Läser Maciej Zarembas artikelserie i DN om vuxenmobbningen på svenska arbetsplatser. Förfäras, förfasas och förundras. Många tankar som väcks. Hur många medlemmar har vi som upplever kränkande särbehandling av det slag Maciej Zaremba berättar om? Varför görs inte kränkande särbehandling till ett arbetsrättsligt brott som man kan utkräva skadestånd för precis som man kan med diskriminering och LAS-brott?  I dag stadgar föreskrifterna att arbetsgivaren ska åtgärda problemet. Men hur sägs det inget om.  Ombudsmän brukar ha svårt för ord som ”kränkt” och ”upprättelse”. Men när jag läser Maciej Zaremba så är det just detta – behovet av att bli upprättad eftersom man blivit kränkt – som känns centralt. Och då menar jag inte ”utköpt”, utan jag menar den sortens ”reparation av sammanhanget” och rättviseskipning som att bli upprättad egentligen betyder!

På DIK:s arbetsmiljöutbildning har vi handledning om hur vi åstadkommer ett aktivt förhållningssätt i arbetsmiljöfrågor. Vi ska inte sopa medlemmens problem under mattan för att det är så d-a jobbigt för oss själva att gå in i processer av detta slag. Och vi måste övervinna den parallella svårigheten, att förmå medlemmen att vilja göra en fråga av det, så att vi som fackliga företrädare faktiskt kan gå in och göra något . För när dessa två inre utmaningar övervinns vet vi att vi gör skillnad - skillnad till det bättre.

Givetvis undrar jag också om DIK har medlemmar som har det som i artikelserien. Och visst vill jag tro att så inte är fallet. Men om….? Hur bemöter vi er, vad gör vi konkret?  Tänker ni ens på att ringa oss?

Jag vill säga – hör av er och berätta! – och det gör jag också. Men jag har också en fråga till alla er som erfarit det Maciej Zaremba beskriver men som inte har det så längre. Vad hände? Rent konkret – vad var det som förlöste situationen? Och om du får skriva om historien, vad hade du ändrat på? Jag hoppas ha en inkorg fylld av berättelser att dra lärdom av när jag kommer hem från Grekland om tre veckor. Skriv och berätta! Och läs hans artiklar!

Låt oss övervinna våra inre utmaningar så att vi förmår att ta ställning. Märk ditt mejl  ’Maciej Zaremba’ och skicka till sara.luthander.hallstrom@dik.se.  

Nu kan biblioteksvärlden sätta tänderna i ny statistik från Kulturrådet. I år är statistiken för sex olika bibliotekstyper sammanförd till en rapport. Statistiken för skolbiblioteken redovisades separat förra året och har traditionellt utförts med flera års mellanrum.

Man kan hoppas det detta så småningom förändras när Kungliga biblioteket får det samlade ansvaret och då också ska hålla i statistiken. Varför ska skolbiblioteken särbehandlas? De tillhör ju också det samlade biblioteksväsendet.

Åter till Kulturrådets statistik för 2010: Antalet filialer fortsätter att minska. Sedan 1990 har en tredjedel av alla filialer lagts ned. Det speglar en den genomgripande förändring som håller på att ske, där den fysiska tillgängligheten i många delar av landet har försämrats, medan den digitala tillgängligheten ökar. Hälften av folkbiblioteken har haft drygt 100 miljoner sidvisningar på sina webbsidor. Det har gjorts 39 miljoner nedladdningar från högskolebibliotekens elektroniska samlingar.

Olika bibliotekstyper samverkar allt mer. Hälften av landets biblioteksfilialer är samordnade med skolbibliotek. Detta är ett förhållande som måste vägas in i de förändringar som många hoppas kan komma när skolbiblioteken tydligare regleras i den nya skollagen.

DIK:s arbetsgrupp för skolbiblioteksfrågor hade i måndags sitt första möte. En viktig fråga för gruppen blir att noga följa hur Skolinspektionen kommer att definiera skolbibliotek vad gäller kvalitet och kompetens. Skolbiblioteket måste vara en pedagogisk resurs som stödjer lärandet. Det kräver nära samarbete med lärarna. Skolbibliotek integrerade med folkbibliotek behöver inte alls vara dåligt, men jag föreställer mig att det är viktigt att skolan tydligt tillsammans med biblioteket reglerar vad biblioteket ska ställa upp med.

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef för DIK.

Bloggar mest om kulturpolitik och ledarskap.

Minnesinstitutionerna låter sig skrämmas att göra så lite som möjligt och lider av en diffus rädsla över vad som skulle kunna hända om de släpper kontrollen. Istället för att lägga ut så mycket digitaliserat material som möjligt håller man tillbaka och gör så lite som möjligt tillgängligt. Lars Ilshammar var rejält kritisk på Kungliga biblioteket igår. Där hade KB, tillsammans med bland andra Nätverkstan ordnat en intressant konferens om offentlighet och upphovsrätt. (Tyvärr är den ännu inte utlagd på KB:s webb men kameror var på plats!)

