Kunde inte sagt det bättre själv. Jag är oerhört trött på den romantiserade bilden av vad skolbibliotek och skolbibliotekarier ska vara bra för. Det ÄR ett mytomspunnet yrke och det är väl långt ifrån det enda yrket som framställs i en romantiserad dager, men det går för långt när dessa på okunnighet och naivitet baserade bilder ska tas för sanna och skada oss som jobbar på bibliotek i längden.

När jag har lektion i informationssökning och källkritik med eleverna, eller löpande för diskussioner med dem om vikten av att kunna hitta i bibliotek, att kunna hitta information på egen hand, att det ena mediet inte måste vara mer värt än det andra, att informationssökning mer handlar om ett sätt att tänka än vilka redskap man har till hands…då är jag långt ifrån bilden av bibliotekarien som en läsande mystant som bara distribuerar skönlitteratur.

Därför blev jag så innerligt trött och höll på att himla mig skelögd när jag på Bokmässan 2009 hörde Europa-parlamentarikern Cecilia Wikströms..eh..”insats” i diskussionen om skolbibliotek och kunde dra slutsatsen om att hon uppenbarligen också hade gått på samma myspysiga mina och inte hade koll.

Bilden av biblioteken och attityden därefter måste ändras. Samarbete med andra som inte är bibliotekarier (lärare, rektorer, elever) till att börja med, som sedan den vägen sprider sig till andra tror jag på. Det är bra att bjuda in, men utöver det så måste det nog bli mer “in your face”. Skriv insändare och blogga parallellt med inbjudan. Twittra. Facebooka. Vad helst som kan ge rätt information till allmänheten och rätta till den skeva bilden av bibliotek och oss som jobbar där.

Han sa att utbildningsdepartementet och Jan Björklund borde vara intresserade av det faktum att svenska skolor håller en dålig, eller snarare extremt ojämn, kvalitetsnivå när det gäller elevernas informationskompetens (och i förlängningen förstås lärande). Det kommer indikationer från universitet och högskolor om att de nya studenterna har väldigt dålig förförståelse för vad forskning är för något, vilket jag tror till viss del handlar om det slentrianmässiga bruket av ordet “forska” i grundskolan. Jag tror det är viktigt att diskutera pedagogiken kring det s.k. elevaktiva arbetssättet, för mycket av det som händer där är rätt meningslöst (i alla fall i min närmaste omgivning). För mycket textflytt och sökslump, för att säga det med Louise Limbergs ord.

Angående “bra” skolbiblioteksverksamhet så skulle man kunna prata/drömma/önska hur mycket som helst. Jag vet inte vad du har för bakgrund, Nyfiken, men om du känner till Ross Todds tankar om hur en skolbibliotekarie kan vara involverad i elevens lärprocesser, så är det nog något sådant jag tänker mig. Att skolbibliotekarien tillsammans med läraren planerar uppgifter på ett pedagogiskt meningsfullt sätt, och att bibliotekarien inte bara håller en introduktion om olika källor i början av en uppgift (som sedan eleverna ser som en rekommendation snarare än en del av uppgiften). Och att bibliotekarien även medverkar i det som händer EFTER själva faktainsamlandet, för det är där eleven i bästa fall lär sig något, och det är också där bibliotekarien får ett kvitto på om materialet som hittades genom diverse sökstrategier fungerar för eleven - eller om texten var alldeles för svår, t.ex.

Sedan tycker jag självklart att skönlitteraturen, läsningen etc. är en mycket viktig del. Det jag vänder mig emot är myten att skolbiblioteket genom sin blotta existens skulle få barn att läsa mer - jag tror att man måste jobba med klass- och gruppaktiviteter om man ska nå de elever som INTE läser. Annars kommer bara de läsande eleverna och lånar och lånar, vilket är fantastiskt, men de andra behöver oss så mycket mer.

Arbetsplaner för bibliotek och IT som måldokument på skolan, där det är obligatoriskt för samtliga klasser/årskurser med ett minimum av undervisning hos bibliotekarie och IT-pedagog, och att denna arbetsplan följer en röd tråd med allt mer avancerad nivå. Och samarbete, samarbete, samarbete …