I vårt grannland Finland kom en kulturutredning, Kultur – kraft för framtiden, i början av mars. Rapporten är på 42 sidor och riksdagen fattar, enligt kommitténs ordförande Leif Jakobsson, före sommaren beslut om dess genomförande. I svenska öron låter det osannolikt. Den svenska kulturutredningen arbetade i mer än ett och ett halvt år och lämnade ifrån sig 900 sidor!

Sverige och Finland har alltså två mycket olika sätt att närma sig kulturpolitiken. Leif Jakobsson, som numera är ordförande i Finlands motsvarighet till Kulturrådet, medverkade i torsdags vid ett diskussionsseminarium med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Han berättade hur kulturpolitiken i Finland inte är ett område för politisk debatt. I Finland har kulturen och kulturpolitiken som en del i byggandet av den unga nationen och då har enighet varit viktig.

Den finländska kulturutredningen tar sikte på år 2035. Organisatoriska frågor lämnas i detta skede därhän. Istället målas bilden av ett samhälle där konstens och kulturens roll ökar. Eftersom grunden för kreativitet och uttrycksförmåga läggs redan barndomen, måste till exempel de estetiska ämnena förstärkas i skolan: … ”kulturell läskunnighet är en central del av nationens kreativa kapital”, skriver man. Det är intressant hur just detta betonas som en utveckling i ett skolsystem som har lyfts fram som en förebild i den svenska skoldebatten.

Den svenska kulturutredningen fick kritik för att Internet och medborgarnas rätt och behov av digital tillgänglighet inte behandlades. Detta är dock ett huvudtema i den finländska rapporten där behovet av en utveckling av det upphovsrättsliga systemet, för att möta kraven, betonas. Ett annat område som behandlas mer ingående är att skapa förutsättningar för att utveckla de kreativa näringarna.

11 (!) ministerier är involverade i det så kallade politikprogrammet för konst och kultur som nu ska ta vid när rapporten har behandlats av riksdagen. På insidan av rapportens pärm finns en enkel tabell där de olika åtgärdsförslaget fördelas på ministerierna. Skulle detta kunna bli aspektpolitik i praktiken?

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

För att veta vart man är på väg måste man först veta vart man har varit…
Den gamla tesen verkar inte skolverket känna till. I den nya skolplanen för historia i grundskolan har man tagit bort både medeltiden och antiken. Karin Olsson på Expressen säger att det är ett ”Historiskt uselt förslag” Jag kan inte mer än att hålla med.

Medeltiden och antiken är två verkligt betydelsefulla tidsepoker som man inte bara kan hoppa över. Skulle vara intressant att höra vad historieprofilen Dick Harrison, som har lagt ner hela sitt vuxna liv i att forska om medeltiden, tycker om saken.

Om vi börjar skala bort inslag från vår historia vart kommer det då sluta? Något som är säkert är att vi tappar alla våra chanser att bli en kunskapsnation värd namnet.

Samtidigt som den nya skollagen kommer att skärpa kraven på skolorna att ha skolbibliotek, försämras läget för skolornas biblioteksverksamhet. Det visar preliminära resultat från en undersöknikng som DIK har genomfört under juni. Läs mer i Dagens samhälle.

Det är bra att förslaget till ny skollag innebär att eleverna ska ha rätt till biblioteksservice, men det saknas kvalitetskrav. Ett skolbibliotek är Inte några hyllor med böcker och ett par datorer i ett rum där det saknas utbildad personal som sköter och utvecklar biblioteket och vägleder eleverna. Skolinspektionen måste få ett tydligt uppdrag att granska hur skolor och kommuner lever upp till kraven.

För någon vecka sedan presenterades Globaliseringsrådets rapport. Rådet tillsattes av regeringen i december 2006 för att analysera och komma med förslag om hur Sverige kan hävda sig väl i en tid av fortsatt globalisering. Fyra statsråd och arbetsmarknadens parter har arbetat i rådet, liksom bland andra ekonomer och debattörer.

Vi har kunnat läsa om deras slutsatser de senaste dagarna. Det handlar mycket om investeringar i kunskap, allt från förändringar av skolan till bättre förutsättningar för forskningen. Tjänstesektorns villkor vill rådet förbättra. Man slår också ett slag för tjänsteexport, där kultur pekas ut som ett område i det svenska musikundrets spår. Vikten av en generös kulturpolitik betonas.

Rådet vill också förbättra beslutsstödet för regering och riksag och är kritiskt mot hur regeringskansliet idag fungerar. Det behövs “revirövergripande arbetsformer”, säger rådet och ger exempel från Finland och Danmark där “ministerkommmittéer” som är utsedda av statsministern får i uppdrag att ta sig an frågor som griper över flera departements områden.

Jag ser detta som en väg för kulturpolitiken. Kulturutredningens förslag om aspektpolitik borde börja redan i regeringskansliet. Fredrik Reinfeldt borde tillsätta en ministerkommitté med kulturministern, skolminstern, utbildningsministern och näringsministern som tillsammans fick i uppdrag att förverkliga idén om att ge kulturen utrymme i skolan,  den högre utbildningen och forskningen samt att använda kulturens kraft för tillväxt! Det är bara att börja jobba!

