Tidningen DalaDemokraten ifrågasatte i måndags om bibliotekarier har till uppgift att öka tillväxten i samhället. Deras inställning visar att har mycket kvar att göra när det gäller att synliggöra och tydliggöra våra medlemmars bredd, kunskap och kompetens. Flera att våra medlemsgrupper har oförskämt dåliga löner och vårt jobb är att på alla plan arbeta för att förändra detta faktum.

Bibliotekarier, logopeder, kommunikatörer, ja alla DIKs 21 000 medlemmar, bidrar på olika sätt för att minska utanförskap, stärka den sociala sammanhållningen och bidra till hållbar utveckling och tillväxt lokalt, regionalt och nationellt.

En av DIKs uppgifter är att stärka medlemmarna i deras argumentation, att ge dem verktyg för att beskriva sin kunskap och kompetens och göra det blir begripligt för omvärlden vad de gör och varför det är viktigt. Vi vill bredda våra medlemmars arbetsmarknad för att vi tror att deras kompetens och kunskap behövs i andra sektorer och för att det på sikt kan ge högre löner och starkare positioner.

Arkeologer med en gedigen utbildning är ypperliga projektledare som är vana att handskas med mångmiljonbudgetar. När ska näringslivet få upp ögonen och anställa dem?

Det har gått en vecka sedan kulturutredningen lade fram sin ”lunta” i tre delar på nästan 900 sidor. Debatten har nu tagit ny fart, vissa är för och andra emot. Som det ska vara. Nu börjar DIKs arbete med att ta ställning till de konkreta förslagen.
 
Jag är precis hemkommen från DIKs statliga chefsgrupps seminarium om kulturutredningen. Keith Wijkander var huvudattraktionen. Han fick under en halvtimme presentera utredningen och sedan var det tid för frågor. Frågorna var naturligtvis specifika och flera rörde ”arkitekturen”, institutionernas uppdrag och ”aspektpolitiken”. Deltagarnas frågor gav mig en fingervisning om var medlemmarnas fokus kommer att ligga. Utgångspunkten för DIKs ställningstagande i remissvaret måste vara en avvägning mellan våra medlemmars och medborgarnas intressen. Kulturpolitiken är till för medborgarna!

Jag hoppas att kulturutredningens goda idéer tas tillvara och inte kastas ut med badvattnet på grund av att alla intressegrupper bevakar sina revir, att vi alla kan vara storsinta och se vad som är bra för hela sektorn. En annan förhoppning jag har är att kulturpolitikerna runt om i landet ser möjligheter i utredningens förslag och kanske, kanske kan kulturen bli en valfråga i alla fall lokalt!

”Kulturens yttringar bör grupperas i tre sfärer”. Så skriver Kulturutredningen i den arkitektoniska delen av sitt betänkande. Tre sfärer? Vem var det som talade om sfärer och sfärernas harmoni? Det var Arkimedes, den antike ingenjören och mystikern.

Sfärernas perfekta harmoni uppstår i mötet mellan solen, månen och planeterna. Så vitt jag vet kan människor inte höra den här harmonin. Det är därför logiskt att jag inte hör någon sfärernas musik – musica universalis – när jag tar del utredningens betänkande.

Det är en sak att läsa betänkandet. Det är 900 sidor bara det. Det är en annan att förstå vad som sägs. Jag håller fortfarande på att lära mig grunderna i sfäriskt tänkande. Enligt utredningen innebär det sfäriska tänkandet bland annat att man ska se kulturens alla yttringar i form av tre sfärer:

Arkiv, bibliotek och språk
Samtid, historia och livsmiljö
Konstarterna

Jag anstränger mig för att i mitt huvud skapa en mental representation av förslaget, men det enda jag hittills kan se i mitt inre är en svensk kulturpolitik i form av en logotyp: tre sfärer kombinerade med tre bokstäver – ASK. Ask what, undrar jag. Jag når fördjupad insikt när jag läser vidare under rubriken Arkitektur för en förnyad kulturpolitik:

Genom att gruppera kulturpolitikens uppgifter i ett begränsat antal sfärer, som var och en kan täcka en större del av det politiska perspektivet, vill vi motverka en allt för hög detaljeringsgrad med därpå följande byråkratisering. Vår avsikt är att samla ändamålen, men också skapa ökade förutsättningar för samverkan mellan sfärerna.

