Nu kan biblioteksvärlden sätta tänderna i ny statistik från Kulturrådet. I år är statistiken för sex olika bibliotekstyper sammanförd till en rapport. Statistiken för skolbiblioteken redovisades separat förra året och har traditionellt utförts med flera års mellanrum.

Man kan hoppas det detta så småningom förändras när Kungliga biblioteket får det samlade ansvaret och då också ska hålla i statistiken. Varför ska skolbiblioteken särbehandlas? De tillhör ju också det samlade biblioteksväsendet.

Åter till Kulturrådets statistik för 2010: Antalet filialer fortsätter att minska. Sedan 1990 har en tredjedel av alla filialer lagts ned. Det speglar en den genomgripande förändring som håller på att ske, där den fysiska tillgängligheten i många delar av landet har försämrats, medan den digitala tillgängligheten ökar. Hälften av folkbiblioteken har haft drygt 100 miljoner sidvisningar på sina webbsidor. Det har gjorts 39 miljoner nedladdningar från högskolebibliotekens elektroniska samlingar.

Olika bibliotekstyper samverkar allt mer. Hälften av landets biblioteksfilialer är samordnade med skolbibliotek. Detta är ett förhållande som måste vägas in i de förändringar som många hoppas kan komma när skolbiblioteken tydligare regleras i den nya skollagen.

DIK:s arbetsgrupp för skolbiblioteksfrågor hade i måndags sitt första möte. En viktig fråga för gruppen blir att noga följa hur Skolinspektionen kommer att definiera skolbibliotek vad gäller kvalitet och kompetens. Skolbiblioteket måste vara en pedagogisk resurs som stödjer lärandet. Det kräver nära samarbete med lärarna. Skolbibliotek integrerade med folkbibliotek behöver inte alls vara dåligt, men jag föreställer mig att det är viktigt att skolan tydligt tillsammans med biblioteket reglerar vad biblioteket ska ställa upp med.

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef för DIK.

Bloggar mest om kulturpolitik och ledarskap.

I en stor artikel om biblioteken i lördags (2/4) i Svenska Dagbladet får vi veta att biblioteken lider av identitetskris. ”Kaffe eller Kafka” lyder rubriken.

Biblioteken är den samhällsinstitution som har störst förtroende av svenskarna. Jag tror att det hänger ihop med att biblioteken har en så bred verksamhet. Både högt och lågt, brett och smalt, digitalt och papper, unga och gamla. Både kaffe och Kafka är bibliotekens grund. Andra organisationer kan försöka hitta en kärnverksamhet. Men biblioteken måste, för att fullgöra sin uppgift i demokratins och medborgarnas tjänst, omfatta det mesta.

Människors förtroende kommer av att de vet att biblioteken har bredden. Därför är det helt i sin ordning att många bibliotek nu lägger ned mycket resurser på att hitta vägar via sociala medier. Och när vi vill ha en och samma text eller bild i olika typer av medier, måste också biblioteken kunna ge oss det.

Det är varken brist på identitet eller kris i biblioteksvärlden. Däremot finns det stora utmaningar både ekonomiskt och kunskapsmässigt för att fortsätta att ligga högst i förtroendeligan.