Miljöpartisten Mats Berglund skriver att politiker måste ta sig rätten att stoppa misshagliga kulturyttringar. Bakgrunden till Berglunds artikel var att SVT:s Kulturnyheter undersökt hur kulturpolitiker i de fyra regioner som ska få resurser enligt det nya stödsystemet ser på sin möjlighet att påverka kulturens innehåll.

Enligt Mats Berglund är det viktigt att politiker tar sitt ansvar och stoppar “misshaglig” kultur, även om det ska tillämpas restriktivt. Annars riskerar man att skapa ett tjänstemannastyre där anställda istället för folkvalda avgör vilka kulturuttryck som föräras offentligt stöd.

Jag delar inte Berglunds farhågor, jag känner farhågor inför hans inställning.

Vi gör ett tankeexperiment. Ponera att ett nytt vägprojekt beslutats i en kommun. Politikerna är överens om varför man satsar på den nya vägen och man har beslutat var den ska börja och sluta samt vad den får kosta. Kommer politikerna också att lägga sig i vilken slags vägbeläggning man ska använda, var övergångsställena ska placeras och vilken typ av planteringar som ska fylla rondellernas mitt? Kommer politikerna säga: “stopp, stopp, vi vill ha vit gatubelysning istället för gul”?

Förmodligen inte. Förmodligen finns det tjänstemän med exakt den kompetens som krävs för att fatta rätt beslut om hur vägprojektet ska ros i land på bästa möjliga sätt.

Varför vill Berglund (och de politiker i SVT:s undersökning som tycker som honom) ha mindre professionellt fattade beslut på kulturområdet?

Att allt kan vara konst och att konst kan vara allt, är ingenting nytt. Det visade Marcel Duchamp med hjälp av sin pissoar (år 2004 utnämnt till världens viktigaste moderna konstverk) för hundra år sedan. För Duchamp handlade det emellertid fortfarande om ting, inte om sociala handlingar och skeenden.

1.

En graffitigangster tokbombar en tunnelbanevagn med sin spray och kastar sig sedan huvudstupa rakt genom vindrutan så splittret ryker. Han hoppar upp och dansar och sprayar längs väggar och tak. Allt filmas i närvaro av vittnen som kan ses på filmen som dokumenterar händelsen. Konst eller verklighet?

2.

En kvinna blir galen på Västerbron. Polisen tar hand om henne och kör henne till psyket. Där gör man med henne som jag antar att man gör med dem som kommer in på akuten och gapar och skriker: psykofarmaka och spännbälte. Dagen efter säger kvinnan att det hela inte var på riktigt. Konst eller verklighet? 

Det är lätt att på olika sätt moralisera för eller emot NUG och Anna Odell. Hur skulle jag själv reagera om jag utsattes för simulering i min professionella verklighet? Det är inte lätt att svara på. Förmodligen skulle jag bli besviken och förbannad. Vem skulle inte bli det? Man förutsätter liksom att den professionella verkligheten är på riktigt, att världen är verklig. Och så kommer plötsligt några konststudenter och säger att det inte är så. 

Debatten har fokuserat konstens innehåll, inte dess form. Debatten har också haft en utpräglat moralistisk och legalistisk ton. Inte mycket har sagts om verkens/brottens konstnärliga form – simuleringen.

Simuleringen upphäver den realitet som samhällsinstitutionerna – exempelvis rättsväsende och medicinsk vetenskap – är uppbyggda kring. För att uttrycka det hela folkligt och kärnfullt: simuleringen skiter i verkligheten. Den är bortom sant och falskt. Därmed ställer simuleringen en högst oroande fråga, ”vad då verklighet?” Denna egenskap hos simuleringen – det uppkäftiga ifrågasättandet av realiteten – kan få psykiatriker att gå i taket och kulturministrar att tappa andan.  

Om vi i stället sansar oss och vågar vi ta steget bortom moralistiska och legalistiska fördömanden av NUGs och Odells konst/brott, möter vi den långt mer oroande frågan om en generaliserad simulerings epistemologiska och sociala konsekvenser. Dit har inte debatten nått, vilket är symptomatiskt för vårt nästan krampaktiga fokus på innehåll och vår oförmåga att se form. 

Den konstnärliga simuleringen visar på ett av vår tids stora problem (vilket parentetiskt är en variant av ett evigt filosofiskt problem): vad är verklighet? I förhållande till den frågan kan konstnärlig simuleringen i bästa fall synliggöra hur vår tro på verklighet är en av det religiösa livets elementära former.