Ingmar Bergsmans dödsbo eller snarare försäljningen av detsamma skapar rubriker i tidningarna. I nästan alla dagstidningar kan man läsa om de höga slutpriserna. Det som mest är mest intressant, tycker jag, är de kommentarer som läsarna har gett. Diskussionerna går framförallt åt tre olika håll.

Många är upprörda över hur mycket pengar som del privatpersoner har att lägga på det som egentligen kan kallas kuriosa med värde. Dessa reflektioner är egentligen inte så förvånande utan brukar dyka upp när medierna rapporterar om rekordpriser både inom olika områden.

En annan aspekt som dykt upp är Bukowskis värdering av föremålen och hur lågt Bukowskis satte utropspriserna. Denna aspekt tycker jag är desto mer intressant. Hur sätter man ett värde på ting som är kopplade till en genialisk film-och kulturkreatör? Uppenbarligen kunde inte Bukowskis intendenter förutspå denna rusning eller så har det helt missat hur stor Ingmar Bergman egentligen var och är.

Det tredje diskussionsområdet förs inte bara bland kommentarerna utan även på kultursidorna och handlar om förskingrandet av ett kulturarv. Lena Endre har uttalat sig i DN om att hon tycker att staten borde köpa upp hela bohaget och ta ansvar för att Bergmans arv lever vidare(som om detta inte skulle vara en självklarhet). Diskussionen är relevant men samtidigt ställer jag mig frågan vart minnet efter Bergman finns och bevaras bäst. Blir minnet tydligare om vi har alla hans ganska vardagliga saker samlade på en kulturinstitution eller finns minnet efter Bergman någon annanstans? Kanske handlar det om att minnas det känslor som man fick när man såg Persona eller någon av hans andra filmer första gången. Vart ligger det kollektiva minnet bevarat, i oss själva eller i våra kulturinstitutioner?

Tidningen The Economist har försökt sammanfatta medielandskapets omvälvande förvandling. Känner du igen dig?

En av mina roligaste utmaningar som projektledare på DIK, men också som privatpersonen Linnéa, är att oavbrutet leta efter nya aspekter att foga till Berättelsen om Humanisten. Berättelsen om Humanisten är ständigt pågående och handlar om vem h*n är, vad h*n gör, vad h*n kan göra, hur h*n ser ut - ja allt som bygger på våra föreställningar om den samling människor som har utbildat sig vid humanistisk fakultet.

Vi är många som bidrar till Berättelsen om Humanisten. Vissa medvetet, andra utan att egentligen veta om det. Du som är humanist påverkar berättelsen bara genom din blotta existens. I din professionella gärning påverkar du människors uppfattning av vad humanistisk utbildning ger för kompetens.

Min egen lilla twist på Berättelsen handlar om att hela tiden leta efter oväntade aspekter att addera till Humanisten. Jag tycker att Berättelsen i dagsläget är för snäv och vill vidga den till att omfatta nya sätt att använda den humanistiska kompetensen, nya typer av arbetsplatser, nya roller i arbetslivet.

Imorgon presenterar DIK tillsammans med (något så otippat som) Sveriges Ingenjörer ett viktigt bidrag till Berättelsen om Humanisten när vi släpper rapporten Mixa för att maxa. Under ett år har den etnografiska konsultbyrån Trendethnography undersökt hur fyra företag blandar kompetenser för att bli mer kreativa. De olika infallsvinklar på en frågeställning som skilda kompetenser skapar bättre förutsättningar för nytänkande och här kan Humanisten ge nya perspektiv.

Redan idag skriver Svenska Dagbladet att Olika barn leka bäst och kanske kan vi nu våga hoppas att ett nytt kapitel i Berättelsen om Humanisten har påbörjats?

Rapporten släpps i samband med seminariet Mixa för att maxa. Nyfiken på seminarium eller rapport? Kontakta mig på 073-3662439.

