I de kretsar jag vanligtvis umgås i känner man bättre till PMS än man känner till P&MS. P&MS står för Professional and managerial staff (akademiker och högre tjänstemän). I Europa heter P&MS fackliga samarbetsorganisation Eurocadres.

Saco och TCO är medlemmar i Eurocadres. Tillsammans med LO är Saco och TCO också medlemmar av Europafacket – Etuc. På Europanivå är det Etuc som gäller, ”Etuc rules”. Om Eurocadres är en mygga är Etuc en elefant. I sann postmodern anda är Saco och TCO både myggor och elefanter. De är medlemmar i både Eurocadres och Etuc.

Jag deltog i den senaste Eurocadreskongressen i Bryssel för någon vecka sedan. Det var en kongress som präglades av ideologisk förvirring och organisatorisk kris. Det borde inte vara så. Eurocadres är en part i den europeiska sociala dialogen. Det innebär att Eurocadres är en erkänd player i EU. Som erkänd player i den sociala dialogen borde Eurocadres ha ett högt värderat varumärke, men i dag tycks det inte stå så högt i kurs.

Temat för Eurocadreskongressen 2009 var: ”Think European – Act responsibly – Manage diversity”. Det blir TEAM. Någon hade tänkt till. Den konkreta diskussionen handlade emellertid mest om organisation och stadga, och tillägg till stadgan. Och provröstningar som slutade i kaos eftersom den sittande ordföranden inte klarade propositionsordningen.

Stadgediskussioner är från och till ofrånkomliga. Men i dagar som dessa har P&MS en lång rad andra viktiga frågor att analysera och diskutera. Exempelvis, vilken roll spelar den professionella kunskapen och kompetensen i den ekonomiska krisen? Vilka var det som utvecklade de teoretiska ekonomiska modellerna och instrumenten? Och vilka var det som omvandlade idéerna till verklighet? Var det inte just akademiker och högre tjänstemän?

Den finansiella krisen utlöser en kris även för professionell kunskap och kompetens. Vad är det för utbildningssystem, kunskapssyn och professionell praktik som försatt oss i alla globala kriser vi nu sitter i när det gäller miljö, klimat, ekonomi och information? Vad är vårt ansvar som akademiker och högre tjänstemän? Om det här talades det inte. Det P&MS-fackliga samarbetet på Europanivå tycks mest handla om filibustering, prat för att få tiden att gå. Alla som suttit av ett årsmöte som domineras av en diskussion kring organisation och stadgar känner till känslan.

Kort sagt, det fackliga samarbetet mellan europeiska akademiker och högre tjänstemän kan bli bättre. Eurocadres går nu in i en ny fyraårsperiod med nya styrelseledamöter och en förändring är nödvändig. Eurocadres har i dag svårt med både teamkänsla och team-work.

Annat var det förr i Bryssel. Det var här på lyxkrogen Svanen vid Grand Place som Marx och Engels enligt legenden satt och filade på sitt manifest:
 - Vi börjar så här: ”Ett spöke går runt Europa…”

En sakfråga som jag – och än mer DIKs förra ordförande Britt Marie Häggström som blev invald i Eurocadres styrelse – reagerade starkt mot i samband med kongressen var en skrivning om att Eurocadres ska arbeta för ”a cultural and political Union of citizens”. Det är ett ovanligt dumt förslag som dessutom strider mot grundläggande EU-principer.

Vår opposition riktades mot målet om kulturell union. Eurocadres kan inte, bör inte, ska inte ha kulturell union som mål för sitt arbete. Vi föreslog skrivningar om politisk union baserad på kulturell mångfald. Vi avfärdades med att det inte var någon som förstod sig på vårt ”kulturella finlir”. Det implicita budskapet var att ingen heller brydde sig om vad det innebar.

Lyckligtvis har Eurocadres inte särskilt mycket att säga till om när det gäller denna grundbult för EU. Och de som har något att säga till om i frågan, har som tur är bättre koll på det kulturella finliret. Det var ingen tillfällighet att Herman van Rompuy i sin första kommentar till utnämningen som ordförande i Europeiska rådet poängterade följande:

”Even if our unity is our strength, our diversity remains our wealth. Without respect for our diversity we will never build on our unity. I will always bear this principle in mind.”

