Mot dumheten kämpar visheten förgäves. Så har det alltid varit och så lär det förbli. Därför lägger jag av med bloggandet. Mitt bloggande har varit givande för mig själv. Bloggandet har hjälpt mig att komma igång med det dagliga skrivandet.

Bloggande och twittrande är digitala terapiformer. De är också tecken på att den utforskande dialogen nu har ersatts av mer taktila kommunikationsmönster. Det handlar om reaktioner hit och dit. Överflödet av impulser och idéer kompenserar bristen på tanke. Människor har många idéer – ibland fler än de behöver – men de har bara en tanke.

Och när det gäller tanken finns en grundläggande sanning, på samma sätt som för förhållandet mellan vishet och dumhet: bättre en pessimistisk analys med ett glatt och livgivande språk än ett optimistiskt konstaterande av fakta med trista formuleringar. Det skulle till och med kunna vara en definition av den radikala tanken: ett förnuft utan hopp men med en inspirerande form.

Tillbaka efter helger och ledighet är det dags för en reality check. Varför inte ta sig an frågan om vi är på väg mot en ny global världsordning? Frågan är mer relevant och aktuell än de flesta av oss är medvetna om. Allan Larsson, som tidigare varit svensk arbetsmarknadsminister och generaldirektör i EU-kommissionen, har för Global Utmaning skrivit rapporten ”Mot en ny global ordning?”

På mindre än 40 sidor öppnar Allan Larsson upp dörren till en stor och i många avseenden skrämmande värld. Det är en värld där ekonomins järnhårda lagar råder, men tycks vara skrivna i Underlandet. I den här världen flyter sparandet uppströms från världens fattigaste till den rikaste nationen i världen.

Det här är ett Underland, men också ett Undergångsland. USA har hamnat i en kinesisk ”skuldfälla” och Kina i en amerikansk ”dollarfälla”. De båda stormakterna har hamnat i en gemensam ekonomisk fälla. Dessutom är båda fast i ett tungt fossilberoende. De sitter i en ”klimatfälla”. Och när de stora sitter i en klimatfälla, sitter vi alla i skiten.

Kina och USA har baserat sina ekonomier på fossila bränslen i högre omfattning än andra stora ekonomier. Enligt rapporten svarar de tillsammans för 45 procent av världens utsläpp av CO2 i dag. USA och Kina är avgörande för alla klimatavtal. De kan inte lösa alla problem själva, men de är nödvändiga för varje hållbar lösning. I Köpenhamn tycks de inte ha funnit någon gemensam plattform.

I medier har misslyckandet i Köpenhamn förklarats med hänvisning till brist på politisk vilja. Jag har svårt för förklaringar i termer av bristande politisk vilja. De tenderar att bli moraliserande, undflyende, nästan metafysiska. De handlar mer om att fördela skuld än att identifiera reella problem och möjligheter.

”Mot en ny global ordning” ger en bild av den reella knipa USA och Kina och alla vi andra sitter i. Vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är en akademisk fråga. Den bör lämpligast avgöras av forskningen. Vi andra har annat att göra, vi ska se framåt. Allan Larsson ser framåt och undrar om USA och Kina kommer att klara att uthålligt genomföra den nödvändiga omställning som krävs för att klara makroekonomisk balans, finanser och energi. Martin Wolf, ekonomisk guru i Financial Times är pessimistisk: ”We are watching a slow-motion train wreck.” 

Är det här kulturpolitiskt relevant? Ja, ungefär lika kulturpolitiskt relevant som luften vi andas. Inför och under klimatmötet i Köpenhamn förvandlades Copenhagen till Hopenhagen. Postmeeting känns Hopenhagen mest Schopenhagen: “Because people have no thoughts to deal in, they deal cards, and try and win one another’s money. Idiots!”

Genom Europeana kan användare på sitt eget språk få tillgång till digitaliserat kulturellt innehåll från tillförlitliga kulturorganisationer i hela EU. Europeiska arkiv, bibliotek och museer skapar och tillhandahåller innehållet i Europeana. År 2010 ska Europeana ha 10 miljoner objekt tillgängliga via webben: ord och bild, ljud och film.

