Jag är inte bekymrad över vårt lands framtid. I onsdags besökte jag en konferens som övertygade mig om att framtiden är i trygga händer. Det var LSU - Sveriges ungdomsorganisationer som anordnade sitt årliga LSU Forum. I år med tema Ungas deltagande.

Konferensen var enastående inspirerande. Kanske inte främst på grund av vad som sades utan vem som sade det. Vältaliga, kvicktänkta och retoriskt begåvade engagerade i ungdomsorganisationer förde debatt på en hög nivå. Inte för att jag är förvånad över nivån, bara impad.

Två av seminarierna sporrade mig lite mer. Johan Hvenmark, forskare vid Ersta Sköndals högskola, har disputerat på ämnet medlemmar och medlemskap. Johan gav en översiktlig bild av hur olika organisationer förhåller sig till sina medlemmar (och hur medlemmarna förhåller sig till sina organisationer). Allt ifrån att medlemmarna utgör ”arbetarna” (de som driver verksamheten), via finansiärer, ambassadörer hela vägen fram till de passiva ”förmånstagarna”. Mycket viktigt för oss som arbetar i ideburna och medlemsstyrda organisationer att reflektera över.

Johans inledning följdes av en paneldebatt med representanter från jagvillhabostad.nu, Ungdomens Nykterhetsförbund och SKTF.

Det andra seminariet handlade om hur vi kan undvika att det blir “en ny 90-talsgeneration”. Hur vi i dagens långkonjunktur undviker att unga drabbas lika hårt som förra stora ekonomiska krisen. Debattörerna Gustav Fridolin (fri debattör), Erik Ullenhag (fp), Josefin Brink (v) och Stina Hamberg (Saco studentråd) gav sig i kast med frågan och debatten blev intensiv, verklighetsbeskrivningarna var ju i vanlig ordning slightly differentierade…

Vad som verkligen fastnade hos mig var dock beskrivningen om 90-talsgenerationen (där väl jag i någon mån ingår?) som den första generation som inte lever i tron att samhället och välfärden kommer att utvecklas och vi kommer att få det bättre än våra föräldrar. Det slog an något hos mig, kanske ett stråk av igenkänning?

Utan framtidstro är vi illa ute. Men deltagarna i LSU Forum ingjöt hopp genom sin blotta existens. I alla fall hos mig.

I dagens Svenska Dagblad kan man läsa att det har skett en stor omsvängning i svenska företags syn på pappors föräldraledighet. Det är Philip Hwang, professor vid Göteborgs universitet, som har följt upp en 12 år gammal undersökning av storföretagens attityd till pappaledighet och kan konstatera att skillnaderna är dramatiska. För 12 år sedan var 3 procent av företagen positivt inställda, idag är det 32 procent.

Skillnaden är stor, absolut. Skillnaden inger väl någon slags hopp kanske. Trots detta är eftersmaken mest besk tycker jag. Andelen företag som är neutrala till pappaledighet eller positiva när de vinner på det är två tredjedelar.

Två tredjedelar av företagen uppmuntrar alltså inte pappor att ta ut del av föräldraledigheten. Och även om ökningen av andelen potisitvt inställda företag ökat …dramatiskt… så är det fortfarande bara 32 procent som tycker att pappaledighet är något bra. Sega, sega attityder. Sega.

Fokusera på det negativa, någon?

På jakt efter hett kaffe i den heta morgonluften smög jag in på ett seminarium hos LO där diskussionen handlade om hur vi bättre ska lyckas med arbetsmarknadspolitiken i dagens kris, än den som rådde på 1990–talet.

LOs svar var: sätt arbetslösa i olika program och mera AMS. That will do. Då hamnar färre utanför. Min första tanke som studenthandläggare och relativt nybakad humanist är om inte program och liknande åtgärder snarare utestänger arbetskraft än omfattar dem. Arbetssökande inom DIKs branschområden skulle få ännu större problem med att hävda vikten av kunskapskvaliteter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder kostar mycket pengar, varför inte hellre satsa på verksamheter och deras utveckling än att ge unga, nyutbildade låtsasjobb? För att i förlängningen ge riktiga jobb.

DIKs medlemmar hamnar med LOs förslag återigen i riskzonen att inte räknas på riktigt. Våra medlemmar, både studenter och yrkesverksamma, har kompetenser och kunskap vilka ska användas i riktiga jobb, där man till fullo räknas.

