Avtalsförhandling med handbojor
12 maj 2010 av Magnus Berg
DIK är involverat i flera av de centrala kollektivavtalsförhandlingar som nu pågår i olika sektorer. Något man slås av som förstagångsförhandlare i dessa sammanhang är hur beroende olika parter är av varandra och andra i dessa processer. Tittar man t.ex. på privat sektor, med alla sina olika kollektivavtal, så är det ofta så att Arbetsgivare A sneglar på Arbetsgivare B, som är avhängig av hur det går i avtalsförhandlingen hos Arbetsgivare C. Det kan vara ett nätverk av trådar, där man kopierar formuleringar och nivåer ur andra avtal, hänvisar till andra avtal och vill vara bättre än andra avtal (=sämre för arbetstagarna). Om det kör ihop sig i förhandlingarna, som det nu har gjort i flera privata avtal med medling som följd, ja, då får de andra arbetsgivare som är avhängiga av det avtalet, utföra någon sorts “dans på stället” med sina fackliga danspartners, i väntan på att få märken och prejudikat att utgå från.
Även på den fackliga sidan är man ju beroende av varandra. På ett avtalsområde där vi är små till medlemsantalet sett, kan vi inte sluta avtal om inte de stora organisationerna kommer i mål. Vi kan vara hur överens som helst med arbetsgivaren och ha fått igenom våra viktigaste krav, om inte våra större kusiner gör det, så blir det inget för oss heller. Man kan likna det vid att spela tennis med handbojor - det är inte fullständigt omöjligt, men väldigt, väldigt svårt… Ganska frusterande kan det vara att inte ha större frihet i en förhandling, men det finns en långsiktig lösning: DIK och våra andra akademikerkollegor måste bli fler och större och därmed starkare. Då kan vi också få igenom bättre villkor för våra medlemmar. Bort med handbojorna!
OM DIK-BLOGGEN