Europeana är en europeisk ABM-modell byggd på professionell kvalitet och kulturell mångfald. I princip är Europeana en idé om att alla Europas arkiv, bibliotek och museer i samverkan ska skapa en gemensam ABM-resurs. Men princip är princip och praktik är praktik. I praktiken noterar jag två saker när jag läser EU-kommissionens meddelande  från augusti i år, ”Europeana – nästa steg”:
- att 47 % av alla digitaliserade objekt i Europeana kommer från Frankrike och
- att man på Europeana kan läsa Goethe på franska, polska och ungerska, men inte på tyska.

Europeanas utveckling hämmas av EU-medlemmarnas bristande politiska engagemang för och ekonomiska satsningar på digitaliseringsarbete. Det är därför nästan hälften av Europeanas innehåll är franskt. Europeana hämmas också av den nuvarande europeiska upphovsrättslagstiftningen

ABM-institutionerna har agerat långsamt i den digitala miljön, men nu brinner det i knutarna. Det beror inte på julljusen. Det är Google som har tagit kulturpolitiken till en ny nivå. Kulturpolitik har blivit en het fråga om tillgänglighet och upphovsrätt i en global digital miljö. Den här frågan debatterades i Europaparlamentet för någon vecka sedan.

- Europeana kommer kanske aldrig att bli så omfattande som Google Books, eftersom det inte kommer att finansieras genom reklam. Men från politisk synpunkt är det väldigt viktigt för oss att visa att det finns en annan möjlighet; att göra det med offentliga medel. Om vi vill försvara vår europeiska sociala modell och sträva efter kulturell mångfald, då behöver vi Europeana!

Så sade Europaparlamentets föredragande, Helga Trüpel, som för parlamentets räkning hade presenterat ett förslag till betänkande om Europeana – nästa steg. Rapporten är värd att läsa för alla som intresserar sig för ABM- och digitaliseringsfrågor i Europa. Mer food for thought fick man i en debatt i parlamentet i förra veckan, då kommissionären Siim Kallas hade följande att säga om om Google, Europeana och framtiden:

Om Google
It seems to me that Google – and particularly its book project – has appeared as a great integrating factor for the European Union, because, as you know very well, … copyright so far has been explicitly in the hands of Member States and national legislation.
Om Europeana
In this regard, the Commission has been calling, and will repeatedly call, on member States: firstly, to intensify their digitisation policies; secondly, to explore the possibilities for public-private partnerships for digitisation; and, thirdly, to ensure that all digitised material becomes available through Europeana.
Om framtiden
We agree that the books need to go online and fast. They will go anyway, whether we want it or not. The most important thing is that authors need to be paid for online books. We are planning a framework directive on these issues – including collective societies, which need to be transparent and accountable to their members. The framework directive will appear somewhere between autumn 2010 and spring 2011.

Var står ABM-sektorn i Europeanafrågan? Den europeiska samarbetsorganisationen för bibliotek och arkiv, Eblida, har yttrat sig över kommissionens meddelande. Yttrandet är positivt, men visar samtidigt att det finns mycket kvar att göra innan Europeana kan gå från ett intressant initiativ till ett reellt alternativ.

Det behövs en mycket större politisk insikt om projektets betydelse, det behövs rejält stärkta resurser till digitaliseringsarbete och det behövs reformer i riktning mot en gemensam upphovsrättslagstiftning i alla EU:s medlemsländer. Annars kommer inte Europeana att fungera.

Om ett år eller så när kommissionen kommer med sitt direktiv, kommer vi att veta mer om förutsättningarna för Europeanas framtid. Kommissionens ramdirektiv kommer att få betydelse för hela den europeiska ABM-sektorn.

