På ett frukostseminarium på JMW kommunikation var temat för dagen hur politiker ska använda sig av sociala medier i valrörelsen.

Det jag tog med mig från seminariet var tanken på hur bloggar, Facebook och Twitter kan förändra hela spelplanen för det politiska arbetet i framtiden. En kommunikatör från ett riksdagsparti konstaterade att det här är den första valrörelsen i Sverige där social medier kommer att vara en betydande kommunikationskanal. På frågan om hur viktig den kommer vara svarade en annan kommunikatör att det kan vara helt avgörande för valutgången om man inte finns med. Det är en arena där man måste synas men hur viktigt den är återstår att se.

Social medier ger en möjlighet att direkt inhämta medborgarnas synpunkter i politiska frågor. Något som allt mer börjar ske på lokal nivå runt om i landet. Oftast handlar det om enskilda frågor som till exempel behov av parkeringsplatser, badhus eller cykelbanor där just du bor. I förlängningen kan det leda till en ny form av demokrati. I dag får vi som väljare ta ställning till ett helt paket när vi röstar på ett politiskt parti. Vi väljer vilka vi vill hålla med och väljer bort det vi inte gillar. I det nya medielandskapet öppnar sig andra möjligheter. Vi kan kommunicera direkt med de folkvalda och kan påverka det politiska innehållet. Vi kan vara med i ett parti men påverka ett annat. Vi behöver inte gilla någon av de politiska paketlösningarna men ändå vara politiskt engagerade i enskilda frågor.

I förlängningen kan det kanske leda till att de invanda partistrukturerna luckras upp. Vi ser redan i dag en trend mot färre medlemmar i de politiska partierna och ett minskat valdeltagande. Detta sker samtidigt som det politiska engagemanget kanske är större än någonsin i de sociala medierna. Men då handlar det oftast om enskilda frågor, inte hela paketlösningar. Om framtidens politik skapas direkt av medborgarna via sociala medier, hur går det då med demokratin? Vem tar ansvar för de långsiktiga perspektiven och helhetssynen? Är det den ökande interaktiviteten en möjlighet eller ett hot mot demokratin?

Jag vill absolut tro att det är en möjlighet.

Anders Flodström, universitetskanslern, var där, Tobias Krantz (fp), forsknings och högskoleministern var där, Mikael Damberg (S), ledamot i utbildningsutskottet var där, Klas-Herman Lundgren, ordförande Sveriges förenade studentkårer , var där, Saco studentråd var där, en massa universitet och högskolor var där, studenterna var där och en massa andra. Och jag var där. Igår, den 11/2.

Plats: Jusek:s kansli.

Anledning: Hur kan humaniora och samhällsvetare får mer lärarledd tid och undervisning i sina utbildningar?

Efter att alla viktiga personer har sagt sitt sammanfattar jag diskussionen så här: Det är valår, alla vill lova utan att lova, men man är rörande överrens om att humsam (humaniora och samhällsvetenskap) måste tillhöra resursfördelningssystemet mer. Det var positivt och inspirerande. Diskussionen handlade också om kvalitetsutvärdering av högskoleutbildningen, egentligen mer om det än om den bristande lärarledda tiden. En stilla undran hos mig väcktes. Hur kan man diskutera kvalitet när kvantiteten är så låg? Kan det finnas kvalitet i något som, i många fall, nästan inte finns? Humaniora är det utbildningsområdet med det lägsta antalet lärarledda timmar per vecka, snittet ligger på 4.5 timmar/vecka. Är det verkligen studier på heltid? Humaniorastudenter runtom i Sverige börjar tröttna på att investera pengar och tid i en utbildning, utan att egentligen träffa utbildade utbildare. Så nu samlas olika humanistiska kårer, föreningar och sektioner runt Projekt Athena, ett projekt som DIK stöder. De har bland annat krav på:

1.Ökad lärarledd tid vid alla humanistiska utbildningar, minst 15 tim/vecka.

2. Lärosäten ska aktivt coacha studenterna och ge dem arbetslivsanknytning.

Aktiviteter planeras att genomföras  under hela våren, så håll utkik efter dem vid just ditt lärosäte. Särskilt runt den 16 mars som numer är den nationella humanistdagen.

/Amanda, Studenthandläggare DIK

Idag är en alldeles särskild dag. Särskild på ett lågmält sätt, men ändå särskild. Idag startar nämligen ansökningsperioden till nästa mentorprogram i DIK:s regi.

Det verkar finnas ett behov av den sortens långsiktiga samtal som kan föras mellan en mentor och en adept. Jag märker det genom intresset för DIK:s mentorprogram, men också genom att jag emellanåt får frågor från intresserade utanför DIK:s områden, från journalister, vänner och bekanta.

Mentorskapet som arena för reflektion om vadan och varthän i arbetslivet svarar helt klart mot ett behov hos många idag, unga så väl som mer etablerade på arbetsmarknaden. Att arbeta med DIK:s mentorprogram är en av mina roligaste arbetsuppgifter. Det finns en alldeles särskild kraft i att sammanföra människor som inte skulle ha träffats annars, att ge dem en arena för återkommande funderingar och samtal under ett års tid. Det är något jag önskar att alla får chansen att genomföra någon gång i livet.

Blir du nyfiken på att läsa mer om DIK:s mentorprogram och vad som gäller för att kunna söka till programmet? Här finns mer information.