Intensiva kulturvanor leder till moderna kulturella värderingar, eller är det kanske tvärom?

Det är numera välkänt att vi som bor i Sverige är Europabäst på kultur. Vi ligger i topp både vad gäller eget skapande och kulturkonsumtion. Sedan 1974 har vi haft en kulturpolitik som har lett till att de flesta av oss har tillgång till ett stort kulturutbud med hög kvalitet. Kulturpolitiken har varit en framgångssaga.

Men är det hela sanningen? På de allra sista sidorna av Kulturutredningens betänkande del 1, Grundanalys, problematiserar utredningen det här ganska enkla budskapet. Sveriges sticker nämligen ut även på andra sätt än med en framgångsrik kulturpolitik. I den sk World Values Survey ligger Sverige, visserligen i ett kluster tillsammans med andra nordeuropeiska, protestantiska länder, men ändå, längst upp i högerkanten. Det illustrerar att vi som bor här har extremt sekulära och frihetliga värderingar, till skillnad från länder som ligger längre ner mot det vänstra hörnet, präglade av traditionella överlevnadsvärden. Man skulle kunna säga att detta gör Sverige till världens modernaste land.

I en korrelationsanalys visar utredningen sambandet mellan denna modernitet och de intensiva kulturvanorna. Och se, de sammanfaller helt nästan helt och hållet. Det skulle i så fall kunna innebära att det är de moderna värderingarna och inte alls politiken som har gjort svenskarna så kulturvänliga.

Utredningens skriver: ”… i det större perspektivet är det snarare kulturpolitikens roll att svara mot det behov att ett rikt kulturliv som finns i de moderna samhällena.”

Det hade varit spännande att få läsa mer om detta. Men Kulturutredningen stannar här. Det hade kanske tagit ytterligare ett betänkande på några hundra sidor att reda ut de olika sambanden!

Det känns ändå som om det kan ligga något i de nya sambanden. När inte längre kyrkan och traditioner talar om för oss hur vi hantera våra liv behöver vi bild, musik, teater och litteratur som ger oss nya perspektiv och kan kasta ljus över svåra överväganden. Och den som säger att vi i ett modernt samhälle inte behöver ett rikt utbud av kultur i olika former, verkar ha läst av sin samtid helt felaktigt.

Just nu gör jag vad många andra i Kultursverige gör. Jag brottas med kulturutredningens 900 sidor.

Vad ska man ha för referensram när hela Kultursverige ligger och svettas på brottarmattan? Vad innebär sfäriskt tänkande och aspektpolitik i praktiken? Jag är övertygad om att ett förändrat språkbruk också har praktisk betydelse. Övergången från 1974 års kulturpolitiska diskurs till dagens handlar därför om mycket mer än organisations- och förvaltningsfrågor. Det handlar om hur man tänker och talar kultur och kulturpolitik.

Jag inser i likhet med de flesta att den kulturpolitiska verkligheten kommer att förändras. Kulturen är en aspekt av all verksamhet. Och när förutsättningarna för all (offentlig) verksamhet förändras, förändras också förutsättningarna för kulturen och kulturpolitiken. Vad kan vi i denna brytningstid dra för lärdomar från arbetet med 1974 års kulturpolitik?

När Ingrid Höglind började som kultursekreterare i Kungsbacka 1977 hälsades hon i lokaltidningen Norra Halland som “Kulturens budbärare”. Ingrid Höglind i Kungsbacka är unik. Samtidigt är hon representant för en stor grupp 40-talister som kom in i kultursektorn genom 1974 års kulturpolitik, och som har arbetat i bibliotek och kulturförvaltningar runt om i landets kommuner sen dess.

För Ingrids Höglinds del handlade arbetet om ”allmänkultur”. När hon började arbeta som kultursekreterare var det ingen som riktigt visste vad allmänkultur var. Allmänkultur var allt utom bibliotek. Och kultursekreterare hade man inte hört talas om.

Ingrid Höglind arbetade som kultursekreterare i 31 år. Hon kom till Kungsbacka tillsammans med 1974 års kulturpolitik. Och hon lämnar rollen som kultursekreterare samtidigt som 1974 års kulturpolitik går i pension. Om sin tid i kulturpolitikens tjänst har hon nu skrivit en bok, Kultursprutan – om tre decennier på kulturens gräsrotsnivå.

Boken börjar som en deckare. Näst sista kvällen på kontoret efter att ha arbetat i mer än 30 år som kultursekreterare i Kungsbacka, arkiverar Ingrid sina papper. Hon är sist kvar i huset och på vägen ut fastnar hon i hissen. Ingrid bokstavligen bryter sig ut ur den lokala kulturförvaltningen. Den här händelsen får henne att reflektera över sina 30 år som kultursekreterare i kulturpolitikens tjänst.

Kulturutredningens resonemang förs (av naturliga skäl) ur ett helikopterperspektiv. Betänkandet saknar det som vanligen lockar till läsning – human touch. Kultursprutan har human touch. Boken är kort, konkret, subjektiv och från och till dessutom riktigt rolig. Samtidigt visar Ingrid Höglind i boken hur komplex den professionella vardagen i den lokala kulturförvaltningen är och hur principiella frågor – till exempel när det gäller kvalitet – är återkommande inslag i denna vardag. 

Jag fascineras av i hur pass hög grad Ingrid Höglinds arbete har präglats av en sorts entreprenörskap och av en förmåga att arbeta över gränserna i kommunal förvaltning och i samarbeten med näringsliv och civilsamhälle. Kort sagt, jag slås av i hur pass hög grad Ingrid Höglind inom ramen för 1974 års politik arbetat så som kulturutredningen föreslår att vi i framtiden ska arbeta.