Ilshammar menar att minnesinstitutionerna är uppgivna när det gäller att göra material tillgängligt digitialt. Då talar han både om det analoga matierialet som skulle kunna digitaliseras och det som skapas digitalt. Institutionerna väntar på att någon annan ska börja, de listar svårigheter och de letar efter den perfekta lösningen, istället för att att sätta igång med de förutsättningar som finns. Han tycker också de ägnar sig för mycket åt små, isolerade digitaliseringsprojekt som saknar helhetstänkande.

Stilla rädslan, sa Ilshammar. Förutom mer mod hos institutionerna, behövs också politiker som vågar peka med hela handen. Han berättade om Danmark, där radio och TV, under regeringens ledning, har gjort hela sitt ljud- och bildarkiv tillgängligt.

Upphovsrättsutredningens delbetänkande kan innebära några steg i rätt riktning. Men Ilshammar vill se minnesinstitutioner som har insikt om att deras material är en del av samhällets infrastruktur som skapar den offentlighet som är grunden för demokratin. Frågan berör både offenliga och privata aktörer och är sektorsövergripande. Det handlar om både kultur, utbildning, juridik och näringspolitik.

Björn Jordell, som sedan en månad tillbaka är Riksarkivarie, gav i ett inlägg Ilshammar rätt. Han var ännu tydligare med att det i första hand handlar om ett skifte i tänkandet bland arkiv och museer själva. Han menar att det finns en grundläggande självbild eller tankefigur att institutionerna äger materialet.

Istället ska vi tala om dess användbarhet. Vi förvaltar, men nyttjanderätten är inte vår, utan medborgarnas. Vi tappar en del av kontrollen, men måste ta den risken, menade den nya Riksarkivarien.

Det inlägget bådar gott. Vi kan få se ett modigare Riksarkiv framöver!

Birgitta Rydell, samhällspolitisk chef för DIK, bloggar om kulturpolitik och ledarskap.

Genom tiderna har vi skapat arenor för samtal och diskussion. Dagens arenor är digitala dåtidens var fysiska.  Behovet av att samlas kring händelser och fenomen har alltid funnits.

I augusti 2005 tog en ung britt vid namnet Alex Tew initiativ  till hemsidan one million dollar hompage som skulle visa sig bli en riktig snackis. Tanken var att få ihop pengar till sin utbildning genom att sälja en milijon pixlar som var arrangerade på hemsidan för en dollar styck. Inte bara fick han in ihop pengarna utan hans idé blev ett fenomen som det fortfarande pratas om.  Hans personliga syfte var att samla ihop pengar, alla som deltog samlades kring ett fenomen som skapade samtal.

Ett ytterliggare exempel på arenor som skapar samtal; ärett gäng studenter från Berghs som lanserat en variant på one million dollar homepage. De har kopplat sin variant till Twitter. Skillnaden är att  det inte kostar att vara med.  Genom att tweeta om sidan får man sin profilbild publicerad på www.dontellashton.com. Desto fler följare man har desto större bild. Enligt studenterna finns det bara en twitter användare som har tillräckligt många följare för att fylla upp hela ramen med sin bild och det är skådespelaren Ashton Kutcher.

Man skulle kunna koppla dessa fenomen till medeltida kyrkobyggen där medborgare tillsammans gav pengar till bygget för att i gengäld få sitt namn på en platta i kyrkoentrén. Likt one million dollar homepage och studentprojektet  dont tell ashton handlar det om att tillsammans skapa mötesplatser för samtal. Skillnaden mellan dessa samtida exempel och de historiska är att idag samlas vi för samtal i de social medierna istället för i kyrkan.  

Ida Alfsdotter-Thoor

Projekledare på DIK och funderare

Uwe Bödewadt som var tidigare kulturhuschef i Stockholm och numera på den danska KB, Den sorte diamant, är intervjuad på Kulturekonomi.se om sin nya bok. Den handlar om att leda kulturinstitutioner, vilket ofta är en stor utmaning.

Uwe lyfter fram nyfikenheten och vikten av ständig förnyelse som särskilt viktigt på en kulturinstitution. Han menar att det speciella med att vara chef för konst och kultur är att det handlar om att leda känslor.

Det är säkert sant. Men visst gäller detta det mesta av ledarskap? Att odla sina empatiska förmågor och försöka sätta sig in varje enskild medarbetares situation, skulle jag säga är vardag för chefer inom alla verksamheter.

Institutioner inom scen och bildkonst, museer eller bibliotek behöver ha ett arbetssätt som särskild främjar kreativitet och nytänkande. Men hur unikt är egentligen detta krav idag?

Jag säger inte att ledarskap inom konst och kultur inte alls har speciella förutsättningar, men mycket av det som Uwe säger i intervjun gäller alla chefer och ledare. Däremot finns det mycket annat där konst och kultur kan vara ett föredöme för andra verksamheter.

