Trots Almedalsveckans mest omfattande program hittills blir det ändå de oplanerade och oväntade mötena som bidrar mest till vissheten att det är värt att delta i veckan.

DIKs arbete med det kunskapspolitiska förhållningssättet innebär bland annat en vidgad arbetsmarknad för våra medlemmars kompetenser inom kultur och kommunikation. Flera seminarier relaterade till detta har hållits under Almedalsveckan, och många begrepp har surrat i luften.
Tjänsteinnovation, kreativa näringar och aspektpolitik är några. Dessa begrepp är relaterade till varandra men de snor in sig i varandra samtidigt som de är undanglidande. Ömsom trasslar man in sig och finner ingen väg ut eller så halkar de iväg precis när man trodde man kopplat greppet på dem.

Vid projektet KRUTs seminarium om de kreativa näringarna hade paneldeltagarna många exempel på nya metaforer och modeller utifrån vilka man kan betrakta denna snåriga halka av begrepp. Till exempel skillnaden mellan kultur och näringsliv kontra kultur som näringsliv, skillnaden mellan expressiva värden och ekonomiska värden och slutligen att man kan betrakta kulturpolitiken på samma sätt som man betraktar grundforskningen: som en förutsättning för ett näringsliv.

När känslan av gungfly och kvicksand blir allt för påtaglig är det skönt att träffa livs levande människor som faktiskt i sitt dagliga liv lever dessa difusa begrepp. Likt humlan, som för det mesta flyger, trots att hon inte borde kunna, arbetar medlemmar redan aspektpolitiskt med nya tjänster i den kreativa sektorn med kultur som både politik och som näring.

DIKs två inställda akademiska kvartar blev till intressanta samtal med kloka, kritiska och kvalitetsmedvetna medlemmar, politiker och kulturintresserade. Samtalen varade dessutom betydeligt längre än en kvart! Tack vare dessa möten blev mitt möte, med DIKs kunskapspolitiska förhållningssätt som klangbotten, med hala och snåriga begrepp begripligt.

Kreativa näringar står idag för en omfattande del av det svenska näringslivet. Tillväxten är hög. Det var ingen lätt uppgift för Staffan Dopping att hålla ordning på bland andra Marit Bergman, Leif Pagrotsky och Alexander Bard.

En debattglad Alexander Bard konstaterade att populärkultur är begriplig och ofta en kommersiell framgång, medan finkultur är obegriplig.

Jonathan från Piratpartiet fick ordet och drev sitt partis uppfattningar. Avvisades bestämt av panelen. Rätten till arbetets frukter har den som arbetar.

Även om främst Marit Bergman tog upp de praktiska administrativa problemen för en artist som är egenföretagare, var hon som övriga rätt tveksamma till en särskild organisation för att lösa problemen. Steget känns för långt. Vi är individualister. Vi har olika drivkrafter.

En sak är säker, dagens “stuprörskultur” måste brytas. Vi måste lära av varandra och skapa kommunikation. Dagens människor vill ha mer upplevelse och glädje. Sverige med sin ingenjörs- och lutherska kultur har traditionellt varit svagt på detta. I Helsingfors har man lagt samman konstfack och handelshögskolan. Varför inte i Stockholm? Danshögskolan ligger på KTH. Det kommer att leda till nya samtal!

Förra veckan samlades kulturproducenter och byråkrater i Linköping på konferensen KulturSverige Nu, arrangerad av det kulturpolitiska observatoriet SweCult. Det var en intressant konferens med många givande samtal runt kaffebordet.

I den kulturpolitiska debatten har forskarsamhället har lyst med sin frånvaro och det kan säkert finnas flera orsaker till detta. Det är vi “tyckare” som debatterar och jag hade nu sett fram emot att få mer kött på benen i form av vetenskapligt belagd kunskap om hur det egentligen förhåller sig. Jag blev lite besviken för jag hade nog förväntat mig något mer än det jag fick mig till livs.

En programpunkt som emellertid gav mig en del att fundera över var Den nya kulturekonomin. Paneldeltagarna var tre inom ämnesområdet välrenommerade ekonomer: Ann-Sofie Köping, företagsekonom och ansvarig för programmet Konst, kultur och ekonomi vid Södertörns högskola. Jenny Lantz, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Och Emma Stenström, forskare och lärare vid Handelshögskolan i Stockholm samt gästprofessor på Konstfack.

