Gefle Dagblads kulturredaktör Björn Widegren skrev för en tid sedan en krönika efter att ha varit åhörare vid seminariet Den nya kulturpolitiken.

Widegren skriver i sin krönika ett passionerat försvar för kulturens rätt att ha sin egen existens som exklusivt självändamål. Riktig konst och riktiga konstnärer kan - i prinicip - inte vara lönsamma.

Och (den riktige) konstnären är ofta i utanförskap. En egenskap och ett förhållningssätt. Den riktiga konstnären är ofta en outsider. Inte för att han vill vara cool, eller bära svarta kläder och röka franska cigaretter. Han är det för att han tar sin konst på allvar inte har något annat val.

Widegren är upprörd. På seminariet har man pratat om “kreativa sektorn” och “kreativa näringar”. Om att kulturen kan vara en dimension i samhället som främjar tillväxt. Detta är inte “verklig kultur” enligt Widergren som verkar omfamna en mytbildning om det Konstnärliga Geniet.

Jag fascineras, det gör jag. Att undersöka kulturens roll i en samhällelig kontext, att se hur kultur kan stimulera till kreativitet som faktiskt kan bli lönsam om idéerna utvecklas till innovationer, att ge kulturen cred för den ekonomiska tillväxt som den direkt eller indirekt bidrar till innebär väl inte att man per definition utesluter det som Widegren betecknar som Äkta Konst?

Personligen tycker jag att konst och kultur är livsviktigt. Även om jag under en månad inte besöker en konstutställning vill jag gärna att en del av mina skattepengar går till att jag kan känna att jag, om jag vill, har tillgång till kultur. Jag betalar gärna för möjligheten - även om jag inte alltid utnyttjar den.

Jag tror att ett samhälle där konst och kultur inte kan nå nya höjder, bryta ny mark, är ett samhälle i stagnation. Därför vill jag att samhället skapar (finansierar) plattformar där konstens olönsamma “grundforskning” kan genomföras.

Men det betyder inte att konst och kultur ska passa sig för att associeras med lönsamhet, med näringslivet och med kreativ innovation. Det ena behöver inte utesluta det andra!

Därför blev jag så glad när jag läste Gävleborgs länsmusikchef Kenneth Johanssons reaktion på Widerbergs krönika. Johansson skriver angående att det i ett längre perspektiv kan vara lönsamt för ett samhälle att satsa på kultur:

Det tycker jag är en positiv utveckling, något som vi inom kultursektorn har anledning att bejaka, lära oss mer om och sedan använda till vår fördel. Ensam är inte stark, kulturen står starkare om den också kan förstås och beskrivas i ett samhällsekonomiskt sammanhang.

Just så. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Trots Almedalsveckans mest omfattande program hittills blir det ändå de oplanerade och oväntade mötena som bidrar mest till vissheten att det är värt att delta i veckan.

DIKs arbete med det kunskapspolitiska förhållningssättet innebär bland annat en vidgad arbetsmarknad för våra medlemmars kompetenser inom kultur och kommunikation. Flera seminarier relaterade till detta har hållits under Almedalsveckan, och många begrepp har surrat i luften.
Tjänsteinnovation, kreativa näringar och aspektpolitik är några. Dessa begrepp är relaterade till varandra men de snor in sig i varandra samtidigt som de är undanglidande. Ömsom trasslar man in sig och finner ingen väg ut eller så halkar de iväg precis när man trodde man kopplat greppet på dem.

Vid projektet KRUTs seminarium om de kreativa näringarna hade paneldeltagarna många exempel på nya metaforer och modeller utifrån vilka man kan betrakta denna snåriga halka av begrepp. Till exempel skillnaden mellan kultur och näringsliv kontra kultur som näringsliv, skillnaden mellan expressiva värden och ekonomiska värden och slutligen att man kan betrakta kulturpolitiken på samma sätt som man betraktar grundforskningen: som en förutsättning för ett näringsliv.

När känslan av gungfly och kvicksand blir allt för påtaglig är det skönt att träffa livs levande människor som faktiskt i sitt dagliga liv lever dessa difusa begrepp. Likt humlan, som för det mesta flyger, trots att hon inte borde kunna, arbetar medlemmar redan aspektpolitiskt med nya tjänster i den kreativa sektorn med kultur som både politik och som näring.

DIKs två inställda akademiska kvartar blev till intressanta samtal med kloka, kritiska och kvalitetsmedvetna medlemmar, politiker och kulturintresserade. Samtalen varade dessutom betydeligt längre än en kvart! Tack vare dessa möten blev mitt möte, med DIKs kunskapspolitiska förhållningssätt som klangbotten, med hala och snåriga begrepp begripligt.

Kreativa näringar står idag för en omfattande del av det svenska näringslivet. Tillväxten är hög. Det var ingen lätt uppgift för Staffan Dopping att hålla ordning på bland andra Marit Bergman, Leif Pagrotsky och Alexander Bard.

En debattglad Alexander Bard konstaterade att populärkultur är begriplig och ofta en kommersiell framgång, medan finkultur är obegriplig.

Jonathan från Piratpartiet fick ordet och drev sitt partis uppfattningar. Avvisades bestämt av panelen. Rätten till arbetets frukter har den som arbetar.

Även om främst Marit Bergman tog upp de praktiska administrativa problemen för en artist som är egenföretagare, var hon som övriga rätt tveksamma till en särskild organisation för att lösa problemen. Steget känns för långt. Vi är individualister. Vi har olika drivkrafter.

En sak är säker, dagens “stuprörskultur” måste brytas. Vi måste lära av varandra och skapa kommunikation. Dagens människor vill ha mer upplevelse och glädje. Sverige med sin ingenjörs- och lutherska kultur har traditionellt varit svagt på detta. I Helsingfors har man lagt samman konstfack och handelshögskolan. Varför inte i Stockholm? Danshögskolan ligger på KTH. Det kommer att leda till nya samtal!

För någon vecka sedan presenterades Globaliseringsrådets rapport. Rådet tillsattes av regeringen i december 2006 för att analysera och komma med förslag om hur Sverige kan hävda sig väl i en tid av fortsatt globalisering. Fyra statsråd och arbetsmarknadens parter har arbetat i rådet, liksom bland andra ekonomer och debattörer.

Vi har kunnat läsa om deras slutsatser de senaste dagarna. Det handlar mycket om investeringar i kunskap, allt från förändringar av skolan till bättre förutsättningar för forskningen. Tjänstesektorns villkor vill rådet förbättra. Man slår också ett slag för tjänsteexport, där kultur pekas ut som ett område i det svenska musikundrets spår. Vikten av en generös kulturpolitik betonas.

Rådet vill också förbättra beslutsstödet för regering och riksag och är kritiskt mot hur regeringskansliet idag fungerar. Det behövs “revirövergripande arbetsformer”, säger rådet och ger exempel från Finland och Danmark där “ministerkommmittéer” som är utsedda av statsministern får i uppdrag att ta sig an frågor som griper över flera departements områden.

Jag ser detta som en väg för kulturpolitiken. Kulturutredningens förslag om aspektpolitik borde börja redan i regeringskansliet. Fredrik Reinfeldt borde tillsätta en ministerkommitté med kulturministern, skolminstern, utbildningsministern och näringsministern som tillsammans fick i uppdrag att förverkliga idén om att ge kulturen utrymme i skolan,  den högre utbildningen och forskningen samt att använda kulturens kraft för tillväxt! Det är bara att börja jobba!