Mot den här bakgrunden blev jag glad när jag läste ett pressmeddelande från Kulturdepartementet som sade:

Regeringen har beslutat att ge ett antal myndigheter och institutioner i uppdrag att komma in med underlag för en nationell strategi för digitalisering, elektronisk tillgång och digitalt bevarande. Ytterligare ett antal institutioner har bjudits in att lämna bidrag. Uppdrag och inbjudan gäller både arkiv, bibliotek, museer och institutioner med audiovisuella samlingar.
Den digitala utvecklingen erbjuder “minnesinstitutionerna” helt nya möjligheter att ge medborgare och forskare tillgång till kulturarvet, oberoende av var de befinner sig.
Uppdraget ska redovisas senast den 9 april 2010. Som uppstart för det arbete som nu inleds kommer Kulturdepartementet även att bjuda in de berörda institutionerna till en konferens på eftermiddagen den 17 december 2009.

Det var ett bra beslut från regeringen. En nationell strategi för digitalisering, elektronisk tillgång och digitalt bevarande leder förhoppningsvis till en ökad informationspolitisk medvetenhet hos både politiker och ABM-verksamheterna. Nu krävs rejäla satsningar på digitalisering.

I de kretsar jag vanligtvis umgås i känner man bättre till PMS än man känner till P&MS. P&MS står för Professional and managerial staff (akademiker och högre tjänstemän). I Europa heter P&MS fackliga samarbetsorganisation Eurocadres.

Saco och TCO är medlemmar i Eurocadres. Tillsammans med LO är Saco och TCO också medlemmar av Europafacket – Etuc. På Europanivå är det Etuc som gäller, ”Etuc rules”. Om Eurocadres är en mygga är Etuc en elefant. I sann postmodern anda är Saco och TCO både myggor och elefanter. De är medlemmar i både Eurocadres och Etuc.

Jag deltog i den senaste Eurocadreskongressen i Bryssel för någon vecka sedan. Det var en kongress som präglades av ideologisk förvirring och organisatorisk kris. Det borde inte vara så. Eurocadres är en part i den europeiska sociala dialogen. Det innebär att Eurocadres är en erkänd player i EU. Som erkänd player i den sociala dialogen borde Eurocadres ha ett högt värderat varumärke, men i dag tycks det inte stå så högt i kurs.

Temat för Eurocadreskongressen 2009 var: ”Think European – Act responsibly – Manage diversity”. Det blir TEAM. Någon hade tänkt till. Den konkreta diskussionen handlade emellertid mest om organisation och stadga, och tillägg till stadgan. Och provröstningar som slutade i kaos eftersom den sittande ordföranden inte klarade propositionsordningen.

Stadgediskussioner är från och till ofrånkomliga. Men i dagar som dessa har P&MS en lång rad andra viktiga frågor att analysera och diskutera. Exempelvis, vilken roll spelar den professionella kunskapen och kompetensen i den ekonomiska krisen? Vilka var det som utvecklade de teoretiska ekonomiska modellerna och instrumenten? Och vilka var det som omvandlade idéerna till verklighet? Var det inte just akademiker och högre tjänstemän?

Den finansiella krisen utlöser en kris även för professionell kunskap och kompetens. Vad är det för utbildningssystem, kunskapssyn och professionell praktik som försatt oss i alla globala kriser vi nu sitter i när det gäller miljö, klimat, ekonomi och information? Vad är vårt ansvar som akademiker och högre tjänstemän? Om det här talades det inte. Det P&MS-fackliga samarbetet på Europanivå tycks mest handla om filibustering, prat för att få tiden att gå. Alla som suttit av ett årsmöte som domineras av en diskussion kring organisation och stadgar känner till känslan.

Kort sagt, det fackliga samarbetet mellan europeiska akademiker och högre tjänstemän kan bli bättre. Eurocadres går nu in i en ny fyraårsperiod med nya styrelseledamöter och en förändring är nödvändig. Eurocadres har i dag svårt med både teamkänsla och team-work.