Jag hade för några år sedan möjligheten att från styrelsen följa en spännande scenkonstinstitution mycket nära och blev otroligt imponerad disciplinen och leveransförmågan! Många av oss tror att det här med att spela teater eller sjunga mest handlar om en konstnärlig förmåga och teknik, men det är minst lika mycket disciplin som konst! Av ett, till synes, kreativt kaos med en mängd olika professioner involverade, skapas en förställning som måste vara färdig vid premiär.

På en teater, konsthall eller museum är en deadline inget som kan skjutas upp, utan en exakt tidpunkt, med premiär eller öppning, då allt ska klaffa!

Varför jobbar inte vården, Migrationsverket och domstolar på samma sätt? Många offentliga verksamheter skulle behöva ha en dos av kreativitet och disciplin i denna särskilda kombination. Då skulle vi slippa både vårdköer och högar av obehandlade ärenden!

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

Bloggar bland annat om kulturpolitik och ledarskap.

Inget är nytt under solen, var min tanke när jag läste det här blogginlägget om Jesus och sociala medier av Niklas Strandh. På ett nyanserat och välformulerat sätt satte han in problematiken med budskap och budbärare i en historisk kontext. 

 Att tala med med människor istället för till dem, att låta alla vara budbärare av en vision, varumärke eller budksap och att lyssna och skapa interaktion. Jag hör och läser dessa mantran överallt, i bloggar, på förläsningar, på twitter osv. Men idag lyssnade jag lite extra. Troligtvis för att Niklas berättade lite mer om sig själv och om sin bakgrund. Men framförallt för att jag absolut älskar när man använder historia för att analysera, förklara och tolka samtida fenomen. Mer sånt!

Ida Alfsdotter-Thoor

Projektledare på DIK och historienörd 

I vårt grannland Finland kom en kulturutredning, Kultur – kraft för framtiden, i början av mars. Rapporten är på 42 sidor och riksdagen fattar, enligt kommitténs ordförande Leif Jakobsson, före sommaren beslut om dess genomförande. I svenska öron låter det osannolikt. Den svenska kulturutredningen arbetade i mer än ett och ett halvt år och lämnade ifrån sig 900 sidor!

Sverige och Finland har alltså två mycket olika sätt att närma sig kulturpolitiken. Leif Jakobsson, som numera är ordförande i Finlands motsvarighet till Kulturrådet, medverkade i torsdags vid ett diskussionsseminarium med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Han berättade hur kulturpolitiken i Finland inte är ett område för politisk debatt. I Finland har kulturen och kulturpolitiken som en del i byggandet av den unga nationen och då har enighet varit viktig.

Den finländska kulturutredningen tar sikte på år 2035. Organisatoriska frågor lämnas i detta skede därhän. Istället målas bilden av ett samhälle där konstens och kulturens roll ökar. Eftersom grunden för kreativitet och uttrycksförmåga läggs redan barndomen, måste till exempel de estetiska ämnena förstärkas i skolan: … ”kulturell läskunnighet är en central del av nationens kreativa kapital”, skriver man. Det är intressant hur just detta betonas som en utveckling i ett skolsystem som har lyfts fram som en förebild i den svenska skoldebatten.

Den svenska kulturutredningen fick kritik för att Internet och medborgarnas rätt och behov av digital tillgänglighet inte behandlades. Detta är dock ett huvudtema i den finländska rapporten där behovet av en utveckling av det upphovsrättsliga systemet, för att möta kraven, betonas. Ett annat område som behandlas mer ingående är att skapa förutsättningar för att utveckla de kreativa näringarna.

11 (!) ministerier är involverade i det så kallade politikprogrammet för konst och kultur som nu ska ta vid när rapporten har behandlats av riksdagen. På insidan av rapportens pärm finns en enkel tabell där de olika åtgärdsförslaget fördelas på ministerierna. Skulle detta kunna bli aspektpolitik i praktiken?

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

Jag ska till Lund i maj! Tillsammans med flera tusen andra ska jag tillsammans med gamla vänner trängas på Lundakarnevalen. För JA i år är det karneval!

Att återse gamla kursare och personer man umgicks med på nationen och på kåren är en känsla av ren glädje. Det finns något förväntansfullt pirrande med att åka ner till Lund, det är nostalgi tripp av rang. Det är inte bara återseendet med gamla vänner som lockar. Jag ser även fram emot att se både Spexet och Karnelvalsfilmen

Återträffar är inte bara kul, det kan också spela en viktig roll både i nätverkande syfte men framförallt för inspirationens skull. Att få tillbaka den där känslan, av att allt är möjligt och att det inte finns något som begränsar eller stoppar en, är obetalbar.  Många skolor anordnar återträffar och har alumniprogram. Finns det inte så går det ju faktiskt att fixa själv.

Här är några länkar till universitetens alumniprogram.  Finns inte din skola med här så skulle jag rekommendera att du bara lägger till /alumni eller /samverkan på webbadressen till din skola så hittar du säkert rätt.