Samverkan mellan sfärerna? Det låter som musik. Men frågan är om det är musik jag hör eller något annat? Jag noterar vissa nyansskillnader mellan 1974 och i dag. 1974 års kulturpolitik hade som mål att motverka kommersialismens negativa verkningar. 2009 års kulturpolitik vill motverka ”en alltför hög detaljeringsgrad med därpå följande byråkratisering”.

Att sträva efter mångfald och samtidigt motverka en allt för hög detaljeringsgrad låter i mina öron som en sfärernas disharmoni. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att kvalitet faller bort som kulturpolitiskt mål. Och vad innebär egentligen det här med att motverka ”en allt för hög detaljeringsgrad med därpå följande byråkratisering”? Vad betyder det ur ett professionsperspektiv? Vad betyder det om man samtidigt tar bort kvalitetsmålet i kulturpolitiken? 

Den kulturpolitiska utredningen ägnar sig en hel del åt att styra och ställa i organisation och förvaltning, vilket osökt får mig att tänka på Förvaltningskommitténs betänkande som kom i december, ”Styra och ställa – förslag till en effektivare statsförvaltning” (SOU 2008:118). För den som är intresserad av vilka generella tankegångar som ligger bakom kulturutredningens ommöblering av den kulturella kartan är Förvaltningskommitténs betänkande värt att läsa.

Och när vi ändå är inne på utredningar som ligger utanför kulturområdet men som kan ge oss ledtrådar i vår förståelse av vart kulturpolitiken är på väg bör vi också ta en titt i Autonomiutredningen (SOU 2008:104). Den har universitet och högskolor som subjekt, men den ger oss en viss vägledning om vart de statliga kulturinstitutionerna kan vara på väg. Kulturutredningen skriver så här:

Utredningen (Autonomiutredningen, min anmärkning) har föreslagit att universitet och högskolor ska ges en mer självständig ställning än den som dagens myndigheter har. Om den fortsatta beredningen av förslagen pekar mot att dessa genomförs bör man enligt vår mening överväga att ge en kommande reglering en så pass generell utformning att t.ex. även kulturinstitutionerna skulle kunna omfattas av samma regelverk.

Friare universitet och högskolor, friare museer och kulturinstitutioner – det låter som ljuv musik. Men frihet är ett lurigt begrepp. Var gång man hör ordet ska man ställa sig frågan: frihet för vem, från vad, till vad? (Den som är intresserad av frihetsbegreppets användning bör läsa Isaiah Berlins klassiska analys, ”Two concepts of liberty”). 

Den frihet som åsyftas i universitetens och högskolornas fall finns närmare beskriven i EU kommissionens moderniseringsagenda för de europeiska universiteten. Det är en frihet som är kopplad till större ekonomiskt egenansvar under mer marknadsliknande förhållanden. En sådan frihet är inte helt enkel att införa på kulturområdet.

Jag har bara hunnit skumma igenom delar av Kulturutredningen. Det är för tidigt att ge något mer än impressionistiska intryck och reaktioner. Men jag undrar en aning hädiskt, var är kulturen i kulturpolitiken? Jag läser de kulturpolitiska målens portalparagraf om och om igen. Jag har inget emot det som sägs där, men det uppstår ingen klar och ljuv musik. Det blir bara ord, ord, ord. Det kan mycket väl bero på att jag ännu inte lyckats ta till mig det som sägs. Men det kan också bero på Arkimedes gamla  problem, det finns ingen fast punkt

Nu har Kulturutredningen presenterats. Huvudintrycket är positivt. Det ligger många goda förslag på bordet. Förslag som kan stärka kulturpolitiken som område.

Det är bra att museer och andra institutioner får fleråriga verksamhetskontrakt och på det sättet inte behöver anpassa sig till kortsiktiga prioriteringar utan får en längre planeringshorisont. Det är bra att vi får en nationell bibliotekspolitik.  Den förstärkta resurserna till regionerna är bra, men då behövs också tydligare nationella mål, vilket inte riktigt syns i utredningen.

De nya målen för kulturpolitiken känns dock vaga och det saknas en markering vikten av kvalitet. Har inte medborgarna rätt till kultur med hög kvalitet? Det räcker inte att hänvisa till svårigheter att definiera kvalitet. Vi vet att utbildning, professionalism och kontinuitet är tre goda indikatorer på kvalitet. Låt det vara vägledande!

