Jag gillar människor som vågar utmana sin egen kompetens och de traditionella ramarna i arbetslivet. Jag möter dessa människor ganska ofta och de är alltid lika faschinerande att höra deras historier. De är inspirerande att höra hur de med ganska ostrategiska val tagit sig fram. Jag gillar strategi men det finns något genuint med att höra att det ofta är engagemang som driver dessa människor framåt.

Men vad är då en karriärrebell? Jo för mig så det en person som
• Vågar använda sin kompetens och utbildning på otraditionella arbetsplaster
• Som drivs av både lön och engagemang och står för det
• Som vill bli bäst och står för det!

Det finns en hel del rebeller där ute men varför finns det inte fler?  Vad är det som stoppar folk från att bli karriärrebeller? Är det den inlärda synen man har på sin kompetens och utbildning, är det omgivningens förväntningar eller är det så vi allt för ofta tänker i stuprör?

Jag tycker att fler borde våga bli karriärrebeller, det är bra inte bara för individer utan för hela samhället. Det öppnar upp möjligheter för en mer flexibel och breddad framtida arbetsmarknad.

 
Läs mer om karriärrebeller och DIK Karriärrebellsseminarium på www.dik.se/karriarrebell

Varför behövs det en humanistdag?
Jaa, när syntes humanisterna senast vid ett campus nära dig? Antagligen alltför länge sedan, eller alldeles för tyst och lågmält. Projekt Athena vill att studenter som studerar humaniora ska märkas, att de ska ha tillräckligt med lärarledd tid, arbetslivsanknytning och framförallt stolta humanister i alla sektorer. DIK stöder projektet till fullo och samordnar kampanjen. Därför har DIK även med en debattartikel i UNT den 16 mars, om den bristande lärarledda tiden som skapar problem för att kvalitetsvärdera humanistiska utbildningar.

De engagerade studenterna i de olika lokala projektgrupperna har verkligen leenden som går mellan örsnibbarna. Det går bra. De får lärare och lärosäten att förstå vad de menar, men framförallt så uppskattas kampanjen av andra humaniststudenter. Och engagemang smittar av sig, just ikväll (måndag 15 mars) finns det över 600 fans av projektet på Facebook.

Förberedelserna inför den Nationella humanistdagen tar sin kulmen under måndagskvällen. Kladdkakebak med Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet, förberedelser av allt material, kompetensguiden och det Humanistiska manifestet, påskrift av uppropet i Lund, stora lakan som pryder Linköpings universitet, klassrumsbesök i Göteborg och i Uppsala, i Umeå har Humsek satsat på en hel humanistvecka. Alla planerar och aktiverar efter sin egen fantasi och efter egna förutsättningar. Det ryktas också om att några rektorer eventuellt kommer att visa upp sig bland aktiviteterna. Håll utkik på var det kommer att ske här. Webbkameror mellan Lund, Umeå och Stockholm kommer att förtydliga det stora sammanhanget. Detta är bara en bråkdel av vad som kommer att hända under tisdagen den 16 mars, den Nationella humanistdagen.

Det är inte att man blir lite stolt över att DIK stöder Projekt Athena.

Amanda, stolt humanist och studenthandläggare på DIK

Det har nu gått två dagar sedan min kollega messade ett upprört ”Har du läst artikeln i SvD?!!”. Hon syftade på Svenskans rapportering om det krav på skolbibliotek, som ska skrivas in i den nya skollagen. Kompletterat med tidningarnas sedvanliga konkreta exempel, denna gång från Kunskapsskolan i Nacka.

Vi är många som skakar på huvudet åt dessa artiklar, och tydligen är vi också många som förgäves kontaktat artikelförfattaren för att på något sätt rätta till det som nu har gått ut till läsare (läs: skolledare, politiker, föräldrar) i hela landet.

Men vad är problemet? Jo, vi som arbetar på så kallade välfungerande skolbibliotek är så innerligt trötta på att det fortfarande sätts likhetstecken mellan skolbibliotek och tillgång till skönlitteratur. Varje gång en beslutsfattare – i all välmening – yttrar sig om hur hon minns sin barndoms skolbibliotek och dess mysig-dammiga bokdoft, för att sedan i bästa fall prata lite om vikten av barns läsning, så cementeras den här bilden ytterligare. Skolbiblioteket som en oas för de tystlåtna bokälskarna. En inrättning som höjer mysfaktorn på skolan. Och på något lite vagt sätt vet alla att skolbibliotek främjar barns läsning.

Och så kommer SvD med ett dubbeluppslag som bygger på exakt samma förlegade, begränsande, seglivade bild av skolbiblioteket!

Artikeln om friskolornas bokbuss, där en rektor – oemotsagd – anför argumentet att ”ett stort skolbibliotek med egen bibliotekarie och senaste litteratur inte med självklarhet gör så stor skillnad som många vill tro”. Och de bokslukande tjejerna, som blir så glada när de kan låna Jan Guillou på bokbussen. Och så den trevliga frågesporten. För den oinvigde måste det framstå som om ett bokbussbesök per termin istället för ett skolbibliotek faktiskt inte är så tokigt. När man aldrig har stött på ett modernt skolbibliotek, ser man inte heller det orimliga i att en bokbuss skulle kunna ersätta det intensiva pedagogiska arbete som krävs för att ge eleverna informationskompetens och läslust!

Just därför hade man hoppats att journalisten på ett diskret men omissförståeligt sätt hade visat att det finns andra sanningar.

Men tyvärr. I faktarutan med rubriken Vad gäller saken? får vi veta att ”skolbibliotek anses ha en nyckelroll för att utveckla elevernas språk och läsande” och att barn lånar allt färre böcker. Inte ett ord om skolans gigantiska uppdrag att utrusta eleverna med åtminstone ett minimum av källkritiskt tänkande och övrig informationskompetens, ett uppdrag som är mycket svårt att hantera utan en genomtänkt och proffsig skolbiblioteksverksamhet.

Jag läste nyss Kristina Alexandersson inlägg Källkritik i skolan – ja, tack! om det akuta behovet av en nationell IT-strategi för skolan, där det framgår att en skrämmande stor andel av lärarna uppger att de inte själva undervisar sina elever i källkritik och informationskompetens, och att de inte heller vet ifall eleverna får någon sådan undervisning. Och jag tänker att det är därför vi behöver få in skolbiblioteken i skollagen – bibliotekarierna måste in i den processen, utöver det att vi ska värna elevernas utveckling till läsande människor!

Läs även Kristina Alexanderssons kommentarer till SvD:s artiklar, Ett skolbibliotek kräver en skolbibliotekarie, och Mer än en samling böcker samt Cecilia Bengtssons blogginlägg angående den allmänna bilden av skolbibliotek.

Se också Skolbibliotek Östs blogg, med Anita Höglunds kommentar till SvD-artikeln samt ett utmärkt exempel på en modern skolbibliotekaries arbetssätt.

Monika Staub Halling

Bibliotekarie vid Adolf Fredriks Musikklasser

DIK:s representant i Nationella Skolbiblioteksgruppen