Panelen framhöll att kulturens ekonomisering inte bara var av godo och att kulturens eget värde inte får glömmas bort. Intressant att höra detta från ekonomer. Och visst kan de ha rätt. När näringslivet får stå modell för hur den offentliga verksamheten ska styras, vilket var fallet på 80-talet, är faran stor att de ekonomiska argumenten bli överordnade och att allt blir ekonomi. I denna beskrivning är vi väl många som känner igen oss.

Vi har lärt oss att vi måste tala med bönder på bönders vis. Allt måste förklaras och värderas i ekonomiska termer, först då blir argumenten trovärdiga och beslutsfattarna lyssnar. Men vi kanske gör och själva en björntjänst? Det kanske är dags att vi tar oss en funderare om kultur i dess olika former verkligen går att motivera i ekonomiska termer.

De tre paneldeltagarna var inte negativa till att koppla ihop kultur och ekonomi men de framhöll vikten av balansgång. Vi kanske måste hitta nya sätt att värdera och förklara kulturens värde så att allt inte reduceras till att enbart handla om pengar.

I september gav Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, ut den kulturpolitiska antologin Kultur i omvandling. I förordet sägs att dagens kulturpolitiska diskussion i hög grad handlar om ekonomi och kulturens betydelse för hållbar utveckling. Det innebär en mer instrumentell syn på kultur, men också en strategisk uppvärdering av kulturens betydelse för hållbar lokal och regional utveckling. Bra eller dåligt?

Det är lätt att säga att kulturen har ett egenvärde. Det är estetiskt självklart men etiskt intetsägande. Snart sagt alla är eniga om att kulturen har ett värde i sig, men det värdet ligger bortom politiken. De kulturpolitiska frågorna är instrumentella.

Författaren och språkvetaren Dimitrios Iordanoglou säger i sitt bidrag till SKL-antologin att kultur idag ingår i en till synes otvungen gemenskap med ord som utveckling, partnerskap, sponsring och marknadsföring. Iordanoglou ger en kritisk analys av två metoder som står högt i kurs i dagens kulturpolitiska metodmode, platsmarknadsföring och kulturplanering.

Platsmarknadsföringens arbete riktar sig utåt medan kulturplaneringen i hög grad är fokuserad inåt. Inom platsmarknadsföringen försöker man enkelt uttryckt att bygga ett lokalt eller regionalt varumärke med hjälp av olika slags event. Kulturplaneringen försöker i dialog med invånare att socialt och strategiskt utnyttja de befintliga kulturresurserna, materiella och immateriella.

SKLs seniorkonsult Ants Viirman ser några genomgående drag i den kommunala utvecklingen under senaste halvseklet: centralisering, likriktning och professionalisering. Enligt Viirman är 1974 års kulturpolitik ett uttryck för en kulturutveckling som går från mångfald mot enhetlighet och från delaktighet mot konsumtion. Det är en originell ståndpunkt som det vore intressant att se Viirman utveckla. 1974 års kulturpolitik brukar ju vanligtvis förknippas mer med sitt budord om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.

Kulturekonomen Emma Stenström tror på konstnärskonsulter, konstnärer som går ut på arbetsplatser likt trojanska hästar med ett öppet och ett dolt motiv: att öppet vara till nytta men att dolt verka för det icke-nyttiga och experimentella. Jag säger lycka till, men jag tror inte att konstnärskonsulter är rätt idé i dagsläget. Konsultmarknaden befinner sig i fritt fall.

Lucy Kellaway beskriver läget i Financial Times:

The bottom has fallen out of management bullshit. In the past three weeks I have not received one daft e-mail or daft invitation to attend a management training course based on a study of ancient tribes. No stupid theories, no strategy trees, no new management jargon, no nonsense of any sort. Since I started monitoring these things 15 years ago I have never known such a scarcity of silliness.

Göteborg med sitt operahus är ett exempel på att stora kultursatsningar kan skapa tillväxt.

Skapas attraktiva städer genom kultursatsningar eller skapar attraktiva städer kultur? Den frågan tas upp i en nyligen utgiven rapport från Stockholms handelskammare; Kreativitet och konkurrenskraft - en kritisk granskning av rådande teorier om urban utveckling.