Risken är att många under de närmaste dagarna skjuter sönder olika delar av Kulturutredningens förslag utan att se helheten. Till dem vill jag säga: besinna er, fundera och ta det lite lugnt! Det här är inte bara en förvaltningsutredning. Jag tycker att man kan se tydliga idéer om hur kulturen kan breddas, blir ett viktigare politiskt fält och samspela mer med andra andar politikområden. Läs mer på Kulturekonomi där Tobias Nielsén skriver mer om detta.

Kulturpolitiken är för viktig för att vara förpassad till marginalen. Vi behöver istället en kulturpolitik i mittfåran och som också mer än idag är liknar andra politikområden vad gäller organisation och politiskt engagemang. Vi behöver fler engagerade, inte bara kulturpolitiker, utan politiker inom andra områden som också brinner för kultur!

I dessa kristider tar både Obama och Sarkozy hjälp av kulturen. När ska Reinfeldt haka på denna trend? Han kanske också går i väntans tider som vi inom kultursektorn - i morgon släpps kulturutredningen.

Det har märkts i pressen att olika intressegrupper positionerar sig och det är nu när det kommer att finnas konkreta förslag som lobbyarbetet börjar.  Tiden är kort för remisstiden, redan i september ska en proposition läggas fram.

Jag håller tummarna för att det kommer att presenteras många kloka förslag på hur kulturen kan stärkas och komma in på andra politikområden. Framför allt hoppas jag på ett konsumentperspektiv i kulturpolitiken. Möjligen får Reinfeldt några idéer om hur han kan änvända kulturen för att minska “utanförskapet” som han alltid pratar om.

Aristoteles talade i sin politiska filosofi om vikten av att ett samhälle har en bred medelklass. Medelklassen skapar social balans. Minskar medelklassen får vi en ökad risk för instabilitet och radikalisering av konflikter. Ungefär så är det i teorin. Vad säger empirin? Empirin säger att Sverige är europamästare i kultur, lyckligast i hela Europa och dessutom världsmästare i medelklass.

Vi tänker oss lätt USA som medelklassens förlovade land, men det är Sverige som är världsmästare i medelklass. Om man definierar ”medelklass” som en inkomst mellan 75 procent och 125 procent av medianinkomsten är cirka 50 procent av hushållen i Sverige och de övriga nordiska länderna medelklass. I Storbritannien och USA handlar det om cirka 30 procent.

Ok, Ingo. Sverige är världsmästare i medelklass, men amerikansk medelklass är viktigast. Hur ser det ut för den amerikanska medelklassen? Det korta svaret är att amerikansk medelklass är inne i sin djupaste kris sedan den store Gatsbys dagar. Inkomstskillnaderna i USA är de största sedan 1929 och medelklassen har krymt de senaste 30 åren. Ikonen för en era – middleclass america – orkar inte bära ledartröjan.

Den amerikanska medelklassen har urholkats alltsedan president Reagan på 1980-talet började tala om ”the magic of the marketplace”. I dag säger 8 av 10 medelklassamerikaner att det är svårare att upprätthålla livsstilen nu än det var för 5 år sedan.

Vad betyder krisen för världsmästarna? Vad innebär krisen för Svensson? Det är svårt att säga. Sverige har under senare decennier uppvisat ett säreget drag: svensk medelklass tycks växa i lågkonjunktur. En mer väldefinierad fråga är därför om den svenska medelklassen kommer att växa även denna gång eller om vi får se hur individer och hushåll i enlighet med den internationella normen faller ur?

Här uppstår en kulturpolitiskt relevant fråga: Är det medelklassen som skapar välfärd eller är det välfärden som skapar medelklass? Vi svarar reflexivt att det är medelklassen som skapar välfärd och inte tvärtom. Hur skulle det annars se ut? Skulle välfärden (och kulturen) skapa medelklassen? Ja, det sägs så. Vissa forskare hävdar att en bred och stabil medelklass förutsätter ett välutvecklat välfärdssystem.

Kommer kulturutredningen att analysera sådana här grundläggande kulturpolitiska frågor? Nej, troligen inte. Utredningsväsendet är inte längre vad det har varit. Det påpekades av Mats Svegfors i Ansvarsutredningen, liksom av Bengt Göransson i DN nyligen.
 