Annat var det förr i Bryssel. Det var här på lyxkrogen Svanen vid Grand Place som Marx och Engels enligt legenden satt och filade på sitt manifest:
 - Vi börjar så här: ”Ett spöke går runt Europa…”

En sakfråga som jag – och än mer DIKs förra ordförande Britt Marie Häggström som blev invald i Eurocadres styrelse – reagerade starkt mot i samband med kongressen var en skrivning om att Eurocadres ska arbeta för ”a cultural and political Union of citizens”. Det är ett ovanligt dumt förslag som dessutom strider mot grundläggande EU-principer.

Vår opposition riktades mot målet om kulturell union. Eurocadres kan inte, bör inte, ska inte ha kulturell union som mål för sitt arbete. Vi föreslog skrivningar om politisk union baserad på kulturell mångfald. Vi avfärdades med att det inte var någon som förstod sig på vårt ”kulturella finlir”. Det implicita budskapet var att ingen heller brydde sig om vad det innebar.

Lyckligtvis har Eurocadres inte särskilt mycket att säga till om när det gäller denna grundbult för EU. Och de som har något att säga till om i frågan, har som tur är bättre koll på det kulturella finliret. Det var ingen tillfällighet att Herman van Rompuy i sin första kommentar till utnämningen som ordförande i Europeiska rådet poängterade följande:

”Even if our unity is our strength, our diversity remains our wealth. Without respect for our diversity we will never build on our unity. I will always bear this principle in mind.”

Hur var European Culture Forum? Hur är det europeiska kulturpolitiska läget? När jag får frågan inser jag än en gång att jag är vad man kallar en ”slow learner”. Jag har svårt att snabbt göra en bedömning och fatta en åsikt eller ett beslut. När det gäller European Culture Forum och mitt deltagande i den europeiska kulturplattformen Access to Culture gäller samma sak.

She is a very attractive woman, viskar den dramakunnige engelsmannen bredvid mig, när Lena Adelsohn Liljeroth öppningstalar. Jag sitter och noterar vad kulturministern har för europeisk kulturpolitisk profil. Jag är helt fokuserad på innehåll och så sitter den engelske dramaturgen bredvid mig och är helt fokuserad på kulturministerns utseende. Jag blir förvirrad: vad är det som är viktigt här, kulturministerns röda dräkt eller den röda (sic!) tråden i vad hon säger? 

Jag attraheras till den europeiska kulturpolitikens innehåll, men har svårt med dess form. Det finns många goda skäl att utveckla en gemensam europeisk kulturpolitisk diskurs, men det är osäkert om den bäst utformas i kostym och slips till tonerna av klassisk musik. European Culture Forum var i och för sig formellt slipslöst, men så där slipslöst formellt som det blir när någon står på scenen säger: - Ladies and gentlemen, President Barroso is in the building!

Ska europeisk kulturpolitik ge ett demokratiskt mervärde, ska den kunna utmana till både form och innehåll. Nu blev European Culture Forum form utan innehåll, ungefär som en bubbla. Det blev en kulturpolitisk bubbla, ungefär som en ekonomisk bubbla. Det blev rent av sublimt när filmregissören Wim Wenders avslutningstal lästes upp av en stand-in. Han själv kunde inte vara där.

European Culture Forum får mig att tänka på det som i postmodernt språkbruk kallas för simulering. Det är en simulering som i det nyinvigda European House of Culture i Bryssel bjuder på duon Barroso&Mankell, som sitter på scen och småpratar och delar ut europeiska litteraturpriser. Man får känslan av något som både är och inte är på riktigt. Man får känslan av simulering.

Det är som om kulturpolitiken likt kulturen förvandlas till ett värde i sig, snarare än ett värde för sig. Den kulturpolitiska diskursen ritualiseras i en mer allmän omvandling där tecken allt oftare refererar till andra tecken, än till någon reell underliggande verklighet. Politiken finns där för att främja organisationerna, snarare än att organisationerna finns där för att främja politiken.