Författarna Johnny Munkhammar och Nima Sanandaji är kritiska till den amerikanske stadsplaneringsexperten Richard Floridas teorier om att städer blir framgångsrika genom att attrahera “den kreativa klassen”, de som arbetar inom vetenskap, kultur och underhållning.

Munkhammar och Sanandaji redovisar tillväxt och utveckling i en rad städer världen över och menar att det istället är konkurrenskraftig ekonomi, goda villkor för företagande och låga skatter som ger tillväxtkraft och därmed ett växande kulturliv. Alltså ett orsakssamband som är raka motsatsen till Floridas.

Visst finns det poänger i Munkhammars och Sanandajis resonemang. Det är företag och handel som ger oss välstånd. Utan växande näringsliv, som ger arbetstillfällen, finns inga pengar att satsa på kulturen. Som bevis för denna tes lyfter författarna fram Göteborg, en stad som utvecklats från stagnerande industristad i kris till att idag hysa ett växande och modernt näringsliv. Enligt deras analys lade den ekonomiska tillväxten grunden för den kulturella blomstring som Göteborg upplevt under senare tid.

Men här måste vi fråga oss vad som kom först, hönan eller ägget. I början av 90-talet fick staden ett nytt operahus. Denna satsning kan lika väl sägas vara en bidragande orsak till den ekonomiska tillväxten. Göteborgsoperan skulle i så fall motsäger författarnas tes.

Sambanden är mer komplicerade än vad Munkhammar och Sanandaji hävdar. En attraktiv stad skapas genom en unik kombination av företag som växer och offentliga satsningar på god arkitektur, kultur och konst som lockar till sig människor med kunskaper och idéer. Och just i dessa dagar när kortsiktig vinning och snabba klipp har fått världsekonomin i gungning, behöver vi som mest det som konst och kultur kan ge oss, nämligen lugn och möjlighet att höja blicken för att agera mer långsiktigt.

Carl Rudbeck är här igen! När denne kontroversielle Timbrosmed dänger sin slägga i den kulturpolitiska debatten brukar det slå gnistor. Nu är han aktuell med en ny rapport om borgerlig kultursyn – Kulturförvandling observerad.

Under min tid som lärare i kulturstudier i Uppsala använde jag Rudbecks artikel om Rambo och Rimbaud som underlag i en övning i argumentationsanalys. Rudbeck argumenterade tydligt för en kulturpolitisk alternativsyn som gjorde att studenterna tände till i principiella frågor.

Rudbecks analys av det kulturpolitiska läget ser ut så här: politiker borde reflektera över varför vi överhuvudtaget ska ha en kulturpolitik, tänk så bra om det blev som i USA för där florerar högkulturen som aldrig förr. Så mycket står klart att det är Sverige som har något att lära av USA, inte tvärtom.

Rudbeck beskriver sig själv som en entusiastisk kulturkonsument. Som sådan vill han inte att staten ska förvandla kulturmarknaden till en a-kassefilial. Rudbeck vill inte ha några bidrag till sin egen kulturkonsumtion. Han vill inte heller betala för någon annans:

”Tanken att det är en allmän angelägenhet att ha centrallyriker, mimartister eller människor som står och sjunger på en scen vid Gustv Adolfs torg i Stockholm, och att de ska göra det på din och min bekostnad är så konstig att den bara kan ha uppkommit i en romantisk ideologisk kontext.”

Rudbeck frågar om vi verkligen behöver en förmyndarstat på kulturområdet, allrahelst som det är marknaden som ger oss allt. Enligt Rudbeck är kulturpolitik egentligen bara en seglivad kvarleva av en i djupet reaktionär rörelse. Den är dessutom förknippad med gamla och invanda privilegier som hotas – glassiga jobb som chef för Dramaten, Operan, Filminstitutet och så vidare. Kulturvärlden är kort sagt full av feta pastorat, finansierade av skattepengar.

Rudbecks i grunden nihilistiska estetik kan uttryckas i formuleringen ”enkelt och bra, men populärt”. Som alternativ till dagens kulturpolitik presenterar Rudbeck med Bert Karlssonskt tilltal sin idé:

Lika gärna som att man gav pengar till konstnärer och institutioner för att skapa kultur, skulle pengar ges till individer för att köpa kultur. Ungefär som en skolpeng. Alla skulle kunna få en voucher för att köpa kultur. De skulle själva välja hur de ville spendera sina pengar. Det kanske till och med skulle vara möjligt att sälja sin voucher om man just detta år inte hade tid eller lust att spendera på kultur. Min granne skulle då för kanske 500 kronor kunna köpa min voucher som nominellt var värd 1000 kronor.

