I lördags lämnade Kungl. biblioteket, KB, sitt förslag till regeringen om hur en nationell samordning av biblioteken ska ske. Vid en första läsning tycks det väl tekniskt och något lamt eftersom det främst riktar in sig på katalogsamordning och statistik. Som läsare kan man ana underliggande konflikter och ett försök att gå en gyllene medelväg genom att börja i de minst kontroversiella frågorna. Det är gott och väl.

En aspekt, som det är lätt att ställa sig bakom, är Kungl. bibliotekets mycket tydliga ställningstagande för medborgarperspektivet.

I förslaget skriver man: KB vill därför peka på behovet av nationella mål för biblioteksverksamheten med utgångspunkt i medborgarperspektivet och inte i institutionsperspektivet.

Jag tycker mig läsa in ett rop på bibliotekspolitik. DIK har tidigare önskat att KB ska stå bakom ett förslag till nationell bibliotekspolitik men som myndighet under regeringen är det inte KB:s uppgift att formulera dessa. Sveriges nationella bibliotekspolitik och de mål som biblioteken ska arbeta mot ska formuleras av medborgare och folkvalda. När nu KB lämnat sitt förslag till infrastrukturell samordning är det politikernas tur att fullfölja processen och fatta beslut i riksdag och regering.

Ett regeringsbeslut skulle ge KB ett tydligare ansvar för utvecklingen av biblioteksväsendet och de demokratiska aspekter som biblioteken alltid borgat för. Som exempel måste biblioteken möta medborgarnas behov och krav av information oavsett medium.

Idag möter de flesta medborgare biblioteken i form av folkbibliotek. Det är också den institution som har störst förtroende hos allmänheten. Men biblioteken genomgår stora förändringar. Ny teknik och helt nya medievanor ställer frågan om bibliotekens framtid på sin spets. Biblioteken måste få möjlighet att ta nya tekniska möjligheter bruka så att de kan användas för medborgarens bästa. Läs: biblioteken måste kunna använda digital teknik till att göra information tillgänglig för dem som behöver den.

DIK kommer nu att i detalj att studera både KB:s handlingsplan och förslaget till reviderad bibliotekslag. Tillsammans med andra engagerade aktörer inom biblioteksvärlden kommer vi att driva på för att en tydlig nationell strategi utformas. Vi vill att de digitala aspekterna av bibliotekens kommunikation med medborgarna sätts i fokus.

Det har nu gått två dagar sedan min kollega messade ett upprört ”Har du läst artikeln i SvD?!!”. Hon syftade på Svenskans rapportering om det krav på skolbibliotek, som ska skrivas in i den nya skollagen. Kompletterat med tidningarnas sedvanliga konkreta exempel, denna gång från Kunskapsskolan i Nacka.

Vi är många som skakar på huvudet åt dessa artiklar, och tydligen är vi också många som förgäves kontaktat artikelförfattaren för att på något sätt rätta till det som nu har gått ut till läsare (läs: skolledare, politiker, föräldrar) i hela landet.

Men vad är problemet? Jo, vi som arbetar på så kallade välfungerande skolbibliotek är så innerligt trötta på att det fortfarande sätts likhetstecken mellan skolbibliotek och tillgång till skönlitteratur. Varje gång en beslutsfattare – i all välmening – yttrar sig om hur hon minns sin barndoms skolbibliotek och dess mysig-dammiga bokdoft, för att sedan i bästa fall prata lite om vikten av barns läsning, så cementeras den här bilden ytterligare. Skolbiblioteket som en oas för de tystlåtna bokälskarna. En inrättning som höjer mysfaktorn på skolan. Och på något lite vagt sätt vet alla att skolbibliotek främjar barns läsning.

Och så kommer SvD med ett dubbeluppslag som bygger på exakt samma förlegade, begränsande, seglivade bild av skolbiblioteket!

Artikeln om friskolornas bokbuss, där en rektor – oemotsagd – anför argumentet att ”ett stort skolbibliotek med egen bibliotekarie och senaste litteratur inte med självklarhet gör så stor skillnad som många vill tro”. Och de bokslukande tjejerna, som blir så glada när de kan låna Jan Guillou på bokbussen. Och så den trevliga frågesporten. För den oinvigde måste det framstå som om ett bokbussbesök per termin istället för ett skolbibliotek faktiskt inte är så tokigt. När man aldrig har stött på ett modernt skolbibliotek, ser man inte heller det orimliga i att en bokbuss skulle kunna ersätta det intensiva pedagogiska arbete som krävs för att ge eleverna informationskompetens och läslust!

Just därför hade man hoppats att journalisten på ett diskret men omissförståeligt sätt hade visat att det finns andra sanningar.

