Jag är inte bekymrad över vårt lands framtid. I onsdags besökte jag en konferens som övertygade mig om att framtiden är i trygga händer. Det var LSU - Sveriges ungdomsorganisationer som anordnade sitt årliga LSU Forum. I år med tema Ungas deltagande.

Konferensen var enastående inspirerande. Kanske inte främst på grund av vad som sades utan vem som sade det. Vältaliga, kvicktänkta och retoriskt begåvade engagerade i ungdomsorganisationer förde debatt på en hög nivå. Inte för att jag är förvånad över nivån, bara impad.

Två av seminarierna sporrade mig lite mer. Johan Hvenmark, forskare vid Ersta Sköndals högskola, har disputerat på ämnet medlemmar och medlemskap. Johan gav en översiktlig bild av hur olika organisationer förhåller sig till sina medlemmar (och hur medlemmarna förhåller sig till sina organisationer). Allt ifrån att medlemmarna utgör ”arbetarna” (de som driver verksamheten), via finansiärer, ambassadörer hela vägen fram till de passiva ”förmånstagarna”. Mycket viktigt för oss som arbetar i ideburna och medlemsstyrda organisationer att reflektera över.

Johans inledning följdes av en paneldebatt med representanter från jagvillhabostad.nu, Ungdomens Nykterhetsförbund och SKTF.

Det andra seminariet handlade om hur vi kan undvika att det blir “en ny 90-talsgeneration”. Hur vi i dagens långkonjunktur undviker att unga drabbas lika hårt som förra stora ekonomiska krisen. Debattörerna Gustav Fridolin (fri debattör), Erik Ullenhag (fp), Josefin Brink (v) och Stina Hamberg (Saco studentråd) gav sig i kast med frågan och debatten blev intensiv, verklighetsbeskrivningarna var ju i vanlig ordning slightly differentierade…

Vad som verkligen fastnade hos mig var dock beskrivningen om 90-talsgenerationen (där väl jag i någon mån ingår?) som den första generation som inte lever i tron att samhället och välfärden kommer att utvecklas och vi kommer att få det bättre än våra föräldrar. Det slog an något hos mig, kanske ett stråk av igenkänning?

Utan framtidstro är vi illa ute. Men deltagarna i LSU Forum ingjöt hopp genom sin blotta existens. I alla fall hos mig.

Studenterna i Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet har slitit som djur för att få alla bitar att fall på plats till Humanistdagen den 28:e oktober. Tält skulle resas, mässdeltagare som blev sjuka, teknik som skulle fungera. Och framförallt, folk, humaniststudenter skulle komma. Åh hoppas att det kommer folk!

Visst kom det studenter, men vad jag vet så är det många fler tusen som studerar humaniora i Stockholm än de som var på plats. Varför är just humaniststudenter så oerhört svårflörtade? Är det för att det är så mycket schemalagd tid så att vi inte hinner delta på aktiviteter utöver studierna? Nja, knappast. Kan det vara för att man som humaniststudent redan får så mycket arbetslivsanknytning att ännu en arbetsmarknadsdag är överflödig? Knappast det heller. Nae, det är svårt att veta. Arrangörerna hade denna gång ansträngt sig till sitt yttersta med marknadsföring och information via affischering, hemsidan, facebook, banderoller och tjat. Så om du är humaniststudent och vet vad som krävs för att du ska gå på en Humanistdag, kontakta mig, Amanda Sjöquist studenthandlägare på DIK så ska jag ta och vidarebefordra det till alla arrangörer ute i landet.

Vad ska studentföreningar som Humf i Stockholm locka med? Det fanns musik, teater, dans, kroki, konstutställningar, Söka jobb kurser, möjlighet att ställa frågor till rektor, studievägledare, politiker och experter. Något för alla helt enkelt. Gå in och kolla på Humanistdagens hemsida och se vad som egentligen hände, alla föreläsningar och diskussioner finns filmade och upplagda på hemsidan.

 Jag hade i alla fall fullt upp med att träffa studenter, ge dem tips och råd inför sitt kommande yrkesliv och ge dem som ville (och det var många) en kort CV-granskning. Jag fick samtala inför publik med Marie Granlund (S) från utbildningsutskottet, jag fick mat och jag fick kontakt med intresserade och engagerade studenter. Helnöjd tog jag min tunga gråa låda (=montern nerpackad) och begav mig hem i oktoberkvällen medan festen fortsatte i Gula Villan.

