För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från Börje Hjort, länsarkivarie i Östergötland, tillika författare och konstnär. Han skickade sin artikel om arkivens osynlighet i kulturutredningen och kulturdebatten (ÖstgötaCorren 25 september). Bra när arkivariernas egna röster hörs på tidningarnas debattsidor. Tyvärr händer det alltför sällan.

Arkivens svårtillgänglighet är paradoxalt nog både en styrka och en förbannelse. Styrkan ligger i arkivens särart och förbannelsen i att de inte har samma publika dragningskraft och tillgänglighet som bibliotek och museer. Vilket säkert är en orsak till den osynlighet som Börje Hjort skriver om.

I fredags träffade jag Margareta Israelsson, socialdemokratisk riksdagsledamot i kulturutskottet. Vi diskuterade kulturfrågor, kulturutredningen och socialdemokraternas rådslag om kultur. Till min stora glädje visade sig Margareta vara en arkivkramare. Över en kopp kaffe försökte jag mig på att formulera arkivsektorns övergripande problem. Eller utmaningar, om man så vill.

En sådan är bristen på helhetssyn. Statens Arkiv, det vill säga Riksarkivet och landsarkiven, har greppet om det statliga arkivväsendet. Kommunernas och landstingens arkiv lever sitt liv, liksom den privata sektorn med dess näringslivsarkiv, folkrörelsearkiv och andra viktiga organisationsarkiv.

Det offentliga arkivväsendet är inte bara en del av vårt kollektiva minne och vårt kulturarv, det har också en rättslig betydelse och fyller en viktig funktion i ett demokratiskt samhälle. De privata arkiven är oumbärliga för att ge en korrekt bild av tidsströmningar, tankar och händelser i vårt samhälle. Det måste vara ett kulturpolitiskt intresse att det finns någon form av samlat nationellt ansvarstagande för den viktiga pusselbit i vårt kulturarv som alla dessa olika arkiv tillsammans utgör.

Min fråga till Margareta Israelsson, Lena Adelsohn-Liljeroth, Eva Swartz och mina kollegor i arkivariekåren lyder; börjar det inte bli dags för en nationell arkivpolitik?

…nej, det är inte en Bellman-historia, utan närvarolistan på ett kreativt möte mellan olika kultursyner.

Efter hektiska och spännande dagar på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg packade jag om min väska för att åka till Milano. Det var möte med kulturexpertgruppen inom den europeiska lobbyorganisationen för biblioteks- och arkivfrågor, Eblida.

Expertgruppen, där jag alltså har den stora äran att ingå, har till uppgift att ge råd och stöd i kulturfrågor till Eblidas verkställande kommitté. Gruppen har också som ambition att formulera konkreta ställningstaganden, eller ”manifest”, för bibliotekens och arkivens roll.

I en av staden Milanos förvaltningsbyggnader satt vi – dansken, italienaren, tyskarna och jag – i ett sammanträdesrum med magnifik utsikt över katedralen. Kulturarvet var bokstavligt talat närvarande.

Gruppens sammansättning – fem individer, fyra nationaliteter – bäddar för krockar i synen på vad kultur är. Under mötet kom jag att tänka på den gång då jag som student i slutet av 1980-talet besökte Statens Kulturråd. Ung och naiv ställde jag en trevande fråga: – Vad är kultur? Den statliga tjänstemannen (som var en kvinna) lät inte dröja på sitt svar: – Allt från att rulla köttbullar till Picasso. Där någonstans ligger min egen syn på vad kultur är. Vissa i gruppen har en mer konservativ kultursyn.

Jag brukar ibland få frågan varför det är viktigt med samarbete mellan bibliotekarier och arkivarier på EU-nivå. Svaret är kommunikation. Arkiv och bibliotek har mycket gemensamt. Våra sektorer är förhållandevis små. Vi brottas med liknande problem. Våra användares perspektiv och behov är jämförbara. Makthavarna i Bryssel vill kommunicera med en partner, inte hundra. Alltså: samarbete är livsviktigt, vi bör knyta till oss fler partners.

Den första utmaningen för oss i kulturexpertgruppen är att lägga av oss de nationella glasögonen, och våra respektive professioners glasögon, för att se och lyfta bibliotekens och arkivens roll i EU. Inte oproblematiskt men spännande!