Kulturförvandling observerad är en välskriven rapport, full av galopperande liberalism som ibland övergår i skenande laissez faire. Man häpnar från och till. Och man frågar sig hur en intelligent debattör kan vara så kulturpolitiskt lost.

Rudbeck avslutar sin rapport med orden ”ett liv utan Proust eller Parker eller, ja, listan kan göras nästan hur lång som helst, vore fattigare”. Jag vill lugna Rudbeck på den punkten. Hur fattig han än blir kan han läsa Proust eller lyssna på Parker i folkbiblioteket – så länge han själv inte får bestämma.

Vi behöver någon i näringslivet som står upp för samarbetet med kulturen.

Igår var jag på Jonsereds herrgård utanför Göteborg. Det var seminarium med rubriken Konsten och kapitalet. Ämnet var sponsring i kulturlivet och i kulturutredningen, arrangörer Göteborgs universitet och föreningen Kultur och näringsliv. Könsfördelningen talar för sig själv – nitton damer och tre herrar.

I den kulturpolitiska debatten förs diskussioner om hur mycket kulturen ska få kosta. Kulturen behöver mer pengar men vi måste vara realistiska och inse att den offentliga kakan inte kommer att bli så mycket större.

DIK har ställt sig positivt till sponsring. Men endast som ett komplement till, inte en ersättning för, de offentliga medlen. Det är viktigt att skapa regler och modeller för kultursponsring så att fler aktörer kan bli delaktiga i finansieringen. Kulturen behöver alla finansiärer den kan få!

Jag vill att sektorstänkandet bryts upp och att vi gör allt vi kan för att skapa förutsättningar för samverkan över sektorsgränserna. Jag är måhända naiv när jag hoppas att vi i framtiden har rivit stuprör och andra barriärer så att kulturen kan interagera med andra politikområden och att fokus kommer att ligga på hur vi tillsammans kan utveckla vårt samhälle och oss själva som individer.

Seminariet i Göteborg bjöd på en del intressanta tankegångar och besked. Cecilia Magnusson (m) från riksdagens kulturutskott informerade om att kulturutredningen har fått i uppdrag att lägga förslag till kultursponsring och att en utredning ska se över lagstiftningen för stiftelser och fonder. Tidigare har det varit prat om att det skulle ske en kartläggning men nu blir det också konkreta förslag. Bra med mindre prat och mer verkstad.

Lars Nordström (fp) från Västra Götalandsregionens kulturnämnd gjorde ett klokt inlägg i debatten. Han inledde seminariet med att säga att sponsring inte får innebär att vi slutar brottas med andra politikområden för att få mer pengar. Lars lyfte ännu ett problem, att sponsring kan få geografiska konsekvenser. Ett så kallat 08-fenomen – sponsorpengarna hamnar i Stockholmsområdet. I valet mellan Kungliga Operan och den lokala teatern faller sponsorernas val på den medialt mer kända institutionen i huvudstaden. Alla höll naturligtvis inte med men visst tror jag att det kan finnas sådana risker. Fast de ska inte överdrivas.

Brittmo Bernhardsson, projektledare för kultur- och medieproduktion på Business Region Göteborg, lyfte frågan om hur viktigt det var med språket. Sponsring är faktiskt en affärsuppgörelse. Ibland använder vi väl alla begreppet lite slarvigt. Ett sätt att komma runt detta är att istället prata om privat kulturfinansiering. Ett tydligt och enkelt begrepp som också inbegriper donationer.

Diskussionen kom mycket att handla om okunskapen inom både kultursektorn och näringslivet. På slutet var vi alla överens om att vad som behövs är en representant från näringslivet som sticker ut och står upp på vad hans/hennes företag har att vinna på samarbetet med kulturen i ett större perspektiv.

Spännande och roliga diskussioner var det och jag hoppas att näringslivet och andra sektorer kan förstå att kulturen är en viktig del av samhällsmotorn och att de vill vara med och fylla på bränsle så att vi kan köra vidare.