• http://www.gu.se/samverkan/alumn/
• www.uu.se/almuni
• www.lu.se/alumni
• http://www.umu.se/samverkan/alumn/
• www.liu.se/alumni

Ida Alfsdotter-Thoor

Projektledare på DIK och Lundensare

Trailer till karnevalsfilmen

Den tredje omgången av DIK:s chefsutvecklingsprogram Vilja, våga, välja för verksamma inom bibliotek och museer håller på att avslutas. I maj är det examen där alla deltagare ska presentera sina personliga plattformar för ledarskap. Processledare för DIK:s ledarskapsprogram är Kerstin Olsson. Hon har arbetat med chefsutveckling och Göteborgsregionen.

I torsdags och fredags hölls det näst sista utbildningstillfället för denna omgång. Temat var framtidens ledarskap. Jag hade tillfälle att vara med när en av de inbjudna talarna, Annika Billström, delade med sig av sina erfararenheter. Annika arbetar nu med chefsrekrytering och hjälper kommuner och landsting att ta fram strategier för sin framtida ledarförsörjning. Hon har själv varit ledare på högsta nivå, bland annat som finansborgarråd i Stockholm 2002-2006 med ansvar för en verksamhet med 35 000 anställda.

Vilka ska bli chefer när 40-talisterna lämnar sina chefsjobb i kommuner och landsting? Vilken beredskap och vilka strategier finns det? Annika Billström har de senaste två åren gjort 250 besök hos offentliga arbetsgivare för att ta temperaturen. Hennes bild är att beredskapen bristfällig. Vi vet att det fram till 2015 försvinner minst 50 000 chefer och ledare från arbetsmarknaden. Vilka ska ta över efter dem? Och hur ska offentlig sektor kunna konkurrera med näringslivet om de bästa krafterna. De unga deklarerar att de inte är intresserade av att bli chefer – 6 av 10 mellan 15 och 27 år svarade så en nyligen gjord undersökning. De sätter trygghet före lön och är beredda att byta jobb om chefen är inte håller måttet. Och har en ganska krävande inställning till hur de vill ha det på jobbet, skulle nog många chefer känna.

Annika menar att varje kommun och landsting borde göra en kartläggning av medarbetarna för att på sikt sörja för gott ledarskap. Vilka är intresserade och lämpade för ledarskap? Vad behöver man göra för att stödja dem i utvecklingen? Hur kan man få in kompetens utifrån? Hur blir man attraktiv för studenter som är på väg ut på arbetsmarknaden? Både strategi och konkreta handlingsplaner behövs.

För att kunna konkurrera med den privata sektorn, behöver offentliga arbetsgivare bli mer offensiva. De behöver till exempel delta vid högskolornas arbetsmarknadsdagar. De måste också slipa sin argumentation och lyfta fram det positiva med att arbeta offentligt. Självfallet ska kommuner och landsting kunna betala konkurrensmässiga löner, men de kommer aldrig att helt kunna tävla med offentliga arbetsgivare. Istället är det andra värden som måste lyftas fram. Man arbetar med att göra nytta, att skapa välfärd, upplevelser och lärande.

Ett gott ledarskap i kommuner och landsting är avgörande för att vi som medborgare i framtiden ska få mesta möjliga välfärd av de skattepengar som vi satsar. Det är avgörande för att kultur och bibliotek ska blomstra och kunna bli en motor för tillväxt och utveckling.

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

I lördags lämnade Kungl. biblioteket, KB, sitt förslag till regeringen om hur en nationell samordning av biblioteken ska ske. Vid en första läsning tycks det väl tekniskt och något lamt eftersom det främst riktar in sig på katalogsamordning och statistik. Som läsare kan man ana underliggande konflikter och ett försök att gå en gyllene medelväg genom att börja i de minst kontroversiella frågorna. Det är gott och väl.

En aspekt, som det är lätt att ställa sig bakom, är Kungl. bibliotekets mycket tydliga ställningstagande för medborgarperspektivet.

I förslaget skriver man: KB vill därför peka på behovet av nationella mål för biblioteksverksamheten med utgångspunkt i medborgarperspektivet och inte i institutionsperspektivet.

Jag tycker mig läsa in ett rop på bibliotekspolitik. DIK har tidigare önskat att KB ska stå bakom ett förslag till nationell bibliotekspolitik men som myndighet under regeringen är det inte KB:s uppgift att formulera dessa. Sveriges nationella bibliotekspolitik och de mål som biblioteken ska arbeta mot ska formuleras av medborgare och folkvalda. När nu KB lämnat sitt förslag till infrastrukturell samordning är det politikernas tur att fullfölja processen och fatta beslut i riksdag och regering.

Ett regeringsbeslut skulle ge KB ett tydligare ansvar för utvecklingen av biblioteksväsendet och de demokratiska aspekter som biblioteken alltid borgat för. Som exempel måste biblioteken möta medborgarnas behov och krav av information oavsett medium.

