot det vänstra hörnet, präglade av traditionella överlevnadsvärden. Man skulle kunna säga att detta gör Sverige till världens modernaste land.

I en korrelationsanalys visar utredningen sambandet mellan denna modernitet och de intensiva kulturvanorna. Och se, de sammanfaller helt nästan helt och hållet. Det skulle i så fall kunna innebära att det är de moderna värderingarna och inte alls politiken som har gjort svenskarna så kulturvänliga.

Utredningens skriver: ”… i det större perspektivet är det snarare kulturpolitikens roll att svara mot det behov att ett rikt kulturliv som finns i de moderna samhällena.”

Det hade varit spännande att få läsa mer om detta. Men Kulturutredningen stannar här. Det hade kanske tagit ytterligare ett betänkande på några hundra sidor att reda ut de olika sambanden!

Det känns ändå som om det kan ligga något i de nya sambanden. När inte längre kyrkan och traditioner talar om för oss hur vi hantera våra liv behöver vi bild, musik, teater och litteratur som ger oss nya perspektiv och kan kasta ljus över svåra överväganden. Och den som säger att vi i ett modernt samhälle inte behöver ett rikt utbud av kultur i olika former, verkar ha läst av sin samtid helt felaktigt.

Just nu gör jag vad många andra i Kultursverige gör. Jag brottas med kulturutredningens 900 sidor.

Vad ska man ha för referensram när hela Kultursverige ligger och svettas på brottarmattan? Vad innebär sfäriskt tänkande och aspektpolitik i praktiken? Jag är övertygad om att ett förändrat språkbruk också har praktisk betydelse. Övergången från 1974 års kulturpolitiska diskurs till dagens handlar därför om mycket mer än organisations- och förvaltningsfrågor. Det handlar om hur man tänker och talar kultur och kulturpolitik.

Jag inser i likhet med de flesta att den kulturpolitiska verkligheten kommer att förändras. Kulturen är en aspekt av all verksamhet. Och när förutsättningarna för all (offentlig) verksamhet förändras, förändras också förutsättningarna för kulturen och kulturpolitiken. Vad kan vi i denna brytningstid dra för lärdomar från arbetet med 1974 års kulturpolitik?

När Ingrid Höglind började som kultursekreterare i Kungsbacka 1977 hälsades hon i lokaltidningen Norra Halland som “Kulturens budbärare”. Ingrid Höglind i Kungsbacka är unik. Samtidigt är hon representant för en stor grupp 40-talister som kom in i kultursektorn genom 1974 års kulturpolitik, och som har arbetat i bibliotek och kulturförvaltningar runt om i landets kommuner sen dess.

För Ingrids Höglinds del handlade arbetet om ”allmänkultur”. När hon började arbeta som kultursekreterare var det ingen som riktigt visste vad allmänkultur var. Allmänkultur var allt utom bibliotek. Och kultursekreterare hade man inte hört talas om.

Ingrid Höglind arbetade som kultursekreterare i 31 år. Hon kom till Kungsbacka tillsammans med 1974 års kulturpolitik. Och hon lämnar rollen som kultursekreterare samtidigt som 1974 års kulturpolitik går i pension. Om sin tid i kulturpolitikens tjänst har hon nu skrivit en bok, Kultursprutan – om tre decennier på kulturens gräsrotsnivå.

Boken börjar som en deckare. Näst sista kvällen på kontoret efter att ha arbetat i mer än 30 år som kultursekreterare i Kungsbacka, arkiverar Ingrid sina papper. Hon är sist kvar i huset och på vägen ut fastnar hon i hissen. Ingrid bokstavligen bryter sig ut ur den lokala kulturförvaltningen. Den här händelsen får henne att reflektera över sina 30 år som kultursekreterare i kulturpolitikens tjänst.

Kulturutredningens resonemang förs (av naturliga skäl) ur ett helikopterperspektiv. Betänkandet saknar det som vanligen lockar till läsning – human touch. Kultursprutan har human touch. Boken är kort, konkret, subjektiv och från och till dessutom riktigt rolig. Samtidigt visar Ingrid Höglind i boken hur komplex den professionella vardagen i den lokala kulturförvaltningen är och hur principiella frågor – till exempel när det gäller kvalitet – är återkommande inslag i denna vardag. 

Jag fascineras av i hur pass hög grad Ingrid Höglinds arbete har präglats av en sorts entreprenörskap och av en förmåga att arbeta över gränserna i kommunal förvaltning och i samarbeten med näringsliv och civilsamhälle. Kort sagt, jag slås av i hur pass hög grad Ingrid Höglind inom ramen för 1974 års politik arbetat så som kulturutredningen föreslår att vi i framtiden ska arbeta.

Nu har Kulturutredningen presenterats. Huvudintrycket är positivt. Det ligger många goda förslag på bordet. Förslag som kan stärka kulturpolitiken som område.

Det är bra att museer och andra institutioner får fleråriga verksamhetskontrakt och på det sättet inte behöver anpassa sig till kortsiktiga prioriteringar utan får en längre planeringshorisont. Det är bra att vi får en nationell bibliotekspolitik.  Den förstärkta resurserna till regionerna är bra, men då behövs också tydligare nationella mål, vilket inte riktigt syns i utredningen.

De nya målen för kulturpolitiken känns dock vaga och det saknas en markering vikten av kvalitet. Har inte medborgarna rätt till kultur med hög kvalitet? Det räcker inte att hänvisa till svårigheter att definiera kvalitet. Vi vet att utbildning, professionalism och kontinuitet är tre goda indikatorer på kvalitet. Låt det vara vägledande!

Risken är att många under de närmaste dagarna skjuter sönder olika delar av Kulturutredningens förslag utan att se helheten. Till dem vill jag säga: besinna er, fundera och ta det lite lugnt! Det här är inte bara en förvaltningsutredning. Jag tycker att man kan se tydliga idéer om hur kulturen kan breddas, blir ett viktigare politiskt fält och samspela mer med andra andar politikområden. Läs mer på Kulturekonomi där Tobias Nielsén skriver mer om detta.

Kulturpolitiken är för viktig för att vara förpassad till marginalen. Vi behöver istället en kulturpolitik i mittfåran och som också mer än idag är liknar andra politikområden vad gäller organisation och politiskt engagemang. Vi behöver fler engagerade, inte bara kulturpolitiker, utan politiker inom andra områden som också brinner för kultur!