Uwe Bödewadt som var tidigare kulturhuschef i Stockholm och numera på den danska KB, Den sorte diamant, är intervjuad på Kulturekonomi.se om sin nya bok. Den handlar om att leda kulturinstitutioner, vilket ofta är en stor utmaning.

Uwe lyfter fram nyfikenheten och vikten av ständig förnyelse som särskilt viktigt på en kulturinstitution. Han menar att det speciella med att vara chef för konst och kultur är att det handlar om att leda känslor.

Det är säkert sant. Men visst gäller detta det mesta av ledarskap? Att odla sina empatiska förmågor och försöka sätta sig in varje enskild medarbetares situation, skulle jag säga är vardag för chefer inom alla verksamheter.

Institutioner inom scen och bildkonst, museer eller bibliotek behöver ha ett arbetssätt som särskild främjar kreativitet och nytänkande. Men hur unikt är egentligen detta krav idag?

Jag säger inte att ledarskap inom konst och kultur inte alls har speciella förutsättningar, men mycket av det som Uwe säger i intervjun gäller alla chefer och ledare. Däremot finns det mycket annat där konst och kultur kan vara ett föredöme för andra verksamheter.

Jag hade för några år sedan möjligheten att från styrelsen följa en spännande scenkonstinstitution mycket nära och blev otroligt imponerad disciplinen och leveransförmågan! Många av oss tror att det här med att spela teater eller sjunga mest handlar om en konstnärlig förmåga och teknik, men det är minst lika mycket disciplin som konst! Av ett, till synes, kreativt kaos med en mängd olika professioner involverade, skapas en förställning som måste vara färdig vid premiär.

På en teater, konsthall eller museum är en deadline inget som kan skjutas upp, utan en exakt tidpunkt, med premiär eller öppning, då allt ska klaffa!

Varför jobbar inte vården, Migrationsverket och domstolar på samma sätt? Många offentliga verksamheter skulle behöva ha en dos av kreativitet och disciplin i denna särskilda kombination. Då skulle vi slippa både vårdköer och högar av obehandlade ärenden!

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

Bloggar bland annat om kulturpolitik och ledarskap.

Miljöpartisten Mats Berglund skriver att politiker måste ta sig rätten att stoppa misshagliga kulturyttringar. Bakgrunden till Berglunds artikel var att SVT:s Kulturnyheter undersökt hur kulturpolitiker i de fyra regioner som ska få resurser enligt det nya stödsystemet ser på sin möjlighet att påverka kulturens innehåll.

Enligt Mats Berglund är det viktigt att politiker tar sitt ansvar och stoppar “misshaglig” kultur, även om det ska tillämpas restriktivt. Annars riskerar man att skapa ett tjänstemannastyre där anställda istället för folkvalda avgör vilka kulturuttryck som föräras offentligt stöd.

Jag delar inte Berglunds farhågor, jag känner farhågor inför hans inställning.

Vi gör ett tankeexperiment. Ponera att ett nytt vägprojekt beslutats i en kommun. Politikerna är överens om varför man satsar på den nya vägen och man har beslutat var den ska börja och sluta samt vad den får kosta. Kommer politikerna också att lägga sig i vilken slags vägbeläggning man ska använda, var övergångsställena ska placeras och vilken typ av planteringar som ska fylla rondellernas mitt? Kommer politikerna säga: “stopp, stopp, vi vill ha vit gatubelysning istället för gul”?

Förmodligen inte. Förmodligen finns det tjänstemän med exakt den kompetens som krävs för att fatta rätt beslut om hur vägprojektet ska ros i land på bästa möjliga sätt.

Varför vill Berglund (och de politiker i SVT:s undersökning som tycker som honom) ha mindre professionellt fattade beslut på kulturområdet?

Gefle Dagblads kulturredaktör Björn Widegren skrev för en tid sedan en krönika efter att ha varit åhörare vid seminariet Den nya kulturpolitiken.

Widegren skriver i sin krönika ett passionerat försvar för kulturens rätt att ha sin egen existens som exklusivt självändamål. Riktig konst och riktiga konstnärer kan - i prinicip - inte vara lönsamma.

Och (den riktige) konstnären är ofta i utanförskap. En egenskap och ett förhållningssätt. Den riktiga konstnären är ofta en outsider. Inte för att han vill vara cool, eller bära svarta kläder och röka franska cigaretter. Han är det för att han tar sin konst på allvar inte har något annat val.

Widegren är upprörd. På seminariet har man pratat om “kreativa sektorn” och “kreativa näringar”. Om att kulturen kan vara en dimension i samhället som främjar tillväxt. Detta är inte “verklig kultur” enligt Widergren som verkar omfamna en mytbildning om det Konstnärliga Geniet.

