Rätten att tala fritt är inte precis det Kina är mest känd för. Facebook och Twitter är exempel på nätverk som är förbjudna men det betyder inte att fenomenet social medier inte existerar.

111 miljoner kineser använder sig av sociala portaler så som Sina, QQ och Sohu! Dessa har långt sedan Facebook och Twitters ankomst varit ett nav av information, spel, email, chat, osv. Bara för att inte våra västerländska lösningar finns i Kina betyder inte att de inte använder sig av sociala medier. Det glädjer mig, för vad vore världen utan lite digital socialisering!  I ett blogginlägg från Ogilvy’s utsände i Shanghai kan man läsa mer om fenomenet social medier i Kina.

Läste precis ett blogginlägg från JMW Kommunikation om hur Twitter kanske kan bli framtidens arbetsförmedling. Tror kanske inte att all den verksamhet som arbetsförmedlingen bedriver kan ersättas så lätt. Däremot så tror jag att bolag som Monster, StepStones osv kan få sig en ordentlig konkurrent om detta fenomen breder ut sig och etableras.  Intressant är det i alla fall att twitter börjar bli en naturlig kanal för att söka nytt jobb eller söka ny personal.

Egentligen är det ganska enkelt.  Ju mer du taggar, skickar vidare och länkar desto mer är du värd på Facebook. Du blir alltså inte mer värd bara för att du uppdaterar din status ofta, det krävs att du skickar vidare information till dina kontakter.

I boken Viral Loop av Adam Penenberg kan man läsa om hur fenomenet används och har använts i syfte att sprida alltifrån, filmer, budskap, musik vidare. Författaren har också skapat en ganska kul gadget som gör att du kan värdera din Facebook profil. Testa här.

Man skulle egentligen kunna säga att våra profiler på Facebook och Twitter är det som förr var reklampelare eller varför inte profiltryck på tröjor och väskor. Jag har aldrig gillat att gå omkring med varumärken tryckta på mina kläder men jag har inget problem med att sprida vidare information på Facebook. Varför det är mer okej för mig att sprida vidare information i de olika sociala medierna än att gå omkring med en tröja med tryck? Kanske är det för att spridningen på Facebook inte känns lika påtagligt, fast det egentligen är det. Är det för att vi genom användandet av sociala medier har blivit mer vana att stå för det vi tycker och tänker. Eller har det helt enkelt att göra med att klädval och spridning av information är två helt olika saker.

November. Grått, trist och alldeles… alldeles underbart. November 2009 är kongressernas månad. Inom loppet av fjorton dagar hålls tre kongresser av stort intresse inte minst för DIK:s studentmedlemmar. Saco inledde med sin nyss avslutade kongress på temat framblick, 16-17 november, nu i helgen följer DIK:s kongress och sist men inte minst kommer Saco Studentråds kongress, helgen 28-29 november.

Att studentengagemanget är viktigt märks tydligt, det finns ingen grupp som motionerar så mycket. DIK Student har skrivit fem av nio motioner till DIK:s kongress. Vad skulle man förhandla om, om inte dessa motioner fanns?

Både Saco och DIK bygger på att medlemmarna har akademiska utbildningar, att det finns studenter och att det finns studenter som vill något. Det finns stora möjligheter att påverka och diskutera. Därför finns DIK Student. DIK Student finns representerad på alla tre kongresser, vilket är helt fantastiskt. Utan studenter stannar Saco, utan studenter stannar DIK helt enkelt.

Varför är det viktigt med studentengagemang? Jo, för att det är endast ni studenter som har direkt kontakt med just era utbildningar. Ni vet vad som saknas och vad som behövs för att er och efterkommande studenters studietid ska bli så bra som möjlig. DIK bygger sin organisation på att medlemmarna är högskoleutbildade, DIK är ett akademikerförbund. Därför är studentengagemanget så viktigt.

Så tala, lyssna och lär alla ni studenter som är med och påverkar höstens kongresser. Ni är den viktigaste biten i pusslet som utgör DIK och Saco.