Men tyvärr. I faktarutan med rubriken Vad gäller saken? får vi veta att ”skolbibliotek anses ha en nyckelroll för att utveckla elevernas språk och läsande” och att barn lånar allt färre böcker. Inte ett ord om skolans gigantiska uppdrag att utrusta eleverna med åtminstone ett minimum av källkritiskt tänkande och övrig informationskompetens, ett uppdrag som är mycket svårt att hantera utan en genomtänkt och proffsig skolbiblioteksverksamhet.

Jag läste nyss Kristina Alexandersson inlägg Källkritik i skolan – ja, tack! om det akuta behovet av en nationell IT-strategi för skolan, där det framgår att en skrämmande stor andel av lärarna uppger att de inte själva undervisar sina elever i källkritik och informationskompetens, och att de inte heller vet ifall eleverna får någon sådan undervisning. Och jag tänker att det är därför vi behöver få in skolbiblioteken i skollagen – bibliotekarierna måste in i den processen, utöver det att vi ska värna elevernas utveckling till läsande människor!

Läs även Kristina Alexanderssons kommentarer till SvD:s artiklar, Ett skolbibliotek kräver en skolbibliotekarie, och Mer än en samling böcker samt Cecilia Bengtssons blogginlägg angående den allmänna bilden av skolbibliotek.

Se också Skolbibliotek Östs blogg, med Anita Höglunds kommentar till SvD-artikeln samt ett utmärkt exempel på en modern skolbibliotekaries arbetssätt.

Monika Staub Halling

Bibliotekarie vid Adolf Fredriks Musikklasser

DIK:s representant i Nationella Skolbiblioteksgruppen

Pelle Snickars, forskningschef på KB, förgyllde lördagens förmiddagskaffe med en intressant understreckare i SvD.  Snickars menar att Google Book Search vänder upp och ned på hela upphovsrätten genom att skanna böcker utan att fråga upphovsrättsinnehavaren och därtill lägga ansvaret - och initiativet till att ta kontakt - om man inte vill ha sitt alster tillgängliggjort hos den som äger upphovsrätten.

Snickars uppmanar dessutom minnesinstitutioner och bibliotek att ge Google eldunderstöd i sin ambition “att organisera all välrdens information och göra den tillgänglig och användbar överallt”.

Flera kommentarer och blogginlägg anknyter till Snickars understreckare - merparten väldigt positiva. 

Vad tycker du?

Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund har synpunkter på hur bibliotekarier sköter sitt jobb. Bland annat vill han tipsa om hur man placerar böcker i hyllor på bästa sätt. Har någon sett Hägglunds examensbevis från Bibliotekshögskolan?

Hur utvärderar man något som inte har några synbara konsekvenser? Det är frågan när regeringen ska skriva direktiven till utvärderingen av bibliotekslagen. Frågan är sublim. Att utvärdera något som inte har några synbara konsekvenser är som att beskriva tinget i sig. Lyckas regeringen nå fram till tinget-i-sig i utvärderingen av bibliotekslagen kan vi tvingas skriva om filosofihistorien. 

Det sägs att den av regeringen utlovade utvärderingen av 1996 års bibliotekslag kommer att påbörjas när kulturutredningen har lämnat sitt betänkande. Det blir en saga att följa. Utvärderar man något som saknar konsekvenser kan resultatet nämligen bli vad som helst och hur man vill. I realiteten blir varje utvärdering av bibliotekslagen en utvärdering av de senaste tio-tolv årens bibliotekspolitik. Och det finns god anledning att göra en sådan utvärdering. Biblioteken har varit både vinnare och förlorare sedan 1996. Men man kan på goda grunder fråga sig om det har funnits någon bibliotekspolitik och om lagen har haft någon betydelse?

I utvärderingen av bibliotekslagen ligger dessutom ett rannsakande moment av statlig självanalys. Hur ska jag – staten – förstå en symbollag i en allt mer global och virtuell verklighet? Den frågan är inte lätt att svara på. Men en sak är säker, vill man ha ett svar på frågan är det minst lika viktigt att fundera över framtiden som att utvärdera det förflutna.

Därför räcker det inte med en utvärdering av det som varit. Vi behöver förhålla oss till framtiden också. Vi behöver en bibliotekspolitik. Hur kan vi på bästa sätt använda biblioteken i dagens globala digitala informationsflöde? Tekniskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt vävs det lokala och det globala samman. Vi lever i dag i en värld där bibliotekslagen känns lika mycket 90-tal som kulturpolitiken känns 70-tal. Men lagens ord påverkar tänkandet. Vad är ett bibliotek? Hmm, bibliotekslagen säger…

Dagens bibliotekslag kan kanske utgöra en utgångspunkt i de diskussioner som kommer att föras mellan den nationella, regionala och lokala nivån. Men jag ser helst att den inte blir en slutpunkt. Den nuvarande lagens bokstav uttrycker mer politisk stasis än en gemensam samsyn och vision för den centrala, regionala och lokala nivån.

Vi kommer att behöva en mycket mer medveten offentlig bibliotekspolitik i den övergång som nu sker från traditionell industriproduktion till en ekonomi mer baserad på symbolhantering. Med den utgångspunkten tror jag att regeringens 28 miljarder till industrisamhällets bilindustri långsiktigt skulle göra större nytta om de satsades på informations- och kunskapssamhällets bibliotek.