Hur var European Culture Forum? Hur är det europeiska kulturpolitiska läget? När jag får frågan inser jag än en gång att jag är vad man kallar en ”slow learner”. Jag har svårt att snabbt göra en bedömning och fatta en åsikt eller ett beslut. När det gäller European Culture Forum och mitt deltagande i den europeiska kulturplattformen Access to Culture gäller samma sak.

She is a very attractive woman, viskar den dramakunnige engelsmannen bredvid mig, när Lena Adelsohn Liljeroth öppningstalar. Jag sitter och noterar vad kulturministern har för europeisk kulturpolitisk profil. Jag är helt fokuserad på innehåll och så sitter den engelske dramaturgen bredvid mig och är helt fokuserad på kulturministerns utseende. Jag blir förvirrad: vad är det som är viktigt här, kulturministerns röda dräkt eller den röda (sic!) tråden i vad hon säger? 

Jag attraheras till den europeiska kulturpolitikens innehåll, men har svårt med dess form. Det finns många goda skäl att utveckla en gemensam europeisk kulturpolitisk diskurs, men det är osäkert om den bäst utformas i kostym och slips till tonerna av klassisk musik. European Culture Forum var i och för sig formellt slipslöst, men så där slipslöst formellt som det blir när någon står på scenen säger: - Ladies and gentlemen, President Barroso is in the building!

Ska europeisk kulturpolitik ge ett demokratiskt mervärde, ska den kunna utmana till både form och innehåll. Nu blev European Culture Forum form utan innehåll, ungefär som en bubbla. Det blev en kulturpolitisk bubbla, ungefär som en ekonomisk bubbla. Det blev rent av sublimt när filmregissören Wim Wenders avslutningstal lästes upp av en stand-in. Han själv kunde inte vara där.

European Culture Forum får mig att tänka på det som i postmodernt språkbruk kallas för simulering. Det är en simulering som i det nyinvigda European House of Culture i Bryssel bjuder på duon Barroso&Mankell, som sitter på scen och småpratar och delar ut europeiska litteraturpriser. Man får känslan av något som både är och inte är på riktigt. Man får känslan av simulering.

Det är som om kulturpolitiken likt kulturen förvandlas till ett värde i sig, snarare än ett värde för sig. Den kulturpolitiska diskursen ritualiseras i en mer allmän omvandling där tecken allt oftare refererar till andra tecken, än till någon reell underliggande verklighet. Politiken finns där för att främja organisationerna, snarare än att organisationerna finns där för att främja politiken.

Men bortom mina subjektiva tankar om simulering och en politik som lite har förlorat kontakten med verkligheten, vad säger de som förstår sig på? Jag hänvisar till en kollega i den europeiska kulturplattformen som i en formulering fylld av diplomatisk frustration säger följande:

Nevertheless, after having attended the Cultural Forum, even as a European cultural cooperation old-timer I am starting to feel confused about who is doing what: platforms, OMCs, Culture Action Europe, European House of Culture, Soul of Europe… Should there maybe be some coordination of effort?

En hamnmiljö en blåsvart natt. Ett fyrljus sveper över vattnet. Strålkastarskenet träffar vågorna och bildar EUs tolv stjärnor i en cirkel. Brännpunkt Bryssel – tjugo år av facklig bevakning i EU är en spännande bok.

Den handlar om Brysselkontoret, det fackliga kontoret som drivs gemensamt av LO/Saco/TCO. Den är skriven av Sven Svensson som var Brysselkontorets chef från tillkomsten 1989 fram till 2007. De svenska facken och Sven Svensson var i Bryssel innan många av oss andra ens hade börjat fundera över EU-frågan. Sven Svensson är en levande legend.

