Det har nu gått två dagar sedan min kollega messade ett upprört ”Har du läst artikeln i SvD?!!”. Hon syftade på Svenskans rapportering om det krav på skolbibliotek, som ska skrivas in i den nya skollagen. Kompletterat med tidningarnas sedvanliga konkreta exempel, denna gång från Kunskapsskolan i Nacka.

Vi är många som skakar på huvudet åt dessa artiklar, och tydligen är vi också många som förgäves kontaktat artikelförfattaren för att på något sätt rätta till det som nu har gått ut till läsare (läs: skolledare, politiker, föräldrar) i hela landet.

Men vad är problemet? Jo, vi som arbetar på så kallade välfungerande skolbibliotek är så innerligt trötta på att det fortfarande sätts likhetstecken mellan skolbibliotek och tillgång till skönlitteratur. Varje gång en beslutsfattare – i all välmening – yttrar sig om hur hon minns sin barndoms skolbibliotek och dess mysig-dammiga bokdoft, för att sedan i bästa fall prata lite om vikten av barns läsning, så cementeras den här bilden ytterligare. Skolbiblioteket som en oas för de tystlåtna bokälskarna. En inrättning som höjer mysfaktorn på skolan. Och på något lite vagt sätt vet alla att skolbibliotek främjar barns läsning.

Och så kommer SvD med ett dubbeluppslag som bygger på exakt samma förlegade, begränsande, seglivade bild av skolbiblioteket!

Artikeln om friskolornas bokbuss, där en rektor – oemotsagd – anför argumentet att ”ett stort skolbibliotek med egen bibliotekarie och senaste litteratur inte med självklarhet gör så stor skillnad som många vill tro”. Och de bokslukande tjejerna, som blir så glada när de kan låna Jan Guillou på bokbussen. Och så den trevliga frågesporten. För den oinvigde måste det framstå som om ett bokbussbesök per termin istället för ett skolbibliotek faktiskt inte är så tokigt. När man aldrig har stött på ett modernt skolbibliotek, ser man inte heller det orimliga i att en bokbuss skulle kunna ersätta det intensiva pedagogiska arbete som krävs för att ge eleverna informationskompetens och läslust!

Just därför hade man hoppats att journalisten på ett diskret men omissförståeligt sätt hade visat att det finns andra sanningar.

Men tyvärr. I faktarutan med rubriken Vad gäller saken? får vi veta att ”skolbibliotek anses ha en nyckelroll för att utveckla elevernas språk och läsande” och att barn lånar allt färre böcker. Inte ett ord om skolans gigantiska uppdrag att utrusta eleverna med åtminstone ett minimum av källkritiskt tänkande och övrig informationskompetens, ett uppdrag som är mycket svårt att hantera utan en genomtänkt och proffsig skolbiblioteksverksamhet.

Jag läste nyss Kristina Alexandersson inlägg Källkritik i skolan – ja, tack! om det akuta behovet av en nationell IT-strategi för skolan, där det framgår att en skrämmande stor andel av lärarna uppger att de inte själva undervisar sina elever i källkritik och informationskompetens, och att de inte heller vet ifall eleverna får någon sådan undervisning. Och jag tänker att det är därför vi behöver få in skolbiblioteken i skollagen – bibliotekarierna måste in i den processen, utöver det att vi ska värna elevernas utveckling till läsande människor!

Läs även Kristina Alexanderssons kommentarer till SvD:s artiklar, Ett skolbibliotek kräver en skolbibliotekarie, och Mer än en samling böcker samt Cecilia Bengtssons blogginlägg angående den allmänna bilden av skolbibliotek.

Se också Skolbibliotek Östs blogg, med Anita Höglunds kommentar till SvD-artikeln samt ett utmärkt exempel på en modern skolbibliotekaries arbetssätt.

Monika Staub Halling

Bibliotekarie vid Adolf Fredriks Musikklasser

DIK:s representant i Nationella Skolbiblioteksgruppen

– Hit går man inte för att bli rik utan salig, sa gamle riksbibliotekarien Klemming om biblioteket.

Det finns säkert många som genom sina biblioteksbesök samlat på sig ett kulturellt kapital som de senare kunnat omsätta i ekonomiskt kapital, men bibliotekarierna själva har i hög grad fått nöja sig med saligheten. Och inte var det bättre förr. Det inser man när man läser boken Bibliotekarie – 70 år av facklig kamp.

Bibliotekarien har bytt kön men behållit sin usla lön. På 1800-talet var bibliotekarien en man. Det var klockaren, prästen eller folkskolläraren som skötte bibliotekariesysslan. Under 1900-talet blev bibliotekarien en kvinna. Idag är mer än åtta av tio bibliotekarier kvinnor. Lönen är dock som den alltid har varit – dålig. 1800-talets folkskollärare fick ofta nöja sig med lite extra ved till vintern som ersättning för sitt bibliotekariearbete. Dagens bibliotekarier måste enligt en Saco-undersökning arbeta tills de är 76 år innan deras relativt långa utbildning ger plus i portmonnän.

Kampen för bättre löner och villkor är facklig. Den första svenska fackföreningen för bibliotekarier bildades 21 augusti 1938. Nu har vi en bok som speglar bibliotekariernas fackliga historia under de 70 år som gått sedan dess. Det är en bok av bibliotekarier, om bibliotekarier, för bibliotekarier.

Men det är också en bok som borde intressera flera. Hur bibliotekarier ser sin egen identitet och historia säger en hel del om hur bibliotekarier ser sin värld. Och hur bibliotekarier ser sin värld säger i sin tur en hel del om hur vi alla ser på vår värld. Bibliotekarierna arbetar ju med samhällets kunskapsorganisation.

Bibliotekarie – 70 år av facklig kamp är en bok som består av ett tjugotal korta inlägg kring bibliotekens, utveckling, lönens och fackets utveckling. För mig resulterar läsningen i en rad aha-upplevelser och leenden. Bortser man från det bestående lönehelvetet är bibliotekariekårens fackliga historia i mångt och mycket en framgångshistoria. Se bara på den fackliga medlemsutvecklingen: Folkbibliotekarieföreningen hade 143 medlemmar verksamhetsåret 1940/41. DIK Bibliotekarieförbundet har i dag runt 6 000 medlemmar.

Vid läsningen av boken är det en fråga som surrar i mitt huvud: kan dagens unga biblioteks- och informationsvetare identifiera sig med den professionella självbild som ges här? Är dagens bibliotekarie som den här boken – på utsidan radikal men på insidan traditionell? Jag tror att boken skulle kunna fungera bra som utgångspunkt för en debatt om bibliotekariens självbild, en debatt mellan de gråhåriga som skrivit boken och de gröna som är nya i yrket.