Läser Maciej Zarembas artikelserie i DN om vuxenmobbningen på svenska arbetsplatser. Förfäras, förfasas och förundras. Många tankar som väcks. Hur många medlemmar har vi som upplever kränkande särbehandling av det slag Maciej Zaremba berättar om? Varför görs inte kränkande särbehandling till ett arbetsrättsligt brott som man kan utkräva skadestånd för precis som man kan med diskriminering och LAS-brott?  I dag stadgar föreskrifterna att arbetsgivaren ska åtgärda problemet. Men hur sägs det inget om.  Ombudsmän brukar ha svårt för ord som ”kränkt” och ”upprättelse”. Men när jag läser Maciej Zaremba så är det just detta – behovet av att bli upprättad eftersom man blivit kränkt – som känns centralt. Och då menar jag inte ”utköpt”, utan jag menar den sortens ”reparation av sammanhanget” och rättviseskipning som att bli upprättad egentligen betyder!

På DIK:s arbetsmiljöutbildning har vi handledning om hur vi åstadkommer ett aktivt förhållningssätt i arbetsmiljöfrågor. Vi ska inte sopa medlemmens problem under mattan för att det är så d-a jobbigt för oss själva att gå in i processer av detta slag. Och vi måste övervinna den parallella svårigheten, att förmå medlemmen att vilja göra en fråga av det, så att vi som fackliga företrädare faktiskt kan gå in och göra något . För när dessa två inre utmaningar övervinns vet vi att vi gör skillnad - skillnad till det bättre.

Givetvis undrar jag också om DIK har medlemmar som har det som i artikelserien. Och visst vill jag tro att så inte är fallet. Men om….? Hur bemöter vi er, vad gör vi konkret?  Tänker ni ens på att ringa oss?

Jag vill säga – hör av er och berätta! – och det gör jag också. Men jag har också en fråga till alla er som erfarit det Maciej Zaremba beskriver men som inte har det så längre. Vad hände? Rent konkret – vad var det som förlöste situationen? Och om du får skriva om historien, vad hade du ändrat på? Jag hoppas ha en inkorg fylld av berättelser att dra lärdom av när jag kommer hem från Grekland om tre veckor. Skriv och berätta! Och läs hans artiklar!

Låt oss övervinna våra inre utmaningar så att vi förmår att ta ställning. Märk ditt mejl  ’Maciej Zaremba’ och skicka till sara.luthander.hallstrom@dik.se.  

Nu kan biblioteksvärlden sätta tänderna i ny statistik från Kulturrådet. I år är statistiken för sex olika bibliotekstyper sammanförd till en rapport. Statistiken för skolbiblioteken redovisades separat förra året och har traditionellt utförts med flera års mellanrum.

Man kan hoppas det detta så småningom förändras när Kungliga biblioteket får det samlade ansvaret och då också ska hålla i statistiken. Varför ska skolbiblioteken särbehandlas? De tillhör ju också det samlade biblioteksväsendet.

Åter till Kulturrådets statistik för 2010: Antalet filialer fortsätter att minska. Sedan 1990 har en tredjedel av alla filialer lagts ned. Det speglar en den genomgripande förändring som håller på att ske, där den fysiska tillgängligheten i många delar av landet har försämrats, medan den digitala tillgängligheten ökar. Hälften av folkbiblioteken har haft drygt 100 miljoner sidvisningar på sina webbsidor. Det har gjorts 39 miljoner nedladdningar från högskolebibliotekens elektroniska samlingar.

Olika bibliotekstyper samverkar allt mer. Hälften av landets biblioteksfilialer är samordnade med skolbibliotek. Detta är ett förhållande som måste vägas in i de förändringar som många hoppas kan komma när skolbiblioteken tydligare regleras i den nya skollagen.

DIK:s arbetsgrupp för skolbiblioteksfrågor hade i måndags sitt första möte. En viktig fråga för gruppen blir att noga följa hur Skolinspektionen kommer att definiera skolbibliotek vad gäller kvalitet och kompetens. Skolbiblioteket måste vara en pedagogisk resurs som stödjer lärandet. Det kräver nära samarbete med lärarna. Skolbibliotek integrerade med folkbibliotek behöver inte alls vara dåligt, men jag föreställer mig att det är viktigt att skolan tydligt tillsammans med biblioteket reglerar vad biblioteket ska ställa upp med.

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef för DIK.

Bloggar mest om kulturpolitik och ledarskap.