Saco-ordföranden Anna Ekström anser i en intervju i boken att Brysselkontoret fungerar suveränt på att ta in information. Brysselkontoret ”är en riktigt duktig spionorganisation”. En riktigt duktig spionorganisation? Ja, just det. Jag vet, för jag har jobbat på kontoret.

Mitt bestående avtryck på kontoret, om jag gjort något, var att ändra titeln på min egen funktion på kontoret från praktikant (stagiaire) till visiting expert.

Cliff-hangern var när larmet till kontoret på Avenue de Tervueren gick klockan halv tolv en lördagkväll:
- Why are you calling me?
- You are next in command.
På mitt visitkort stod det Deputy director. Jag var deputy director på en duktig spionorganisation i Bryssel. Inte illa för en humanist. Jag förstod lika lite av det som Obama förstod av sitt fredspris: – Why are you calling me?

Brysselkontoret är en brännpunkt. Jag lärde känna människorna i brännpunkten under ett halvår. Jag fick en inblick i Bryssel som stad och Bryssel som facklig och politisk puls och miljö. Att arbeta på Brysselkontoret är som att befinna sig i en Graham Greene-roman.

På Brysselkontoret lärde jag mig att läsa Financial Times. Så kan Brysselkontoret påverka en humanist, att han går och längtar efter Martin Wolf’s nästa analys av det ekonomiska världsläget. 

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det här inte är en thriller av ordinärt slag, men det är rekommenderad läsning för alla som är intresserade av det fackliga arbetets frågor och förutsättningar på det internationella planet. Hade jag något att säga till om skulle det vara kommenderad facklig läsning.

Vid en konferens ordnad av Sveriges kommuner och landsting i fredags (5 december) fanns stora delar av kulturutredningens kansli på plats. Lyssnade och diskuterade gjorde representanter från kommuner och landsting inklusive många politiker.

Det handlade mycket om hur den så kallade kulturportföljen ska se ut. Statens pengar ska detaljstyras mindre. Istället ska staten, företrädd av en part med mandat från alla bidragsgivare, diskutera med respektive region eller landsting hur man tillsammans på tre till fem års sikt kan stödja kulturen.

Detta handlar mycket om teknik och förvaltningsfrågor. Hur är det då med synen på kulturen i samhället och de kulturpolitiska målen? Mycket av det som utredningen hittills säger är lovvärt. Utredningens analys av tiden sedan 70-talets kulturpolitik är att kulturpolitiken under dessa 30 år blivit alltmer marginaliserad. I takt med att de ekonomiska villkoren för kulturen blivit allt svårare har dessutom varje kulturyttring slutit sig alltmer.

Det är nu dags att återföra kulturpolitiken till politikens mittfåra, säger utredningens företrädare. Det ska ske genom att se kultur som en strategisk resurs som bidrar till utveckling och tillväxt. Och kulturpolitiken ska ses ur medborgarperspektivet, inte utövarnas perspektiv.

Denna färdriktning kan förhoppningsvis föra bort kulturpolitiken från den time-out den just nu befinner sig i. Däremot ljuder också vissa varningssignaler. Kulturutredningen visade också, mig veterligen för första gången, förslag till nya kulturpolitiska mål som gav anledning till oro eftersom de inte på något sätt lyfter fram kvalitet och professionalism. Utredningskansliet försvarar sig med att detta är så självklart att det inte behöver finnas med.

För vilka är det så självklart, undrar jag. Det finns otaliga exempel på att kulturpolitik låtit sig styras av andra bevekelsegrunder. Borde det inte vara av främsta intresse för medborgarna att det de erbjuds håller en hög kvalitet? Här finns ett tankefel som utredningen under de närmaste veckornas skrivande och putsande måste rätta till!

En annan oro: var finns internationella perspektivet? Var finns EU? Inom EU växer det fram en europeisk kulturpolitik. Ska Sverige inte förhålla sig till den?

“It’s more than a little ironic that the world’s first international treaty on access to information is being decided upon behind closed doors.”

Det säger Helen Darbishire, direktör för Access Info, en organisation som arbetar för att skydda öppenheten och den fria tillgången till information i Europa och världen.