Gefle Dagblads kulturredaktör Björn Widegren skrev för en tid sedan en krönika efter att ha varit åhörare vid seminariet Den nya kulturpolitiken.

Widegren skriver i sin krönika ett passionerat försvar för kulturens rätt att ha sin egen existens som exklusivt självändamål. Riktig konst och riktiga konstnärer kan - i prinicip - inte vara lönsamma.

Och (den riktige) konstnären är ofta i utanförskap. En egenskap och ett förhållningssätt. Den riktiga konstnären är ofta en outsider. Inte för att han vill vara cool, eller bära svarta kläder och röka franska cigaretter. Han är det för att han tar sin konst på allvar inte har något annat val.

Widegren är upprörd. På seminariet har man pratat om “kreativa sektorn” och “kreativa näringar”. Om att kulturen kan vara en dimension i samhället som främjar tillväxt. Detta är inte “verklig kultur” enligt Widergren som verkar omfamna en mytbildning om det Konstnärliga Geniet.

Jag fascineras, det gör jag. Att undersöka kulturens roll i en samhällelig kontext, att se hur kultur kan stimulera till kreativitet som faktiskt kan bli lönsam om idéerna utvecklas till innovationer, att ge kulturen cred för den ekonomiska tillväxt som den direkt eller indirekt bidrar till innebär väl inte att man per definition utesluter det som Widegren betecknar som Äkta Konst?

Personligen tycker jag att konst och kultur är livsviktigt. Även om jag under en månad inte besöker en konstutställning vill jag gärna att en del av mina skattepengar går till att jag kan känna att jag, om jag vill, har tillgång till kultur. Jag betalar gärna för möjligheten - även om jag inte alltid utnyttjar den.

Jag tror att ett samhälle där konst och kultur inte kan nå nya höjder, bryta ny mark, är ett samhälle i stagnation. Därför vill jag att samhället skapar (finansierar) plattformar där konstens olönsamma “grundforskning” kan genomföras.

Men det betyder inte att konst och kultur ska passa sig för att associeras med lönsamhet, med näringslivet och med kreativ innovation. Det ena behöver inte utesluta det andra!

Därför blev jag så glad när jag läste Gävleborgs länsmusikchef Kenneth Johanssons reaktion på Widerbergs krönika. Johansson skriver angående att det i ett längre perspektiv kan vara lönsamt för ett samhälle att satsa på kultur:

Det tycker jag är en positiv utveckling, något som vi inom kultursektorn har anledning att bejaka, lära oss mer om och sedan använda till vår fördel. Ensam är inte stark, kulturen står starkare om den också kan förstås och beskrivas i ett samhällsekonomiskt sammanhang.

Just så. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Vill jag eller vill jag inte äga Melody Gardot? Jag lyssnar på Spotify och blir varse den nya funktionen, ”buy album”. Jag känner en nästan obetvinglig lust att trycka på knappen. Visst vill jag äga Melody Gardots My one and only thrill, men varför? Musiken strömmar ju redan ner till mig när jag vill. Jag blir mer irriterad än glad över den nya funktionen.   

Melody Gardot är 24 år och har en röst som bara överträffas av hennes historia. Billboard skriver om henne bland annat följande:

 
Her music could be described as a cross between Laura Nyro, Joni Mitchell, Eva Cassidy, and Shania Twain, but goes deeper than mere pop convention.
Gardot is hypersensitive to light and noise, thus she wears dark glasses, and uses a cane to walk. On-stage she requires a special seating unit, and wears a Transcutaneous Electro-Nerve Stimulator, a TENS device, to assist in alleviating her neuralgic muscle pain.

När Melody Gardot var 19-årig modestudent i Philadelphia blev hon påkörd av en Jeep. Hon fick mycket svåra skador. Men musiken höll henne vid liv. Under sin intensivvårds-period skrev hon och spelade in sånger. Och när hon var tillräckligt återställd för att lämna sjukhuset började hon turnera.

 
Melody Gardot är ett levande svar på frågan hur kultur kan påverka hälsan. Hon ger dessutom svaret med en gudabenådad röst på My one and only thrill. Det är på en och samma gång skön musik och ett inlägg i debatten om kultur och hälsa, eller som Melody Gardot själv uttrycker det på Myspace: ”Music isn’t just music. It’s therapy for so many people. See what it can do for you.”

