Sveriges kommuner och landsting gav nyligen ut antologin Kultur i omvandling. Dimitrios Iordanoglou, som arbetar inom FNs utvecklingsprogram UNDP, skriver där om kulturplanering och gör en distinktion mellan detta begrepp och platsmarknadsföring.

I platsmarknadsföring används kultur som en del av en orts försök att sätta sig på kartan, medan kulturplanering är ett sätt att betrakta kultur som en aspekt i all lokal och regional planering. Målet är inte i första hand är ekonomisk tillväxt, utan även att lösa problem som marginalisering och social polarisering. Iordanoglou låter Regionförbundet södra Småland och Bergsjöns stadsdel i Göteborg stå som exempel.

När DIK Kulturfacket förra veckan ordnade ett välbesökt seminarium i Halmstad om kulturplanering blev det uppenbart att frågan inte är så lätt. Jenny Johannisson vid Högskolan Borås inledde med att redogöra för sin avhandling om kulturpolitiken i Göteborg under 90-talet. En av hennes slutsatser är att det öppna kulturbegreppet vinner terräng. Idag ser man i allt större utsträckning det offentliga, det ideella och det affärsmässiga som samverkande delar för att skapa större utrymme för kulturen.

När sedan representanter för Simrishamns och Ängelholms kommuner berättade om sina erfarenheter av kulturplanering blev det uppenbart hur svårt det är att använda färdiga mallar. Förutsättningarna är så olika och har man inte politikerna med sig, som i fallet Ängelholm, är det svårt att uträtta något alls.

I september gav Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, ut den kulturpolitiska antologin Kultur i omvandling. I förordet sägs att dagens kulturpolitiska diskussion i hög grad handlar om ekonomi och kulturens betydelse för hållbar utveckling. Det innebär en mer instrumentell syn på kultur, men också en strategisk uppvärdering av kulturens betydelse för hållbar lokal och regional utveckling. Bra eller dåligt?

Det är lätt att säga att kulturen har ett egenvärde. Det är estetiskt självklart men etiskt intetsägande. Snart sagt alla är eniga om att kulturen har ett värde i sig, men det värdet ligger bortom politiken. De kulturpolitiska frågorna är instrumentella.

Författaren och språkvetaren Dimitrios Iordanoglou säger i sitt bidrag till SKL-antologin att kultur idag ingår i en till synes otvungen gemenskap med ord som utveckling, partnerskap, sponsring och marknadsföring. Iordanoglou ger en kritisk analys av två metoder som står högt i kurs i dagens kulturpolitiska metodmode, platsmarknadsföring och kulturplanering.

Platsmarknadsföringens arbete riktar sig utåt medan kulturplaneringen i hög grad är fokuserad inåt. Inom platsmarknadsföringen försöker man enkelt uttryckt att bygga ett lokalt eller regionalt varumärke med hjälp av olika slags event. Kulturplaneringen försöker i dialog med invånare att socialt och strategiskt utnyttja de befintliga kulturresurserna, materiella och immateriella.

SKLs seniorkonsult Ants Viirman ser några genomgående drag i den kommunala utvecklingen under senaste halvseklet: centralisering, likriktning och professionalisering. Enligt Viirman är 1974 års kulturpolitik ett uttryck för en kulturutveckling som går från mångfald mot enhetlighet och från delaktighet mot konsumtion. Det är en originell ståndpunkt som det vore intressant att se Viirman utveckla. 1974 års kulturpolitik brukar ju vanligtvis förknippas mer med sitt budord om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.

Kulturekonomen Emma Stenström tror på konstnärskonsulter, konstnärer som går ut på arbetsplatser likt trojanska hästar med ett öppet och ett dolt motiv: att öppet vara till nytta men att dolt verka för det icke-nyttiga och experimentella. Jag säger lycka till, men jag tror inte att konstnärskonsulter är rätt idé i dagsläget. Konsultmarknaden befinner sig i fritt fall.

Lucy Kellaway beskriver läget i Financial Times:

The bottom has fallen out of management bullshit. In the past three weeks I have not received one daft e-mail or daft invitation to attend a management training course based on a study of ancient tribes. No stupid theories, no strategy trees, no new management jargon, no nonsense of any sort. Since I started monitoring these things 15 years ago I have never known such a scarcity of silliness.