Det handlar om turerna kring en konvention i Europarådet. Konventionen har det engelska namnet Convention on Access to Official Documents. Ironin gäller både principer och Sverige som subjekt. Det handlar om öppenhetens försvar.

Sverige var det första landet i världen att garantera sina medborgare tillgång till offentliga handlingar. Och Sverige sitter som ordförande när Europarådet tar ställning till en konvention om tillgång till offentliga handlingar. Då håller rådet sitt möte bakom stängda dörrar.

Jag är ingen expert på konventionen om tillgång till offentliga handlingar. Det som fångade mitt intresse var rubriken i ett pressmeddelande jag fick från Access Info och två andra informations- och yttrandefrihetsorganisationer: ”Public Kept In The Dark On World’s First International Treaty On Access To Information”.

Det lät som Orson Wells, men det var Carl Bildt.

Informations- och yttrandefrihet är en grundsten i svensk kulturpolitik. Att söka information och att få yttra sig fritt är något som tillhör oss som medborgerliga subjekt. Medborgerliga subjekt är nödvändiga för demokratin. Att kulturpolitiskt värna informations- och yttrandefriheten är därför ett centralt demokratimål.

Vad är det som händer i Europarådet? Är det här svensk kulturpolitik eller har Europarådet blivit Carl Bildts egen lilla lekstuga? Om något i informations- och yttrandefrihetens namn inte tål medborgarnas insyn handlar det om ironi. Om det sker under ordförandeskap av det öppnaste landet i världen handlar det om dubbelironi.

Slutligen, ett citat ut det öppna brevet (2008-11-11) till utrikesminister Carl Bildt från yttrandefrihetsorganisationerna Access Info, Article 19, Justice Initiative och Svenska Helsingforskommittén:

“We urge you, in your role as Chairman of the Committee of Ministers and as Foreign Minister of Sweden, which has a long tradition of open government having been the first country in the world to adopt an access to information law, to take the decision to give further time for reconsideration of the provisions in the draft that have been most heavily criticised.”

En svensk kvinna som under några år bodde i Frankrike berättade en gång om den höga och bildade nivån på franska konversationer vid middagar och andra tillfällen.  Alla svängde sig med citat från både historisk och nutida litteratur. Hon var djupt imponerad, men upptäckte efter en tid att många som lät belästa i själva verket inte hade läst vare sig Sartre eller Dumas i sin helhet. Det hörde helt enkelt bara till att man använde sig av dem som markörer för hur viktigt kulturarvet är.

Man kan beskriva den franska kulturen på flera sätt. Den präglas av både elitism och centralism på ett sätt som skulle vara helt främmande här i Sverige. Men den är djupt förankrad på ett sätt som vi inte heller upplever här. Samma kontinentala synsätt hade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso när han för några år sedan lyfte fram kultur som ett viktigt kitt för sammanhållning och utveckling i Europa. EU borde ha börjat med kulturen istället för kolet var bland annat hans budskap.

De latinska EU-länderna vill gärna att unionen också engagerar i sig kultur. De ser kultursatsningar som ett sätt att utveckla det europeiska samarbetet. Sveriges linje är mer återhållsam. Det är synd. Kultur ökar förståelsen för olika sätt att tänka och leva. Den för oss närmare varandra. Är det inte just det som EU skulle behöva mer av?

För övrigt har jag ett kulturtips för veckan – Natan den vise på Stockholms stadsteater. Det är en 1700-talspjäs om religionsmotsättningar och våra fördomar om varandra. Lika aktuell nu som då. Lennart Hjulström i huvudrollen, regi Eva Bergman.

Har kulturutredningen gjort en grundlig omvärldsanalys som utgångspunkt för sina förslag om en framtida kulturpolitik? Av någon anledning tvivlar jag på det. Man ska komma ihåg att förutsättningarna för de tre kulturutredningarna skiljer sig åt radikalt. 1974 handlade det om kronan på ett nationellt välfärdsprojekt. 1995/96 handlade det om det svenska EU-inträdet och en statlig kulturpolitik som blev nationell. I dag har vi varit EU-medlemmar i 14 år och är på väg från landskap och län till europeiska regioner.