Tanken slog mig också att det var lite förvånande att LO vill använda samma recept på dagens kris som man använde under 1990–talet, trots att undertiteln var ”Hur lyckas vi bättre nu än på 1990–talet?” Min första aktivitet under Almedalen någonsin gav mig inte kaffe, men god uppvärmning inför resten av min vistelse

Ryktet om den 100-åriga älsklingens förestående död är betydligt överdrivet när man på Ratios seminarium i Almedalsveckan hör företrädare från de centrala parterna debattera. Men frågan som ställdes, och som dröjer sig kvar, är vem som älskar den svenska modellen? Uppenbarligen har den tjänat det svenska välståndsbygget med sin snabbhet och flexibilitet, men få berörda tycks uppskatta den. Arbetsmarknadsministern älskar den dock så mycket att hans tilltro till parternas förmåga att lösa svåra samhällsproblem snart gör hans position som statligt tredje ben i modellen överflödig.

En annan modell som debatterades i Almedalen idag var den s.k. portföljmodellen, som många säger sig älska trots att den ännu inte sett dagens ljus. De är ändå påtänkt. Den fråga som dröjer kvar från den debatten mellan företrädare för Kulturrådet och för mindre län är varifrån ska kompetens om kulturens förutsättningar komma när dessa mindre län/regioner ska förhandla med staten om innehållet i portföljen? Kommer denna modell att bli lika långlivad och oälskade som den svenska?

Länk:
http://www.ratio.se/pages/StartPage.aspx?id=5

Tidningen DalaDemokraten ifrågasatte i måndags om bibliotekarier har till uppgift att öka tillväxten i samhället. Deras inställning visar att har mycket kvar att göra när det gäller att synliggöra och tydliggöra våra medlemmars bredd, kunskap och kompetens. Flera att våra medlemsgrupper har oförskämt dåliga löner och vårt jobb är att på alla plan arbeta för att förändra detta faktum.

Bibliotekarier, logopeder, kommunikatörer, ja alla DIKs 21 000 medlemmar, bidrar på olika sätt för att minska utanförskap, stärka den sociala sammanhållningen och bidra till hållbar utveckling och tillväxt lokalt, regionalt och nationellt.

En av DIKs uppgifter är att stärka medlemmarna i deras argumentation, att ge dem verktyg för att beskriva sin kunskap och kompetens och göra det blir begripligt för omvärlden vad de gör och varför det är viktigt. Vi vill bredda våra medlemmars arbetsmarknad för att vi tror att deras kompetens och kunskap behövs i andra sektorer och för att det på sikt kan ge högre löner och starkare positioner.

Arkeologer med en gedigen utbildning är ypperliga projektledare som är vana att handskas med mångmiljonbudgetar. När ska näringslivet få upp ögonen och anställa dem?

Sluta fråga chans och se istället till att just din egen unika kompetens tas tillvara på arbetsmarknaden!

Det var budskapet vid DIKs event igår kväll på Norra Latin i Stockholm: Karrärrebell – en kväll om att göra sin grej! 275 DIK-medlemmar hade slutit upp för att mingla, nätverka och få inspiration i sitt yrkesliv. De fick en rejäl dos nya tankar av Torild Carlsson, civilekonom och karriärcoach samt författare till boken “Äntligen måndag“.

Torild tycker att vår arbetsmarknad är alltför präglad av industrisamhället där arbetskraften sågs som utbytbar. Arbetslivets vokabulär är hämtad från militären: rekrytering, linje, avdelning, befordran. I tjänstesamhället ska våra kompetenser matcha behov och efterfrågan. Och kompetens kan bestå av många olika delar och kanske oväntade kombinationer.

Jag vandrar hem i den isiga vinterkvällen och kommer på att jag själv är just en karriärrebell. Min utbildning under åren kring 1980 hette Linjen för offentlig förvaltning vid Stockholms universitet. Den var skapad för en expanderande statlig förvaltning genom en utbildningspolitik som skulle spotta ur sig färdiga akademiker till skräddarsydda jobb. Vi läste statskunskap, nationalekonomi och statistik för att bli ordentliga statstjänstemän.

Men 1982 hade staten börjar skära ner och blev inga nya jobb åt oss. Och förresten låg väl inte statstjänsteman riktigt för mig heller. Men under mina dryga 25 år i arbetslivet har jag kunnat kombinera de kunskaper som utbildningen gav med erfarenheter av föreningsliv och politik och senare intresse för kulturfrågor och ledarskap.