Trots Almedalsveckans mest omfattande program hittills blir det ändå de oplanerade och oväntade mötena som bidrar mest till vissheten att det är värt att delta i veckan.

DIKs arbete med det kunskapspolitiska förhållningssättet innebär bland annat en vidgad arbetsmarknad för våra medlemmars kompetenser inom kultur och kommunikation. Flera seminarier relaterade till detta har hållits under Almedalsveckan, och många begrepp har surrat i luften.
Tjänsteinnovation, kreativa näringar och aspektpolitik är några. Dessa begrepp är relaterade till varandra men de snor in sig i varandra samtidigt som de är undanglidande. Ömsom trasslar man in sig och finner ingen väg ut eller så halkar de iväg precis när man trodde man kopplat greppet på dem.

Vid projektet KRUTs seminarium om de kreativa näringarna hade paneldeltagarna många exempel på nya metaforer och modeller utifrån vilka man kan betrakta denna snåriga halka av begrepp. Till exempel skillnaden mellan kultur och näringsliv kontra kultur som näringsliv, skillnaden mellan expressiva värden och ekonomiska värden och slutligen att man kan betrakta kulturpolitiken på samma sätt som man betraktar grundforskningen: som en förutsättning för ett näringsliv.

När känslan av gungfly och kvicksand blir allt för påtaglig är det skönt att träffa livs levande människor som faktiskt i sitt dagliga liv lever dessa difusa begrepp. Likt humlan, som för det mesta flyger, trots att hon inte borde kunna, arbetar medlemmar redan aspektpolitiskt med nya tjänster i den kreativa sektorn med kultur som både politik och som näring.

DIKs två inställda akademiska kvartar blev till intressanta samtal med kloka, kritiska och kvalitetsmedvetna medlemmar, politiker och kulturintresserade. Samtalen varade dessutom betydeligt längre än en kvart! Tack vare dessa möten blev mitt möte, med DIKs kunskapspolitiska förhållningssätt som klangbotten, med hala och snåriga begrepp begripligt.

Kreativa näringar står idag för en omfattande del av det svenska näringslivet. Tillväxten är hög. Det var ingen lätt uppgift för Staffan Dopping att hålla ordning på bland andra Marit Bergman, Leif Pagrotsky och Alexander Bard.

En debattglad Alexander Bard konstaterade att populärkultur är begriplig och ofta en kommersiell framgång, medan finkultur är obegriplig.

Jonathan från Piratpartiet fick ordet och drev sitt partis uppfattningar. Avvisades bestämt av panelen. Rätten till arbetets frukter har den som arbetar.

Även om främst Marit Bergman tog upp de praktiska administrativa problemen för en artist som är egenföretagare, var hon som övriga rätt tveksamma till en särskild organisation för att lösa problemen. Steget känns för långt. Vi är individualister. Vi har olika drivkrafter.

En sak är säker, dagens “stuprörskultur” måste brytas. Vi måste lära av varandra och skapa kommunikation. Dagens människor vill ha mer upplevelse och glädje. Sverige med sin ingenjörs- och lutherska kultur har traditionellt varit svagt på detta. I Helsingfors har man lagt samman konstfack och handelshögskolan. Varför inte i Stockholm? Danshögskolan ligger på KTH. Det kommer att leda till nya samtal!

På jakt efter hett kaffe i den heta morgonluften smög jag in på ett seminarium hos LO där diskussionen handlade om hur vi bättre ska lyckas med arbetsmarknadspolitiken i dagens kris, än den som rådde på 1990–talet.

LOs svar var: sätt arbetslösa i olika program och mera AMS. That will do. Då hamnar färre utanför. Min första tanke som studenthandläggare och relativt nybakad humanist är om inte program och liknande åtgärder snarare utestänger arbetskraft än omfattar dem. Arbetssökande inom DIKs branschområden skulle få ännu större problem med att hävda vikten av kunskapskvaliteter.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder kostar mycket pengar, varför inte hellre satsa på verksamheter och deras utveckling än att ge unga, nyutbildade låtsasjobb? För att i förlängningen ge riktiga jobb.

DIKs medlemmar hamnar med LOs förslag återigen i riskzonen att inte räknas på riktigt. Våra medlemmar, både studenter och yrkesverksamma, har kompetenser och kunskap vilka ska användas i riktiga jobb, där man till fullo räknas.

Tanken slog mig också att det var lite förvånande att LO vill använda samma recept på dagens kris som man använde under 1990–talet, trots att undertiteln var ”Hur lyckas vi bättre nu än på 1990–talet?” Min första aktivitet under Almedalen någonsin gav mig inte kaffe, men god uppvärmning inför resten av min vistelse

Vi på DIK har många olika områden att bevaka här på Almedalen; arbetsmarknad, utbildningsfrågor, karriär, kultur och kulturpolitik och mycket annat. Som ombudsman är jag särskilt intresserad av att leta upp seminarier med anknytning till arbetsrätt. Sådant som handlar om arbetsrättslagarna, kollektivavtalen, lön och lönebildning, m.m. Så som förstagångsbesökare var jag spänd på att se hur närvarande arbetsrätten skulle var i programmet. Svaret var: inte särskilt mycket alls! Faktiskt är det i snitt bara lite mer än ett “rent” arbetsrättsseminarium per dag, och i ett program med över 1000 evenemang är det förstås försvinnande lite. Jag har sprungit på de jag har kunnat, ordnade av bl.a. Almega, Ratio, LO och förstås SACO och det man kan konstatera är att de flesta varit mycket välbesökta.

När vi för ett par timmar sedan kom till LO:s och PTK:s gemensamma seminarium om vad som händer efter de kollapsade huvudavtalsförhandlingarna, var vi några minuter sena och lokalen var redan överfull. Så vi fick ta plats på uteserveringen och lyssna till de mycket intressanta inläggen på en knackig högtalare, som ständigt överröstades av lastbilar, rundturståg, knattrande moppar, etc. i den täta trafiken. Slutsatsen måste bli att arbetsrätten är stort efterfrågad och borde ta större plats i Almedalen, särskilt så här året innan nästa stora avtalsrörelse. Jag hade t.ex. trott att både partier och arbetsmarknadens parter skulle ta chansen att debattera kring LAS, Lagen om anställningsskydd, som ju är en het potatis. Särskilt när både Jan Björklund och igår Maud Olofsson varit inne och tassat på de markerna i sina tal. Olofsson tog ju som vanligt upp LAS som ett otyg och något som stänger ute ungdomar från anställning genom “sist-in först-ut”-principen och menade att man också borde ta hänsyn till kvalifikationer. Eftersom LAS redan gör det var det väldigt oklart för oss närvarande DIK:are vad hon egentligen menade…

Spännande är det i alla fall att vara här och man lär sig väldigt mycket mer än bara om arbetsrätt!