Idag möter de flesta medborgare biblioteken i form av folkbibliotek. Det är också den institution som har störst förtroende hos allmänheten. Men biblioteken genomgår stora förändringar. Ny teknik och helt nya medievanor ställer frågan om bibliotekens framtid på sin spets. Biblioteken måste få möjlighet att ta nya tekniska möjligheter bruka så att de kan användas för medborgarens bästa. Läs: biblioteken måste kunna använda digital teknik till att göra information tillgänglig för dem som behöver den.

DIK kommer nu att i detalj att studera både KB:s handlingsplan och förslaget till reviderad bibliotekslag. Tillsammans med andra engagerade aktörer inom biblioteksvärlden kommer vi att driva på för att en tydlig nationell strategi utformas. Vi vill att de digitala aspekterna av bibliotekens kommunikation med medborgarna sätts i fokus.

En fackförening som inbjuder till diskussion och debatt måste skapa arenor för samtal. Igår lyssnade jag på PR-strategen Brit Stakston på ett seminarium anordnat av Regionbibliotek Stockholm. Stakston talade om Sociala medier och politik och menade att än har politikerna mycket att lära om det engagemang vi medborgare faktiskt har i politik. “Människor vill diskutera politik” upprepade Stakston flera gånger. Däremot drar vi oss för att göra det på torg, möten och de mer konventionella arenorna. Via de sociala medierna är vi däremot engagerade och kunniga. Stakston talade också om att vi befinner oss i en lärprocess där vi måste lära oss använda de nya verktygen för att uppnå en medborgardialog.

Jag tycker att medborgardialog kan bytas till medlemsdialog och att den politiska transparensen och ärligheten gäller för ett fackförbund precis som för ett politiskt parti. Idag är DIK sannolikt ett av Sveriges mest demokratiska förbund där alla medlemmar har samma möjlighet till engagemang och delaktighet. DIK lever efter den demokratiska principen en man – en röst. Det gör vi sedan kongressen i höstas fattade beslut om en ny intern organisation. Ett beslut som togs efter lång debatt och diskussion, vilket var bra eftersom slutresultatet idag är så mycket bättre.

Visst ska vi ha ett samtal om den fackliga agendan och våra professioner, och visst ska ett fackförbund ta tillvara den kompetens och det engagemang som finns i medlemskåren. För det demokratiska samtalets skull hoppas jag att du läser och kommenterar vår DIK-blogg.
Är du intresserad av vad andra skrev om Brit Stakstons föredrag kan du kika på:
http://bit.ly/96xpS8 kalexanderssons blogg eller
http://bibliobuster.wordpress.com Anna-Stina Axelssons blogg, ledamot i DIKs Förbundsstyrelse

Karin Linder
Förbundsordförande DIK
karin.linder@dik.se

Hitta kunskapen i organisationen! Våga fråga!

90-årige Jan Wallander, tidigare vd på Handelsbanken, ger två tydliga råd till chefer och ledare i en intervju i Svenska Dagbladet den 4 april.

Jan Wallander menar att chefer måste inse att de alltid kommer att veta mycket mindre än dem som de är chef för. För mig verkar det vara ett mantra som många av oss som är ledare borde lyssna till i varje stund.

Varje medarbetare besitter dels egen kunskap som en framgångsrik organisation inte får gå miste om. Dessutom skapas hela ny kunskap genom samarbeten och interaktion mellan medarbetare. Jag hade själv en chef en gång som alltid påminde medarbetare om att skapa förutsättningar till att 1+1=3, det vill säga att få ett arbetsklimat och organisation där denna dynamik kunde uppstå.

Tänk så mycket nytänkande och kreativitet vi går miste om i alla organisationer som lägger locket på och stänger in den värdefulla kunskapen som till exempel skulle kunna ge nya kunder, fler besökare, högre vinst eller bättre arbetsmiljö.

Det finns säkert en rad metoder som konsulter med höga arvoden lär ut för detta ska hända. Många gånger är det också befogat att ta hjälp utifrån för att få igång en förändring. Men den gamle bankdirektörens råd gav mig nya insikter att det också kan vara ganska enkelt. Genom att fråga, får man veta mycket mer!

Birgitta Rydell

Samhällpolitisk chef, DIK

Igår presenterades det första delbetänkandet av upphovsrättsutredningen av Jan Rosén. Det är en lång textmassa och trots att jag är van att läsa utredningar är den svår att förstå. Jan Rosén publicerar också utredningen på DN debatt. Det är bra tycker jag eftersom frågan om upphovsrätt är angelägen för alla.

Tyvärr blir jag inte klokare av debattartikeln. Tittar därför på den filmade pressträffen där Rosén stolt framhåller utredningens kulturpolitiks betydelse. En av de fyra punkter han lyfter fram är kulturarvsinstitutioners behov av avtalslicenser för att tillgängliggöra sitt material.

Tråkigt nog missar utredaren hälften av de institutioner som brukar räknas som kulturarvsförmedlare. Museer och kulturmiljövården nämns inte. Det är en grav miss, museerna har stora samlingar foton, arkivalier, kartor och konst som är upphovsrättsskyddade. Med tanke på att Kulturdepartementet idag får kulturarvsinstitutionernas förslag till medverkan för en nationell digitaliseringsstrategi är det extra märkligt.