Marie Söderqvist Tralau på United Minds menar att status ger lycka och har undersökt vad som ger status i andras ögon. Den allmänbildade och yrkesskicklige kan räkna med höga poäng i statusjakten. Så här ser listan över vad som ger status ut:

1. Vara allmänbildad
2. Vara duktig på sitt arbete
3. Ha en egen hoparbetad förmögenhet
4. Vara en engagerad och duktig förälder
5. Att flytande kunna tala många språk
6. Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor
7. Kunna bestämma över sin egen arbetstid
8. Ha en klar och tydlig livsåskådning
9. Ha möjlighet att vara ledig en längre, sammanhängande period
10. Vara underhållande och rolig
11. Ha ett långt och stabilt äktenskap
12. Vara en duktig talare
13. Ha en egen stil
14. Ha en examen från ett toppuniversitet
15. Ha många vänner

Mest status ger det att lyckas jonglera allt detta samtidigt. Min stillsamma fundering blir dock: Om man klarar allt detta, hinner man med att vara lycklig då?

Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund har synpunkter på hur bibliotekarier sköter sitt jobb. Bland annat vill han tipsa om hur man placerar böcker i hyllor på bästa sätt. Har någon sett Hägglunds examensbevis från Bibliotekshögskolan?

I morse lyssnade jag på Per Naroskin, psykologen, konsulten, författaren och Spanaren i P1. Per kastade sig handlöst mellan sina anektoter, men en sak som jag faktiskt önskat att han stannat upp vid och utvecklat vidare var hur vi i arbetslivet alltid tenderar att skilja på hårda och mjuka värden. Bland de hårda värdena hittar vi det konkreta, materiella och mätbara och bland de mjuka finns processerna, värderingarna och det som är svårare att kvantifiera. Gissa vilka värden som först får stryka på foten vid en neddragning?

Det konkreta och mätbara verkar alltid vinna tävlingen om högst värdering eller trovärdighet. Även när det faktiskt bidrar till en skev bild av verkligheten. (Är det för att det mätbara är lättare att greppa intellektuellt?) På dagens Brännpunkt skriver två forskare från Institutet för Näringslivsforskning att tjänstesektorn varit betydligt viktigare för landets ekonomiska utveckling än vad officiell statistik visar. En statisktik som inriktas på att beskriva utvecklingen i tillverkningsindustrin - kännetecknad av hög konkret mätbarhet. Forskarna skriver:

Sverige är idag en kunskapsbaserad ekonomi där tillväxten drivs av humankapital, information och nya idéer. Tyvärr märks inga spår av det i nationalräkenskaperna som bygger på metoder som utarbetades före andra världskriget.

Men metoderna för att mäta tillverkningsindustrins produktivitet passar inte för tjänstesektorn, där många av DIKs medlemmar finns. Det här gör att verklighetsbilden inte blir komplett för beslutsfattare som ska formulera politik för kunskapssamhället.

Vad innebär det för akademiker inom kommunikation och kultur?

Höstterminen är här och den ständiga jakten på kurslitteratur har startat. I år är det rekordmånga studenter antagna och om det påverkar utbildningarnas kvalitet återstår att se. Kommer man att klara av att hålla en god kvalitet när så många studenter ska dela på samma lärare och lokaler? Kommer kurslitteraturen på biblioteken att räcka till alla, kommer bokhandlarna att ha tillräckligt med exemplar att sälja? Just kurslitteraturen är humanioras viktigaste verktyg, när exemplaren inte räcker betyder det att studenten inte har möjlighet att lära sig det den ska.

Många kurser och program inom humaniora har platsgaranti, just för att alla som söker ska komma in. Trots att humaniora har små resurser. Men systemet säger att ju fler studenter desto mer pengar. Varje student är för den enskilda högskolan värd en summa, denna summa bestäms av vad studenten väljer att plugga. Ersättningen för en ingenjörstudent är mer än dubbelt så hög som en humaniststudent. Vad säger det?

Så är det ont om böcker att få tag på, kolla andrahandslitteratur på nätet och anslagstavlor, kanske det finns e-böcker på biblioteket, låna av varandra och låna av institutionen och lärarna. De måste få veta om att det är brist på böckerna de vill att ni ska läsa. Fråga bibliotekarierna på högskolebiblioteken. Gör en prioriteringslista över vilka titlar som är måsten. Att köpa alla böcker är en omöjlighet med en studentekonomi, men du kan ha nytta av att investera i några väl utvalda böcker. Och var ute i god tid! Kolla redan nu på vad som kommer i nästa kurs, beställ och ställ dig i kö.