DIKs medlemmar som arbetar med bibliotek och kultur i kommuner och landsting befarar nedskärningar när ekonomin blir sämre. De siffror som DIK idag publicerar i rapporten Kommunerna och kulturen och som Svenska Dagbladet skriver om är kanske inte så överraskande. Men det är ändå oroande. När skatteintäkterna rasar och ekonomin ska ses över kommer alla poster i kommunens budget att ifrågasättas.

Min uppmaning till kommunpolitiker är: gör inte misstaget att spara på kulturen. Ett rikt kulturutbud ger ett stort mervärde och bidrar till utveckling och tillväxt. Att spara är kortsiktig politik, som dessutom inte ger några stora ekonomiska vinster. Kulturen omfattar endast ca 2,5 procent av kommunernas och landstingens totala utgifter.

Skolbiblioteken är en av de verksamheter som DIKs medlemmar befarar måste dra ner. Detta är alldeles särskilt allvarligt med tanke på den redan mycket ojämna kvaliten. Istället måste skolbiblioteken tillerkännas den viktiga roll de har i läsinlärning och som pedagogisk resurs i allmänhet. Vi väntar på positiva besked när den nya skollagen kommer före sommaren.

Igår besökte Lena Adelsohn Liljeroth Höglandsskolan i Stockholm. Det var det första i en rad skolbesök som kulturministern kommer att göra under hösten och vintern. Med sig på första besöket hade hon statsminister Fredrik Reinfeldt. Turnén är en del av programmet Skapande skola som syftar till att stärka skolornas arbete med kultur.

Det kan tydas som att regeringen lägger stor vikt på denna satsning när statsministern är med på turnépremiären. Jag är övertygad att de allra flesta, oberoende av politisk färg, är överens om att det är viktigt att satsa på kultur för barn och unga och att skolan är en viktig arena. Men den har på sina håll ifrågasatts.

Jag minns när jag gick i femman och min klass var med och satte upp föreställningen “Jag och min syrra” på Norrbottensteatern i Luleå. Vi läste manus, jobbade med texterna, diskuterade syskonrelationer och satt med på repetitionerna. Och inte minst, vi fick gå på premiären!

Vårt arbete resulterade i ett stort uppslag i Norrbottenskuriren och Norrländska socialdemokraten. Gissa om vi var malliga. Någonstans i mitt personarkiv har jag sparat urklippen och programhäftet.

Mig veterligen var hela projektet en engångsföreteelse, antagligen någon form av kultursatsning. För många av oss var det första gången vi kom i kontakt med teater. Jag minns att vi efteråt spelade teater på roliga timmen och en föreställning blev en skolpjäs. Möjligheten att få vara med i hela processen bakom en teateruppsättning bidrog helt säkert till att utveckla vår skapandeförmåga. Men allra viktigast var, tror jag ändå, vår entusiastiska lärarvikarie.

Vi har aldrig någonsin lagt så mycket offentliga resurser på kultur och upplevelser som idag. Men frågan gäller inte det, utan hur vi kan få ökade resurser till det som utgör en kärnan i kulturlivet – institutioner och andra verksamheter med kvalitet och kontinuitet.

Ett av kulturutredningens många uppdrag är att föreslå olika sätt att ge kultursektorn mer resurser. En väg som tas upp i direktiven är ökat samspel med andra samhällsområden.

Under bok- och biblioteksmässan förra veckan höll kulturutredningen ett arrangemang om vad som är på gång. Birgitta Englin, Riksteatern, talade om kulturpolitik som ”bred samhällspolitik” och Keith Wijkander gav några konkreta exempel på vad detta kan innebära. Han menade att kultur ska finnas inom miljöpolitiken genom att sträva efter en miljö där vi är omgivna av konst och god arkitektur och där kulturarvet är bevarat i landskapet. Ett annat exempel är det sociala området och hälso- och sjukvården, som skulle kunna använda kultur som väg till hälsa och välbefinnande.

Ett annan gott exempel på detta är enprocentsregeln för konstinköp som stat och kommuner tillämpar. När man bygger nytt eller renoverar en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende ska en procent av kostnaden gå till inköp av konst. Detta ger oss alla en bättre miljö att vistas i.

Listan kan säkert göras längre. Poängen är “mainstreaming” av kultur. Kultur blir en del av samhällsbygget och inte en liten smal sektor vid sidan av.

Om kulturutredningen kan komma med förslag som stimulerar fler samarbeten vore mycket vunnet.

Slutligen ännu ett viktigt område – skolan. Regeringens satsning på kultur i skolan är visserligen lovvärd men varför ska pengarna komma från kulturbudgeten? Vore det inte självklart att skolan med egna resurser ska ge eleverna möjligheter att skapa och ta del av kulturupplevelser?