Jag fascineras, det gör jag. Att undersöka kulturens roll i en samhällelig kontext, att se hur kultur kan stimulera till kreativitet som faktiskt kan bli lönsam om idéerna utvecklas till innovationer, att ge kulturen cred för den ekonomiska tillväxt som den direkt eller indirekt bidrar till innebär väl inte att man per definition utesluter det som Widegren betecknar som Äkta Konst?

Personligen tycker jag att konst och kultur är livsviktigt. Även om jag under en månad inte besöker en konstutställning vill jag gärna att en del av mina skattepengar går till att jag kan känna att jag, om jag vill, har tillgång till kultur. Jag betalar gärna för möjligheten - även om jag inte alltid utnyttjar den.

Jag tror att ett samhälle där konst och kultur inte kan nå nya höjder, bryta ny mark, är ett samhälle i stagnation. Därför vill jag att samhället skapar (finansierar) plattformar där konstens olönsamma “grundforskning” kan genomföras.

Men det betyder inte att konst och kultur ska passa sig för att associeras med lönsamhet, med näringslivet och med kreativ innovation. Det ena behöver inte utesluta det andra!

Därför blev jag så glad när jag läste Gävleborgs länsmusikchef Kenneth Johanssons reaktion på Widerbergs krönika. Johansson skriver angående att det i ett längre perspektiv kan vara lönsamt för ett samhälle att satsa på kultur:

Det tycker jag är en positiv utveckling, något som vi inom kultursektorn har anledning att bejaka, lära oss mer om och sedan använda till vår fördel. Ensam är inte stark, kulturen står starkare om den också kan förstås och beskrivas i ett samhällsekonomiskt sammanhang.

Just så. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Att allt kan vara konst och att konst kan vara allt, är ingenting nytt. Det visade Marcel Duchamp med hjälp av sin pissoar (år 2004 utnämnt till världens viktigaste moderna konstverk) för hundra år sedan. För Duchamp handlade det emellertid fortfarande om ting, inte om sociala handlingar och skeenden.

1.

En graffitigangster tokbombar en tunnelbanevagn med sin spray och kastar sig sedan huvudstupa rakt genom vindrutan så splittret ryker. Han hoppar upp och dansar och sprayar längs väggar och tak. Allt filmas i närvaro av vittnen som kan ses på filmen som dokumenterar händelsen. Konst eller verklighet?

2.

En kvinna blir galen på Västerbron. Polisen tar hand om henne och kör henne till psyket. Där gör man med henne som jag antar att man gör med dem som kommer in på akuten och gapar och skriker: psykofarmaka och spännbälte. Dagen efter säger kvinnan att det hela inte var på riktigt. Konst eller verklighet? 

Det är lätt att på olika sätt moralisera för eller emot NUG och Anna Odell. Hur skulle jag själv reagera om jag utsattes för simulering i min professionella verklighet? Det är inte lätt att svara på. Förmodligen skulle jag bli besviken och förbannad. Vem skulle inte bli det? Man förutsätter liksom att den professionella verkligheten är på riktigt, att världen är verklig. Och så kommer plötsligt några konststudenter och säger att det inte är så. 

Debatten har fokuserat konstens innehåll, inte dess form. Debatten har också haft en utpräglat moralistisk och legalistisk ton. Inte mycket har sagts om verkens/brottens konstnärliga form – simuleringen.

Simuleringen upphäver den realitet som samhällsinstitutionerna – exempelvis rättsväsende och medicinsk vetenskap – är uppbyggda kring. För att uttrycka det hela folkligt och kärnfullt: simuleringen skiter i verkligheten. Den är bortom sant och falskt. Därmed ställer simuleringen en högst oroande fråga, ”vad då verklighet?” Denna egenskap hos simuleringen – det uppkäftiga ifrågasättandet av realiteten – kan få psykiatriker att gå i taket och kulturministrar att tappa andan.  

Om vi i stället sansar oss och vågar vi ta steget bortom moralistiska och legalistiska fördömanden av NUGs och Odells konst/brott, möter vi den långt mer oroande frågan om en generaliserad simulerings epistemologiska och sociala konsekvenser. Dit har inte debatten nått, vilket är symptomatiskt för vårt nästan krampaktiga fokus på innehåll och vår oförmåga att se form. 

Den konstnärliga simuleringen visar på ett av vår tids stora problem (vilket parentetiskt är en variant av ett evigt filosofiskt problem): vad är verklighet? I förhållande till den frågan kan konstnärlig simuleringen i bästa fall synliggöra hur vår tro på verklighet är en av det religiösa livets elementära former.