Är det just böcker du är intresserad av vill jag tipsa om att bok- och biblioteksmässan i Göteborg 24-27 september har kraftig reducerade biljettpriser för studenter. Om du är i närheten. Passa i så fall även på att besöka DIKs monter, programmet finns på www.dik.se/bob.

För mig som studenthandläggare på DIK innebär höstterminsstarten att jag åker runt på välkomstdagar på universitet och högskolor runtom i landet. Från mitt mässbord någonstans i Sverige har jag sett och träffat många studenter. Internationella studenter. Svenska studenter. Glada studenter. Studenter som behöver pennor. Hungriga studenter. Nyfikna studenter. Trötta studenter. Men också många engagerade studenter. Bra jobbat allesammans!

När jag pluggade tänkte jag att min och andras stressnivå skulle sänkas om vi bara fick se en liten skymt av framtiden. Tyvärr så är framtidsmaskinen inte uppfunnen i verkligheten. I väntan på den gäller det att komma på andra sätt att förbereda sig. Du som är studentmedlem i DIK har fattat att det är en god förberedelse för framtiden och idag skickar vi ut DIKs sprillans färska nyhetsbrev som vänder sig till dig för att du ska ha bättre koll och minska din stressnivå. Så läs det som intresserar dig, kolla rubrikerna och tänk att du ligger ett steg före.

Psst: Om du är intresserad av mer studentpolitik prenumerera även på Saco studentråds nyhetsbrev.

God hösttermin!

Amanda Sjöquist
Studenthandläggare DIK

Att allt kan vara konst och att konst kan vara allt, är ingenting nytt. Det visade Marcel Duchamp med hjälp av sin pissoar (år 2004 utnämnt till världens viktigaste moderna konstverk) för hundra år sedan. För Duchamp handlade det emellertid fortfarande om ting, inte om sociala handlingar och skeenden.

1.

En graffitigangster tokbombar en tunnelbanevagn med sin spray och kastar sig sedan huvudstupa rakt genom vindrutan så splittret ryker. Han hoppar upp och dansar och sprayar längs väggar och tak. Allt filmas i närvaro av vittnen som kan ses på filmen som dokumenterar händelsen. Konst eller verklighet?

2.

En kvinna blir galen på Västerbron. Polisen tar hand om henne och kör henne till psyket. Där gör man med henne som jag antar att man gör med dem som kommer in på akuten och gapar och skriker: psykofarmaka och spännbälte. Dagen efter säger kvinnan att det hela inte var på riktigt. Konst eller verklighet? 

Det är lätt att på olika sätt moralisera för eller emot NUG och Anna Odell. Hur skulle jag själv reagera om jag utsattes för simulering i min professionella verklighet? Det är inte lätt att svara på. Förmodligen skulle jag bli besviken och förbannad. Vem skulle inte bli det? Man förutsätter liksom att den professionella verkligheten är på riktigt, att världen är verklig. Och så kommer plötsligt några konststudenter och säger att det inte är så. 

Debatten har fokuserat konstens innehåll, inte dess form. Debatten har också haft en utpräglat moralistisk och legalistisk ton. Inte mycket har sagts om verkens/brottens konstnärliga form – simuleringen.

Simuleringen upphäver den realitet som samhällsinstitutionerna – exempelvis rättsväsende och medicinsk vetenskap – är uppbyggda kring. För att uttrycka det hela folkligt och kärnfullt: simuleringen skiter i verkligheten. Den är bortom sant och falskt. Därmed ställer simuleringen en högst oroande fråga, ”vad då verklighet?” Denna egenskap hos simuleringen – det uppkäftiga ifrågasättandet av realiteten – kan få psykiatriker att gå i taket och kulturministrar att tappa andan.  

Om vi i stället sansar oss och vågar vi ta steget bortom moralistiska och legalistiska fördömanden av NUGs och Odells konst/brott, möter vi den långt mer oroande frågan om en generaliserad simulerings epistemologiska och sociala konsekvenser. Dit har inte debatten nått, vilket är symptomatiskt för vårt nästan krampaktiga fokus på innehåll och vår oförmåga att se form. 

Den konstnärliga simuleringen visar på ett av vår tids stora problem (vilket parentetiskt är en variant av ett evigt filosofiskt problem): vad är verklighet? I förhållande till den frågan kan konstnärlig simuleringen i bästa fall synliggöra hur vår tro på verklighet är en av det religiösa livets elementära former.