…nej, det är inte en Bellman-historia, utan närvarolistan på ett kreativt möte mellan olika kultursyner.

Efter hektiska och spännande dagar på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg packade jag om min väska för att åka till Milano. Det var möte med kulturexpertgruppen inom den europeiska lobbyorganisationen för biblioteks- och arkivfrågor, Eblida.

Expertgruppen, där jag alltså har den stora äran att ingå, har till uppgift att ge råd och stöd i kulturfrågor till Eblidas verkställande kommitté. Gruppen har också som ambition att formulera konkreta ställningstaganden, eller ”manifest”, för bibliotekens och arkivens roll.

I en av staden Milanos förvaltningsbyggnader satt vi – dansken, italienaren, tyskarna och jag – i ett sammanträdesrum med magnifik utsikt över katedralen. Kulturarvet var bokstavligt talat närvarande.

Gruppens sammansättning – fem individer, fyra nationaliteter – bäddar för krockar i synen på vad kultur är. Under mötet kom jag att tänka på den gång då jag som student i slutet av 1980-talet besökte Statens Kulturråd. Ung och naiv ställde jag en trevande fråga: – Vad är kultur? Den statliga tjänstemannen (som var en kvinna) lät inte dröja på sitt svar: – Allt från att rulla köttbullar till Picasso. Där någonstans ligger min egen syn på vad kultur är. Vissa i gruppen har en mer konservativ kultursyn.

Jag brukar ibland få frågan varför det är viktigt med samarbete mellan bibliotekarier och arkivarier på EU-nivå. Svaret är kommunikation. Arkiv och bibliotek har mycket gemensamt. Våra sektorer är förhållandevis små. Vi brottas med liknande problem. Våra användares perspektiv och behov är jämförbara. Makthavarna i Bryssel vill kommunicera med en partner, inte hundra. Alltså: samarbete är livsviktigt, vi bör knyta till oss fler partners.

Den första utmaningen för oss i kulturexpertgruppen är att lägga av oss de nationella glasögonen, och våra respektive professioners glasögon, för att se och lyfta bibliotekens och arkivens roll i EU. Inte oproblematiskt men spännande!

Glada miner på den första biblioteksmässan i Göteborg, september 1985. Från vänster: initiativtagaren Conny Jacobsson, nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, eldsjälen Bertil Falck och Dorotea Blomberg, Singers svenska förläggare.

När bok- och biblioteksmässan slog upp portarna för första gången 1985 var den minst sagt ifrågasatt. Entreprenörerna Bertil Falck och Conny Jacobsson hade utmanat hela kulturvärlden. Hur skulle en mässa för bibliotek kunna fungera tillsammans med en massa kommersiella förlag? Vad skulle hända med Sveriges allmänna biblioteksförenings årsmöte som varje försommar samlade landets bibliotekselit för möten och seminarier? Några hoppades nog att mässan skulle bli en dagslända som snabbt skulle dö.

Jag var där då och har sedan dess med viss regelbundenhet besökt mässan, inte varje år, men dock några gånger under både 90-talet och senare in på det nya millenniet. Precis som alla andra kan jag bara konstatera att Bok & Bibliotek i Göteborg vuxit till att bli en kulturens och böckernas happening som sprider ringar på vattnet.

Det verkar som om Mats Myrstener i sin krönika i Svenska Dagbladet idag med viss vånda också erkänner sig charmad av mässan. Jag delar visserligen hans oro gällande bristerna på biblioteksområdet och att de borde lyftas fram mer. Men de som trodde att biblioteken helt skulle försvinna på bok- och biblioteksmässan har också fått fel. Svensk biblioteksförenings ambitiösa satsning och DIKs seminarieprogram om ledarskap på bibliotek respektive etikfrågor visar på motsatsen.

Utvecklingen i bokbranschen och kulturlivet i övrigt visar emellertid att biblioteken inte har hängt med i utvecklingen. Allting tyder på att svenskarnas kultur- och mediekonsumtion ökar, men biblioteken tappar både låntagare och på sina håll och också besökare.

Mats Myrstener drömmer sig tillbaka till biblioteket där ”mötet med boken i handen” är det centrala. Jag tror att detta blir en allt mindre del i bibliotekens uppdrag.

Biblioteken måste istället rusta sig för att mötet med boken i framtiden kommer att ske på många fler sätt. Vårt sätt att mötas och kommunicera har förändrats i snabb takt de senaste 20 åren. Däri ligger den stora utmaningen för biblioteken.

Det finns förvirring kring mål och medel inom biblioteksvärlden. Därför behöver vi ett nationellt ansvarstagande för bibliotekens utveckling. Det skulle innebära ett politiskt engagemang med prioriteringar och beslut om bibliotekens uppdrag och roll samhället.