Förra veckan samlades kulturproducenter och byråkrater i Linköping på konferensen KulturSverige Nu, arrangerad av det kulturpolitiska observatoriet SweCult. Det var en intressant konferens med många givande samtal runt kaffebordet.

I den kulturpolitiska debatten har forskarsamhället har lyst med sin frånvaro och det kan säkert finnas flera orsaker till detta. Det är vi “tyckare” som debatterar och jag hade nu sett fram emot att få mer kött på benen i form av vetenskapligt belagd kunskap om hur det egentligen förhåller sig. Jag blev lite besviken för jag hade nog förväntat mig något mer än det jag fick mig till livs.

En programpunkt som emellertid gav mig en del att fundera över var Den nya kulturekonomin. Paneldeltagarna var tre inom ämnesområdet välrenommerade ekonomer: Ann-Sofie Köping, företagsekonom och ansvarig för programmet Konst, kultur och ekonomi vid Södertörns högskola. Jenny Lantz, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Och Emma Stenström, forskare och lärare vid Handelshögskolan i Stockholm samt gästprofessor på Konstfack.

Panelen framhöll att kulturens ekonomisering inte bara var av godo och att kulturens eget värde inte får glömmas bort. Intressant att höra detta från ekonomer. Och visst kan de ha rätt. När näringslivet får stå modell för hur den offentliga verksamheten ska styras, vilket var fallet på 80-talet, är faran stor att de ekonomiska argumenten bli överordnade och att allt blir ekonomi. I denna beskrivning är vi väl många som känner igen oss.

Vi har lärt oss att vi måste tala med bönder på bönders vis. Allt måste förklaras och värderas i ekonomiska termer, först då blir argumenten trovärdiga och beslutsfattarna lyssnar. Men vi kanske gör och själva en björntjänst? Det kanske är dags att vi tar oss en funderare om kultur i dess olika former verkligen går att motivera i ekonomiska termer.

De tre paneldeltagarna var inte negativa till att koppla ihop kultur och ekonomi men de framhöll vikten av balansgång. Vi kanske måste hitta nya sätt att värdera och förklara kulturens värde så att allt inte reduceras till att enbart handla om pengar.