Rosén menar att kollektiva avtalslicenserna underlättar för bibliotek och arkiv att tillgängliggöra sitt material. Det låter jättebra. Skönt att institutioner kan sluta avtal så att upphovsmän får betalt. Men när jag läser närmare innebär Roséns förslag att jag som medborgare har rätt att läsa ett digitaliserat material på en dator men endast på arkivet eller biblioteket. Fördelen med det digitaliserade formatet utnyttjas alltså inte. Jag måste ta mig till ett bibliotek, som i det här fallet betyder byggnad, trots att biblioteket med en knapptryckning skulle kunna skicka materialet till mig.

Tja, det funkar kanske på sin höjd ett eller två år till, men sedan tror jag att användarna, besökarna eller kalla oss skattebetalande medborgare vill att den nya tekniken används till fullo. I alla fall när det gäller skattefinansierade institutioner.

Ju mer jag tänker på förslaget desto mer absurt blir det. Är det så att utredaren inte förstått hur bibliotek redan idag arbetar på nätet? Lite världsfrånvänt känns det med en utredare som i sitt pressframträdande refererar till cyberrymden.

Jag tror också att det finns en risk att legitimiteten för våra institutioner försvinner när vi blir låsta byggnader som kräver fysiskt förflyttning trots att tillgängligheten på nätet är tekniskt möjlig. Finns det inte en risk att våra besökare på museer, arkiv och bibliotek börjar fundera över varför de ska betala för offentliga institutioner som inte tillhandahåller den information som de är satta att vårda, visa och förmedla? Var finns den pedagog som kan förklara det rimliga i att ett digitaliserat material enbart går att läsa på en skärm, på en specifik adress, i en specifik stad?

Med tjugo års erfarenhet av museiarbete, utställningar och problematisering kring olika frågor och den ständiga frågan – når vi ut, ser jag att svaret är digitalisering. Vi vill som medborgare diskutera, ta del av vårt kulturarv, våra museisamlingar, hembygdsrörelsens arkiv et cetera och möjligheten finns via nätet. Deltagandet och samtalet mellan oss medborgare är en förutsättning för det demokratiska samhället. Ska vi verkligen hindra de samtalen genom att begränsa tillgängligheten till kunskap och bildning till fysiska adresser?

I don’t think so.

Karin Linder
Förbundsordförande DIK
karin.linder@dik.se

I en stor artikel om biblioteken i lördags (2/4) i Svenska Dagbladet får vi veta att biblioteken lider av identitetskris. ”Kaffe eller Kafka” lyder rubriken.

Biblioteken är den samhällsinstitution som har störst förtroende av svenskarna. Jag tror att det hänger ihop med att biblioteken har en så bred verksamhet. Både högt och lågt, brett och smalt, digitalt och papper, unga och gamla. Både kaffe och Kafka är bibliotekens grund. Andra organisationer kan försöka hitta en kärnverksamhet. Men biblioteken måste, för att fullgöra sin uppgift i demokratins och medborgarnas tjänst, omfatta det mesta.

Människors förtroende kommer av att de vet att biblioteken har bredden. Därför är det helt i sin ordning att många bibliotek nu lägger ned mycket resurser på att hitta vägar via sociala medier. Och när vi vill ha en och samma text eller bild i olika typer av medier, måste också biblioteken kunna ge oss det.

Det är varken brist på identitet eller kris i biblioteksvärlden. Däremot finns det stora utmaningar både ekonomiskt och kunskapsmässigt för att fortsätta att ligga högst i förtroendeligan.

Jag gillar människor som vågar utmana sin egen kompetens och de traditionella ramarna i arbetslivet. Jag möter dessa människor ganska ofta och de är alltid lika faschinerande att höra deras historier. De är inspirerande att höra hur de med ganska ostrategiska val tagit sig fram. Jag gillar strategi men det finns något genuint med att höra att det ofta är engagemang som driver dessa människor framåt.

Men vad är då en karriärrebell? Jo för mig så det en person som
• Vågar använda sin kompetens och utbildning på otraditionella arbetsplaster
• Som drivs av både lön och engagemang och står för det
• Som vill bli bäst och står för det!

Det finns en hel del rebeller där ute men varför finns det inte fler?  Vad är det som stoppar folk från att bli karriärrebeller? Är det den inlärda synen man har på sin kompetens och utbildning, är det omgivningens förväntningar eller är det så vi allt för ofta tänker i stuprör?

Jag tycker att fler borde våga bli karriärrebeller, det är bra inte bara för individer utan för hela samhället. Det öppnar upp möjligheter för en mer flexibel och breddad framtida arbetsmarknad.