Den statliga kulturpolitiken genomgår i dag en identitetskris som har två dimensioner: dels i förhållande till regioner och kommuner, dels i förhållande till EU och andra EU-medlemmar. Hittills har den kulturpolitiska debatten mest handlat om navelskådning, det vill säga staten har sett in i sig själv och uppmärksammat statens relation till regionerna, medan staten i förhållande till EU är en blind fläck. Efter 14 år som EU-medlemmar ser vi fortfarande Sveriges förhållande till EU och de övriga medlemmarna som utrikespolitik. Kulturpolitik är i och för sig en nationell kompetens inom EU, men det betyder inte att inget kulturpolitiskt relevant händer på den gemensamma EU-nivån.

För det första har vi en djupgående strukturell harmonisering på den inre marknaden som omfattar 500 miljoner människor. För det andra har vi en harmonisering av utbildningssystemen inom ramen för Bolognaprocessen som omfattar ännu fler människor. För det tredje är Sverige på väg att ”go NUTS”. Det innebär att vi går från dagens landskap och län mot europaanpassade regioner i enlighet med den så kallade NUTS-nomenklaturen. För det fjärde är EU trots sitt begränsade kulturpolitiska mandat aktivt både utåt och inåt. EU drev framgångsrikt mångfaldskonventionen i Unesco. Inom unionen har kommissionen formulerat en kulturpolitisk agenda med mål som relaterar till den gemensamma Lissabonstrategin.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att förutsättningarna för statlig kulturpolitik är radikalt förändrade i förhållande till hur de såg ut 1974 och 1995. Man kan också notera att det råder betydligt större kulturpolitisk aktivitet inom EU-kommissionen än inom det svenska regeringskansliet. Vi lever i den något paradoxala situationen att Sverige är Europamästare i kultur samtidigt är kulturen marginaliserad i regeringens prioriteringar. Ordet kultur nämns inte i regeringsförklaringen och kulturen får inte mer än 25 öre av varje ny hundring regeringen satsar. Frågan är därför om staten har några fortsatta offensiva kulturpolitiska ambitioner eller om vi framöver endast ska ägna oss åt att försöka avgränsa och definiera statens kulturpolitiska ansvar i förhållande till regioner och EU?

…nej, det är inte en Bellman-historia, utan närvarolistan på ett kreativt möte mellan olika kultursyner.

Efter hektiska och spännande dagar på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg packade jag om min väska för att åka till Milano. Det var möte med kulturexpertgruppen inom den europeiska lobbyorganisationen för biblioteks- och arkivfrågor, Eblida.

Expertgruppen, där jag alltså har den stora äran att ingå, har till uppgift att ge råd och stöd i kulturfrågor till Eblidas verkställande kommitté. Gruppen har också som ambition att formulera konkreta ställningstaganden, eller ”manifest”, för bibliotekens och arkivens roll.

I en av staden Milanos förvaltningsbyggnader satt vi – dansken, italienaren, tyskarna och jag – i ett sammanträdesrum med magnifik utsikt över katedralen. Kulturarvet var bokstavligt talat närvarande.

Gruppens sammansättning – fem individer, fyra nationaliteter – bäddar för krockar i synen på vad kultur är. Under mötet kom jag att tänka på den gång då jag som student i slutet av 1980-talet besökte Statens Kulturråd. Ung och naiv ställde jag en trevande fråga: – Vad är kultur? Den statliga tjänstemannen (som var en kvinna) lät inte dröja på sitt svar: – Allt från att rulla köttbullar till Picasso. Där någonstans ligger min egen syn på vad kultur är. Vissa i gruppen har en mer konservativ kultursyn.

