Pelle Snickars, forskningschef på KB, förgyllde lördagens förmiddagskaffe med en intressant understreckare i SvD.  Snickars menar att Google Book Search vänder upp och ned på hela upphovsrätten genom att skanna böcker utan att fråga upphovsrättsinnehavaren och därtill lägga ansvaret - och initiativet till att ta kontakt - om man inte vill ha sitt alster tillgängliggjort hos den som äger upphovsrätten.

Snickars uppmanar dessutom minnesinstitutioner och bibliotek att ge Google eldunderstöd i sin ambition “att organisera all välrdens information och göra den tillgänglig och användbar överallt”.

Flera kommentarer och blogginlägg anknyter till Snickars understreckare - merparten väldigt positiva. 

Vad tycker du?

Ingmar Bergsmans dödsbo eller snarare försäljningen av detsamma skapar rubriker i tidningarna. I nästan alla dagstidningar kan man läsa om de höga slutpriserna. Det som mest är mest intressant, tycker jag, är de kommentarer som läsarna har gett. Diskussionerna går framförallt åt tre olika håll.

Många är upprörda över hur mycket pengar som del privatpersoner har att lägga på det som egentligen kan kallas kuriosa med värde. Dessa reflektioner är egentligen inte så förvånande utan brukar dyka upp när medierna rapporterar om rekordpriser både inom olika områden.

En annan aspekt som dykt upp är Bukowskis värdering av föremålen och hur lågt Bukowskis satte utropspriserna. Denna aspekt tycker jag är desto mer intressant. Hur sätter man ett värde på ting som är kopplade till en genialisk film-och kulturkreatör? Uppenbarligen kunde inte Bukowskis intendenter förutspå denna rusning eller så har det helt missat hur stor Ingmar Bergman egentligen var och är.

Det tredje diskussionsområdet förs inte bara bland kommentarerna utan även på kultursidorna och handlar om förskingrandet av ett kulturarv. Lena Endre har uttalat sig i DN om att hon tycker att staten borde köpa upp hela bohaget och ta ansvar för att Bergmans arv lever vidare(som om detta inte skulle vara en självklarhet). Diskussionen är relevant men samtidigt ställer jag mig frågan vart minnet efter Bergman finns och bevaras bäst. Blir minnet tydligare om vi har alla hans ganska vardagliga saker samlade på en kulturinstitution eller finns minnet efter Bergman någon annanstans? Kanske handlar det om att minnas det känslor som man fick när man såg Persona eller någon av hans andra filmer första gången. Vart ligger det kollektiva minnet bevarat, i oss själva eller i våra kulturinstitutioner?