 
Läs mer om karriärrebeller och DIK Karriärrebellsseminarium på www.dik.se/karriarrebell

Varför behövs det en humanistdag?
Jaa, när syntes humanisterna senast vid ett campus nära dig? Antagligen alltför länge sedan, eller alldeles för tyst och lågmält. Projekt Athena vill att studenter som studerar humaniora ska märkas, att de ska ha tillräckligt med lärarledd tid, arbetslivsanknytning och framförallt stolta humanister i alla sektorer. DIK stöder projektet till fullo och samordnar kampanjen. Därför har DIK även med en debattartikel i UNT den 16 mars, om den bristande lärarledda tiden som skapar problem för att kvalitetsvärdera humanistiska utbildningar.

De engagerade studenterna i de olika lokala projektgrupperna har verkligen leenden som går mellan örsnibbarna. Det går bra. De får lärare och lärosäten att förstå vad de menar, men framförallt så uppskattas kampanjen av andra humaniststudenter. Och engagemang smittar av sig, just ikväll (måndag 15 mars) finns det över 600 fans av projektet på Facebook.

Förberedelserna inför den Nationella humanistdagen tar sin kulmen under måndagskvällen. Kladdkakebak med Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet, förberedelser av allt material, kompetensguiden och det Humanistiska manifestet, påskrift av uppropet i Lund, stora lakan som pryder Linköpings universitet, klassrumsbesök i Göteborg och i Uppsala, i Umeå har Humsek satsat på en hel humanistvecka. Alla planerar och aktiverar efter sin egen fantasi och efter egna förutsättningar. Det ryktas också om att några rektorer eventuellt kommer att visa upp sig bland aktiviteterna. Håll utkik på var det kommer att ske här. Webbkameror mellan Lund, Umeå och Stockholm kommer att förtydliga det stora sammanhanget. Detta är bara en bråkdel av vad som kommer att hända under tisdagen den 16 mars, den Nationella humanistdagen.

Det är inte att man blir lite stolt över att DIK stöder Projekt Athena.

Amanda, stolt humanist och studenthandläggare på DIK

Det har nu gått två dagar sedan min kollega messade ett upprört ”Har du läst artikeln i SvD?!!”. Hon syftade på Svenskans rapportering om det krav på skolbibliotek, som ska skrivas in i den nya skollagen. Kompletterat med tidningarnas sedvanliga konkreta exempel, denna gång från Kunskapsskolan i Nacka.

Vi är många som skakar på huvudet åt dessa artiklar, och tydligen är vi också många som förgäves kontaktat artikelförfattaren för att på något sätt rätta till det som nu har gått ut till läsare (läs: skolledare, politiker, föräldrar) i hela landet.

Men vad är problemet? Jo, vi som arbetar på så kallade välfungerande skolbibliotek är så innerligt trötta på att det fortfarande sätts likhetstecken mellan skolbibliotek och tillgång till skönlitteratur. Varje gång en beslutsfattare – i all välmening – yttrar sig om hur hon minns sin barndoms skolbibliotek och dess mysig-dammiga bokdoft, för att sedan i bästa fall prata lite om vikten av barns läsning, så cementeras den här bilden ytterligare. Skolbiblioteket som en oas för de tystlåtna bokälskarna. En inrättning som höjer mysfaktorn på skolan. Och på något lite vagt sätt vet alla att skolbibliotek främjar barns läsning.

Och så kommer SvD med ett dubbeluppslag som bygger på exakt samma förlegade, begränsande, seglivade bild av skolbiblioteket!

Artikeln om friskolornas bokbuss, där en rektor – oemotsagd – anför argumentet att ”ett stort skolbibliotek med egen bibliotekarie och senaste litteratur inte med självklarhet gör så stor skillnad som många vill tro”. Och de bokslukande tjejerna, som blir så glada när de kan låna Jan Guillou på bokbussen. Och så den trevliga frågesporten. För den oinvigde måste det framstå som om ett bokbussbesök per termin istället för ett skolbibliotek faktiskt inte är så tokigt. När man aldrig har stött på ett modernt skolbibliotek, ser man inte heller det orimliga i att en bokbuss skulle kunna ersätta det intensiva pedagogiska arbete som krävs för att ge eleverna informationskompetens och läslust!

Just därför hade man hoppats att journalisten på ett diskret men omissförståeligt sätt hade visat att det finns andra sanningar.

Men tyvärr. I faktarutan med rubriken Vad gäller saken? får vi veta att ”skolbibliotek anses ha en nyckelroll för att utveckla elevernas språk och läsande” och att barn lånar allt färre böcker. Inte ett ord om skolans gigantiska uppdrag att utrusta eleverna med åtminstone ett minimum av källkritiskt tänkande och övrig informationskompetens, ett uppdrag som är mycket svårt att hantera utan en genomtänkt och proffsig skolbiblioteksverksamhet.

Jag läste nyss Kristina Alexandersson inlägg Källkritik i skolan – ja, tack! om det akuta behovet av en nationell IT-strategi för skolan, där det framgår att en skrämmande stor andel av lärarna uppger att de inte själva undervisar sina elever i källkritik och informationskompetens, och att de inte heller vet ifall eleverna får någon sådan undervisning. Och jag tänker att det är därför vi behöver få in skolbiblioteken i skollagen – bibliotekarierna måste in i den processen, utöver det att vi ska värna elevernas utveckling till läsande människor!