Mitt råd denna gråa måndag blir därför Take five – och se vad musiken kan göra för dig: Baby I’m a Fool

Det är inte utan att man hade velat vara på Moderna Museet i torsdags när Ruth Ansel föreläste. Också i dagens SvD kan man läsa om Sverigebesöket.

Snyggt, snyggt, snyggt!

En hamnmiljö en blåsvart natt. Ett fyrljus sveper över vattnet. Strålkastarskenet träffar vågorna och bildar EUs tolv stjärnor i en cirkel. Brännpunkt Bryssel – tjugo år av facklig bevakning i EU är en spännande bok.

Den handlar om Brysselkontoret, det fackliga kontoret som drivs gemensamt av LO/Saco/TCO. Den är skriven av Sven Svensson som var Brysselkontorets chef från tillkomsten 1989 fram till 2007. De svenska facken och Sven Svensson var i Bryssel innan många av oss andra ens hade börjat fundera över EU-frågan. Sven Svensson är en levande legend.

Saco-ordföranden Anna Ekström anser i en intervju i boken att Brysselkontoret fungerar suveränt på att ta in information. Brysselkontoret ”är en riktigt duktig spionorganisation”. En riktigt duktig spionorganisation? Ja, just det. Jag vet, för jag har jobbat på kontoret.

Mitt bestående avtryck på kontoret, om jag gjort något, var att ändra titeln på min egen funktion på kontoret från praktikant (stagiaire) till visiting expert.

Cliff-hangern var när larmet till kontoret på Avenue de Tervueren gick klockan halv tolv en lördagkväll:
- Why are you calling me?
- You are next in command.
På mitt visitkort stod det Deputy director. Jag var deputy director på en duktig spionorganisation i Bryssel. Inte illa för en humanist. Jag förstod lika lite av det som Obama förstod av sitt fredspris: – Why are you calling me?

Brysselkontoret är en brännpunkt. Jag lärde känna människorna i brännpunkten under ett halvår. Jag fick en inblick i Bryssel som stad och Bryssel som facklig och politisk puls och miljö. Att arbeta på Brysselkontoret är som att befinna sig i en Graham Greene-roman.

På Brysselkontoret lärde jag mig att läsa Financial Times. Så kan Brysselkontoret påverka en humanist, att han går och längtar efter Martin Wolf’s nästa analys av det ekonomiska världsläget. 

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det här inte är en thriller av ordinärt slag, men det är rekommenderad läsning för alla som är intresserade av det fackliga arbetets frågor och förutsättningar på det internationella planet. Hade jag något att säga till om skulle det vara kommenderad facklig läsning.

Tänk dig att du har sett fram emot en familjedag för att fira hunden Bo. Du vill gå omkring i jeans och tröja, men omständigheterna tvingar dig att klä dig i kostym och slips och inför all världens media förklara att du har läget under kontroll när du fått Nobels fredspris utan att veta varför.

Den norska Nobelkommittén hade mitt i natten ändrat logiken. Fredspriset gavs tidigare som belöning för vad man gjort, men nu handlar det också om vad man förväntas göra. Det är ett Tom Cruise-scenario.

Nobels fredspris är ett politiskt pris. Det är politiskt därför att fredsarbete är ett politiskt arbete. Den delen av amerikansk media som har lite kort mellan öronen säger att det är socialdemokratiska extremister i Europa som delar ut priset. Yes, we want change we can believe in, svarar Nobelpriskommittén och passar bollen till den amerikanske presidenten. Inte undra på att Obama i CNN ser obekväm ut bland rosorna utanför Vita huset.

President Obama behöver helt enkelt ett välmotiverat pris för gjorda insatser. Jag ska ge ett sådant pris. Barack Obama får Bopriset för att han har gjort oktober månad 2009 till National Information Literacy Awareness Month. Inte minst Skolverket som nu utarbetar nya kursplaner för skolan borde läsa vad presidenten i proklamationen säger om behovet av informationskompetens:

Our Nation’s educators and institutions of learning must be aware of — and adjust to — these new realities. In addition to the basic skills of reading, writing, and arithmetic, it is equally important that our students are given the tools required to take advantage of the information available to them. The ability to seek, find, and decipher information can be applied to countless life decisions, whether financial, medical, educational, or technical.