Kulturutredningen är en organisations- och förvaltningsutredning. Liksom den senaste kulturutredningen i mitten av 1990-talet motiverades av det svenska EU-inträdet motiveras dagens utredning av Lissabonfördraget. Det handlar inte i första hand om kultur, utan om att anpassa svensk samhällsorganisation och förvaltning till nya förhållanden. Vi är idag en integrerad del av en inre marknad som omfattar 500 miljoner människor. 

Utgångsläget för den kulturpolitiska utredningen som på torsdag presenterar sitt betänkande är på en och samma gång osannolikt bra och osannolikt svårt: Sverige är europamästare i kultur, världsmästare i medelklass, lyckligast av alla i hela EU– men i det stora hela som alkohol i lättöl.

Idag onsdag kunde vi i flera dagstidningar läsa om den dystra statistiken för bokutlåning och besöksstatistik på våra bibliotek, alltmedan flera museer i Stockholm nu har lika många besökare som under frientréreformen. Arkivinstitutionernas statistik ger däremot sällan rubriker i pressen, och knappast är forskarsalarna fullsatta – om det nu är bara det som ska räknas.

Mats Hansson från Kulturrådet påpekar nämligen i Norrländska Socialdemokraten att man idag enbart räknat statistik på den ”gamla” verksamheten – bara de fysiska besökarna syns i statistiken men inte besökarna på webben!

Att år 2009 inte mäta de virtuella besök och den informationssökning tekniken idag ger möjlighet till tycker jag visar på ett förlegat sätt att se på verksamheten. Ett av målen med att göra mer och mer av våra kulturella skatter tillgängliga på internet och sökbara i databaser är att det ska gå att besöka en kulturinstitution utan att vara där fysiskt. Så varför är då den fysiske besökaren viktigare än den virtuelle? Är det handgripliga boklånet viktigare än att biblioteken nyttjas för kunskapsinhämtning och bildning? Är det bättre att en forskare beställer fram handlingar i ett arkiv istället för att använda en databas då så är möjligt?

Vi är många som har höga förväntningar på kulturutredningen som presenteras nästa vecka. Det finns mycket jag hoppas på! Främst att kulturens ställning i allmänhet stärks – men också att institutionernas nya roller och deras förändrade verksamhet görs tydligt, där brukarperspektiv och deltagande särskilt lyfts fram.

Just nu kan det verka som om den viktigaste frågan Kulturutredningen kommer att behandla är förvaltningsorganisationen för kulturen på den statliga nivån. Nog för att detta kan komma att påverka en hel del, men det handlar till sist bara om att organisera på olika sätt. Den statliga förvaltningen har varit under stor omvandling under några åt tillbaka. Nu är det kulturens tur . Inte så konstigt med det. 

 Det stora handlar istället om kulturens regionalisering. Nya storregioner, som nu har fått klartecken från regeringen, kommer att få mer makt över kulturen i sitt område genom den s k portföljmodellen som utredningen redan har presenterat. Detta är en stor förändring. Man kan se den som en naturlig fortsättning på 70-talets beslut om länsteatrar och stärkande av länsmuseer och andra institutioner på den nivån. Staten har bestämt vart pengarna ska gå. Det nya blir att regionerna får större möjlighet att fördela till det de vill.

 I söndagens Dagens Nyheter gavs både ris och ros åt denna reform. Visst kan man ha farhågor. Det finns risk för mer kortsiktiga beslut och lokala politiker struntar i kulturen. Men mycket talar för att fördelarna överväger om vissa förutsättningar bli uppfyllda. I regionerna kan kulturen bli en faktor som man räknar med när policy för utveckling och tillväxt ska formuleras.

För det första måste de nationella målen för kulturpolitikens olika delar vara tydliga. Det behövs inte bara mål utan också nationella strategeier för till exempel bibliotekspolitiken. En sådan strategi måste också regioner och kommuner följa.

För det andra behövs detett regionalt engagemang och  beredskap att ta över ansvaret. Detta kommer att variera och det betyder att genomförandet av regionaliseringen också behöver variera. Några regioner kommer att gå snabbare fram än andra. Skåne och Västra Götaland är redan på banan.