Läs även Kristina Alexanderssons kommentarer till SvD:s artiklar, Ett skolbibliotek kräver en skolbibliotekarie, och Mer än en samling böcker samt Cecilia Bengtssons blogginlägg angående den allmänna bilden av skolbibliotek.

Se också Skolbibliotek Östs blogg, med Anita Höglunds kommentar till SvD-artikeln samt ett utmärkt exempel på en modern skolbibliotekaries arbetssätt.

Monika Staub Halling

Bibliotekarie vid Adolf Fredriks Musikklasser

DIK:s representant i Nationella Skolbiblioteksgruppen

På ett frukostseminarium på JMW kommunikation var temat för dagen hur politiker ska använda sig av sociala medier i valrörelsen.

Det jag tog med mig från seminariet var tanken på hur bloggar, Facebook och Twitter kan förändra hela spelplanen för det politiska arbetet i framtiden. En kommunikatör från ett riksdagsparti konstaterade att det här är den första valrörelsen i Sverige där social medier kommer att vara en betydande kommunikationskanal. På frågan om hur viktig den kommer vara svarade en annan kommunikatör att det kan vara helt avgörande för valutgången om man inte finns med. Det är en arena där man måste synas men hur viktigt den är återstår att se.

Social medier ger en möjlighet att direkt inhämta medborgarnas synpunkter i politiska frågor. Något som allt mer börjar ske på lokal nivå runt om i landet. Oftast handlar det om enskilda frågor som till exempel behov av parkeringsplatser, badhus eller cykelbanor där just du bor. I förlängningen kan det leda till en ny form av demokrati. I dag får vi som väljare ta ställning till ett helt paket när vi röstar på ett politiskt parti. Vi väljer vilka vi vill hålla med och väljer bort det vi inte gillar. I det nya medielandskapet öppnar sig andra möjligheter. Vi kan kommunicera direkt med de folkvalda och kan påverka det politiska innehållet. Vi kan vara med i ett parti men påverka ett annat. Vi behöver inte gilla någon av de politiska paketlösningarna men ändå vara politiskt engagerade i enskilda frågor.

I förlängningen kan det kanske leda till att de invanda partistrukturerna luckras upp. Vi ser redan i dag en trend mot färre medlemmar i de politiska partierna och ett minskat valdeltagande. Detta sker samtidigt som det politiska engagemanget kanske är större än någonsin i de sociala medierna. Men då handlar det oftast om enskilda frågor, inte hela paketlösningar. Om framtidens politik skapas direkt av medborgarna via sociala medier, hur går det då med demokratin? Vem tar ansvar för de långsiktiga perspektiven och helhetssynen? Är det den ökande interaktiviteten en möjlighet eller ett hot mot demokratin?

Jag vill absolut tro att det är en möjlighet.

Anders Flodström, universitetskanslern, var där, Tobias Krantz (fp), forsknings och högskoleministern var där, Mikael Damberg (S), ledamot i utbildningsutskottet var där, Klas-Herman Lundgren, ordförande Sveriges förenade studentkårer , var där, Saco studentråd var där, en massa universitet och högskolor var där, studenterna var där och en massa andra. Och jag var där. Igår, den 11/2.

Plats: Jusek:s kansli.

Anledning: Hur kan humaniora och samhällsvetare får mer lärarledd tid och undervisning i sina utbildningar?

Efter att alla viktiga personer har sagt sitt sammanfattar jag diskussionen så här: Det är valår, alla vill lova utan att lova, men man är rörande överrens om att humsam (humaniora och samhällsvetenskap) måste tillhöra resursfördelningssystemet mer. Det var positivt och inspirerande. Diskussionen handlade också om kvalitetsutvärdering av högskoleutbildningen, egentligen mer om det än om den bristande lärarledda tiden. En stilla undran hos mig väcktes. Hur kan man diskutera kvalitet när kvantiteten är så låg? Kan det finnas kvalitet i något som, i många fall, nästan inte finns? Humaniora är det utbildningsområdet med det lägsta antalet lärarledda timmar per vecka, snittet ligger på 4.5 timmar/vecka. Är det verkligen studier på heltid? Humaniorastudenter runtom i Sverige börjar tröttna på att investera pengar och tid i en utbildning, utan att egentligen träffa utbildade utbildare. Så nu samlas olika humanistiska kårer, föreningar och sektioner runt Projekt Athena, ett projekt som DIK stöder. De har bland annat krav på:

1.Ökad lärarledd tid vid alla humanistiska utbildningar, minst 15 tim/vecka.

2. Lärosäten ska aktivt coacha studenterna och ge dem arbetslivsanknytning.

Aktiviteter planeras att genomföras  under hela våren, så håll utkik efter dem vid just ditt lärosäte. Särskilt runt den 16 mars som numer är den nationella humanistdagen.

/Amanda, Studenthandläggare DIK