Pelle Snickars, forskningschef på KB, förgyllde lördagens förmiddagskaffe med en intressant understreckare i SvD.  Snickars menar att Google Book Search vänder upp och ned på hela upphovsrätten genom att skanna böcker utan att fråga upphovsrättsinnehavaren och därtill lägga ansvaret - och initiativet till att ta kontakt - om man inte vill ha sitt alster tillgängliggjort hos den som äger upphovsrätten.

Snickars uppmanar dessutom minnesinstitutioner och bibliotek att ge Google eldunderstöd i sin ambition “att organisera all välrdens information och göra den tillgänglig och användbar överallt”.

Flera kommentarer och blogginlägg anknyter till Snickars understreckare - merparten väldigt positiva. 

Vad tycker du?

Jag gillar att börja dagen med att bli inspirerad, därför blev gårdagen en alldeles extra bra fredag. Igår genomförde vi nämligen det första i en serie frukostseminarier för chefer och ledare. DIK hade bjudit in Åsa Coey, grundare och delägare i Centre for Outstanding Leadership, för att prata om hur man kan fördjupa samtal med sina medarbetare och därigenom nå bättre resultat i verksamheten. Därav seminariets rubrik: Fantastiska samtal, fantastiska resultat.

Åsa tog oss på en resa genom en samtalsmodell utvecklad vid Harvard Business School. Samtalsmodellen börjar i ett artigt utbyte av information där vi associerar på vad andra samtalspartners säger. Samtalet håller sig på en ytlig nivå, vi utför någon slags kollektiva monologer utan att kunna tränga djupare ner i frågorna. I modellen kallades detta för “informationsrummet”.

En liten bit vidare i samtalsmodellen hamnar vi i ett utbytande av åsikter (modellens 2:a rum). Här värderar vi vad andra säger och kanske hamnar vi i en diskussion. I det här skedet av samtalsmodellen måste vi vara uppmärksamma på att vi lätt hamnar i försvarsställning, att vi försvarar våra egna åsikter utan att vara beredda att omvärdera dem. Diskussionen övergår lätt i debatt och huvudsyftet för debattörerna blir att vinna debatten, inte att lära sig mer om en fråga eller att reflektera.

Samtalsmodellens tredje rum kallas för dia-logos, “dialogrummet”. Här reflekterar vi, ställer frågor för att lära oss mer och har disciplinerat våra egon så att vi inte går i försvar och halkar tillbaka in i debatt.

I det fjärde rummet i samtalsmodellen talar vi och tänker tillsammans med de övriga som deltar i samtalet. Rummet kallas Meta-logos och det är här vi är som mest kreativa. Ett annat namn på rummet är “innovationsrummet”.

Det är verkligen en riktigt kick de gånger man når dit.

Under vandringen genom samtalsmodellen konkretiserade och exemplifierade Åsa hur vi skulle kunna agera för att komma vidare och inte fastna exempelvis i det artiga och associativa utbytandet av information i det första rummet. Eller hur vi skulle kunna ta oss förbi våra försvar och “gå med (inte hålla med)” den vi debatterar med för att komma vidare till dialog.

Viktigast för att vi ska lyckas nå djupare i våra samtal är att vi har ett mål/syfte med vart och ett av dem.

- Gå inte in i ett möte utan att det har ett mål, uppmanade Åsa.

På så sätt kan man alltid fånga tillbaka ett möte som hamnat off-track, genom peka på vad vi har tänkt uppnå med mötet.

Nästa frukostseminarium i serien är den 27 november och du kan läsa mer om det här. Välkommen!

We create, we share. Så kan man nog sammanfatta morgonens viktigaste lärdom för mig. Det var PR-byrån Springtime som bjudit in till frukostseminarium med Emanuel Rosen på temat Word-of-Mouth. Rosen lyfte fram 7 strategier för att starta och underhålla buzz.

Create opportunities for visual buzz.

Make it easy to spread the word. Look for pass-along ops.

Giv us something to talk about.

Encourage participation.

Encourage self-expression and creativity.

Use mass media.

Tell a good story.

Att man kan använda människors drivkraft att dela det vi själva skapat med andra som grund för att skapa uppmärksamhet för en idé, en produkt eller ett varumärke var en ny aspekt på kommunikation för mig. We create, we share. As simple as that? Värt att fundera vidare på.

Rosens lärdomar är sammanfattade i boken Buzz: Real Life Lessons In Word-Of-Mouth Marketing. Generöst nog fick jag ett ex på seminariet som kommer att bli min pendlingslitteratur i oktober.

Tänk så härligt att få börja en arbetsvecka i inspirationens tecken!