Jag brukar ibland få frågan varför det är viktigt med samarbete mellan bibliotekarier och arkivarier på EU-nivå. Svaret är kommunikation. Arkiv och bibliotek har mycket gemensamt. Våra sektorer är förhållandevis små. Vi brottas med liknande problem. Våra användares perspektiv och behov är jämförbara. Makthavarna i Bryssel vill kommunicera med en partner, inte hundra. Alltså: samarbete är livsviktigt, vi bör knyta till oss fler partners.

Den första utmaningen för oss i kulturexpertgruppen är att lägga av oss de nationella glasögonen, och våra respektive professioners glasögon, för att se och lyfta bibliotekens och arkivens roll i EU. Inte oproblematiskt men spännande!

“Vi ser näbbstövlar där i själva verket balettskor är”

Peking-OS gav medaljer åt Sverige men blev ändå en besvikelse. Då kan det vara bra för det nationella självförtroendet att komma ihåg att vi är Europamästare i kultur.

Sverige är det starkaste fästet för kultur i Europa. I alla fall om man ska tro EU-kommissionens opinionsundersökning från förra hösten. I den uppgav 93 procent av svenskarna att de sysslar med någon form av konstnärlig aktivitet. Det kan vara exempelvis musik, skrivande, hantverk eller måleri.

Svenskar är betydligt mer kulturellt aktiva än människor i något annat EU-land. Vi ligger långt över EU-genomsnittet på 62 procent aktiva. Vi tar dessutom guldmedalj när det gäller att använda internet för att läsa tidningar, köpa böcker och lyssna på radio. Vi ligger kort sagt i den kulturpolitiska frontlinjen.

Beror det här på att vi svenskar är genetiskt mer kulturella än andra eller beror det på att vi haft en framgångsrik kulturpolitik?

Kulturpolitiken avspeglar ett allmänt samhällsmedvetande. Svensk kulturpolitik har de senaste åren mest varit upptagen av en frigörelseprocess från 1974 års kulturpolitik. Skulle den frigörelsen leda till en kulturpolitik som ser kulturen och kulturerna som administrations- och förvaltningsområden kan man undra vad det handlar om för frigörelse.

En kulturpolitisk frigörelse handlar inte om att förtränga och osynliggöra 1974 års kulturpolitik. Det vore närmast en självmotsägelse. 1974 års kulturpolitik har bidragit till att Sverige enligt EU-kommissionen är Europamästare i kultur. Nej, verklig frigörelse handlar om något annat än förträngning – om att frigöra och använda den historiska erfarenheten och kraften i ett samtida projekt.

Den senaste kulturpolitiska utredningen gjordes i samband med det svenska EU-inträdet. Vi har nu tillhört EU-gemenskapen i fjorton år. Vi har en EU-identitet, vare sig vi vill det eller inte. I den identiteten ingår att vi är det starkaste fästet för kultur i Europa, vare sig vi själva tror det eller inte. Svensk kulturpolitik har emellertid svårt med sin EU-europeiska identitet. Svensk kulturpolitik talar i själva verket ogärna om europeisk identitet utan föredrar att tala om ”känslan” av europeisk identitet.

Vi är Europamästare i kultur samtidigt som vi i EU-europeisk kulturpolitik mest spelar rollen som motvallskärring: helst inga mer pengar och helst ingen mer politik. Vi borde i egenskap av kulturmästare kunna visa ett mer kreativt och aktivt kulturtänk i den gemensamma europeiska kulturpolitiken. För paradoxalt nog har svensk kulturpolitik ett nationellt intresse av att stärka den europeiska kulturpolitikens mångfaldsprincip. Betänk att antalet svenskar i förhållande till EUs inre marknad (500 miljoner människor) är ungefär som alkohol i lättöl, så förstår du varför!

Det här borde vara en viktig kulturpolitisk utgångspunkt. Men i stället förhåller sig den svenska kulturpolitiska debatten mer till 1974 än till cutting edge reality. Vi tänker i termer av Sverige ABBA Waterloo Brighton 1974, men vi är i Mamma Mia EU 2008 ABBA – the museum. Detta bokstavliga vansinne leder till att vi inte ser världen som den är. Vi ser näbbstövlar där i själva verket balettskor är.