Amanda Sjöquist,
Studenthandläggare DIK
amanda.sjoquist@dik.se

I samband med att användandet av sociala medier ökar minskar glappet mellan det privata och professionella. Facebook är ett bra exempel på en kanal där fler och flera börjar använda sig av dubbla identiteter. Men behövs det?

Vad och vart får man uttrycka sin åsikt och i vilka forum är det är okej eller inte okej? När är jag en representant eller språkrör för min arbetsgivares budskap och när är jag mig själv? Frågan har bollats när det gäller bloggare. Det har till och med visats sig att en del fått lämna sina arbeten för att det har uttryckt åsikter i sina bloggar som inte faller i god ton hos arbetsgivaren. Men hur tänker vi när det gäller Facebook? Användandet av dubbla identiteter på Facebook breder ut sig. Men behövs det egentligen. Klara vi inte av att skilja på de privata statusuppdateringarna och de professionella? Det tror jag. Vad tror du?

Hur var European Culture Forum? Hur är det europeiska kulturpolitiska läget? När jag får frågan inser jag än en gång att jag är vad man kallar en ”slow learner”. Jag har svårt att snabbt göra en bedömning och fatta en åsikt eller ett beslut. När det gäller European Culture Forum och mitt deltagande i den europeiska kulturplattformen Access to Culture gäller samma sak.

She is a very attractive woman, viskar den dramakunnige engelsmannen bredvid mig, när Lena Adelsohn Liljeroth öppningstalar. Jag sitter och noterar vad kulturministern har för europeisk kulturpolitisk profil. Jag är helt fokuserad på innehåll och så sitter den engelske dramaturgen bredvid mig och är helt fokuserad på kulturministerns utseende. Jag blir förvirrad: vad är det som är viktigt här, kulturministerns röda dräkt eller den röda (sic!) tråden i vad hon säger? 

Jag attraheras till den europeiska kulturpolitikens innehåll, men har svårt med dess form. Det finns många goda skäl att utveckla en gemensam europeisk kulturpolitisk diskurs, men det är osäkert om den bäst utformas i kostym och slips till tonerna av klassisk musik. European Culture Forum var i och för sig formellt slipslöst, men så där slipslöst formellt som det blir när någon står på scenen säger: - Ladies and gentlemen, President Barroso is in the building!

Ska europeisk kulturpolitik ge ett demokratiskt mervärde, ska den kunna utmana till både form och innehåll. Nu blev European Culture Forum form utan innehåll, ungefär som en bubbla. Det blev en kulturpolitisk bubbla, ungefär som en ekonomisk bubbla. Det blev rent av sublimt när filmregissören Wim Wenders avslutningstal lästes upp av en stand-in. Han själv kunde inte vara där.

European Culture Forum får mig att tänka på det som i postmodernt språkbruk kallas för simulering. Det är en simulering som i det nyinvigda European House of Culture i Bryssel bjuder på duon Barroso&Mankell, som sitter på scen och småpratar och delar ut europeiska litteraturpriser. Man får känslan av något som både är och inte är på riktigt. Man får känslan av simulering.

Det är som om kulturpolitiken likt kulturen förvandlas till ett värde i sig, snarare än ett värde för sig. Den kulturpolitiska diskursen ritualiseras i en mer allmän omvandling där tecken allt oftare refererar till andra tecken, än till någon reell underliggande verklighet. Politiken finns där för att främja organisationerna, snarare än att organisationerna finns där för att främja politiken.

Men bortom mina subjektiva tankar om simulering och en politik som lite har förlorat kontakten med verkligheten, vad säger de som förstår sig på? Jag hänvisar till en kollega i den europeiska kulturplattformen som i en formulering fylld av diplomatisk frustration säger följande:

Nevertheless, after having attended the Cultural Forum, even as a European cultural cooperation old-timer I am starting to feel confused about who is doing what: platforms, OMCs, Culture Action Europe, European House of Culture, Soul of Europe… Should there maybe be some coordination of effort?