Rätten att tala fritt är inte precis det Kina är mest känd för. Facebook och Twitter är exempel på nätverk som är förbjudna men det betyder inte att fenomenet social medier inte existerar.

111 miljoner kineser använder sig av sociala portaler så som Sina, QQ och Sohu! Dessa har långt sedan Facebook och Twitters ankomst varit ett nav av information, spel, email, chat, osv. Bara för att inte våra västerländska lösningar finns i Kina betyder inte att de inte använder sig av sociala medier. Det glädjer mig, för vad vore världen utan lite digital socialisering!  I ett blogginlägg från Ogilvy’s utsände i Shanghai kan man läsa mer om fenomenet social medier i Kina.

Egentligen är det ganska enkelt.  Ju mer du taggar, skickar vidare och länkar desto mer är du värd på Facebook. Du blir alltså inte mer värd bara för att du uppdaterar din status ofta, det krävs att du skickar vidare information till dina kontakter.

I boken Viral Loop av Adam Penenberg kan man läsa om hur fenomenet används och har använts i syfte att sprida alltifrån, filmer, budskap, musik vidare. Författaren har också skapat en ganska kul gadget som gör att du kan värdera din Facebook profil. Testa här.

Man skulle egentligen kunna säga att våra profiler på Facebook och Twitter är det som förr var reklampelare eller varför inte profiltryck på tröjor och väskor. Jag har aldrig gillat att gå omkring med varumärken tryckta på mina kläder men jag har inget problem med att sprida vidare information på Facebook. Varför det är mer okej för mig att sprida vidare information i de olika sociala medierna än att gå omkring med en tröja med tryck? Kanske är det för att spridningen på Facebook inte känns lika påtagligt, fast det egentligen är det. Är det för att vi genom användandet av sociala medier har blivit mer vana att stå för det vi tycker och tänker. Eller har det helt enkelt att göra med att klädval och spridning av information är två helt olika saker.

I samband med att användandet av sociala medier ökar minskar glappet mellan det privata och professionella. Facebook är ett bra exempel på en kanal där fler och flera börjar använda sig av dubbla identiteter. Men behövs det?

Vad och vart får man uttrycka sin åsikt och i vilka forum är det är okej eller inte okej? När är jag en representant eller språkrör för min arbetsgivares budskap och när är jag mig själv? Frågan har bollats när det gäller bloggare. Det har till och med visats sig att en del fått lämna sina arbeten för att det har uttryckt åsikter i sina bloggar som inte faller i god ton hos arbetsgivaren. Men hur tänker vi när det gäller Facebook? Användandet av dubbla identiteter på Facebook breder ut sig. Men behövs det egentligen. Klara vi inte av att skilja på de privata statusuppdateringarna och de professionella? Det tror jag. Vad tror du?