Men bortom mina subjektiva tankar om simulering och en politik som lite har förlorat kontakten med verkligheten, vad säger de som förstår sig på? Jag hänvisar till en kollega i den europeiska kulturplattformen som i en formulering fylld av diplomatisk frustration säger följande:

Nevertheless, after having attended the Cultural Forum, even as a European cultural cooperation old-timer I am starting to feel confused about who is doing what: platforms, OMCs, Culture Action Europe, European House of Culture, Soul of Europe… Should there maybe be some coordination of effort?

Vill jag eller vill jag inte äga Melody Gardot? Jag lyssnar på Spotify och blir varse den nya funktionen, ”buy album”. Jag känner en nästan obetvinglig lust att trycka på knappen. Visst vill jag äga Melody Gardots My one and only thrill, men varför? Musiken strömmar ju redan ner till mig när jag vill. Jag blir mer irriterad än glad över den nya funktionen.   

Melody Gardot är 24 år och har en röst som bara överträffas av hennes historia. Billboard skriver om henne bland annat följande:

 
Her music could be described as a cross between Laura Nyro, Joni Mitchell, Eva Cassidy, and Shania Twain, but goes deeper than mere pop convention.
Gardot is hypersensitive to light and noise, thus she wears dark glasses, and uses a cane to walk. On-stage she requires a special seating unit, and wears a Transcutaneous Electro-Nerve Stimulator, a TENS device, to assist in alleviating her neuralgic muscle pain.

När Melody Gardot var 19-årig modestudent i Philadelphia blev hon påkörd av en Jeep. Hon fick mycket svåra skador. Men musiken höll henne vid liv. Under sin intensivvårds-period skrev hon och spelade in sånger. Och när hon var tillräckligt återställd för att lämna sjukhuset började hon turnera.

 
Melody Gardot är ett levande svar på frågan hur kultur kan påverka hälsan. Hon ger dessutom svaret med en gudabenådad röst på My one and only thrill. Det är på en och samma gång skön musik och ett inlägg i debatten om kultur och hälsa, eller som Melody Gardot själv uttrycker det på Myspace: ”Music isn’t just music. It’s therapy for so many people. See what it can do for you.”

Mitt råd denna gråa måndag blir därför Take five – och se vad musiken kan göra för dig: Baby I’m a Fool

En hamnmiljö en blåsvart natt. Ett fyrljus sveper över vattnet. Strålkastarskenet träffar vågorna och bildar EUs tolv stjärnor i en cirkel. Brännpunkt Bryssel – tjugo år av facklig bevakning i EU är en spännande bok.

Den handlar om Brysselkontoret, det fackliga kontoret som drivs gemensamt av LO/Saco/TCO. Den är skriven av Sven Svensson som var Brysselkontorets chef från tillkomsten 1989 fram till 2007. De svenska facken och Sven Svensson var i Bryssel innan många av oss andra ens hade börjat fundera över EU-frågan. Sven Svensson är en levande legend.

Saco-ordföranden Anna Ekström anser i en intervju i boken att Brysselkontoret fungerar suveränt på att ta in information. Brysselkontoret ”är en riktigt duktig spionorganisation”. En riktigt duktig spionorganisation? Ja, just det. Jag vet, för jag har jobbat på kontoret.

Mitt bestående avtryck på kontoret, om jag gjort något, var att ändra titeln på min egen funktion på kontoret från praktikant (stagiaire) till visiting expert.

Cliff-hangern var när larmet till kontoret på Avenue de Tervueren gick klockan halv tolv en lördagkväll:
- Why are you calling me?
- You are next in command.
På mitt visitkort stod det Deputy director. Jag var deputy director på en duktig spionorganisation i Bryssel. Inte illa för en humanist. Jag förstod lika lite av det som Obama förstod av sitt fredspris: – Why are you calling me?

Brysselkontoret är en brännpunkt. Jag lärde känna människorna i brännpunkten under ett halvår. Jag fick en inblick i Bryssel som stad och Bryssel som facklig och politisk puls och miljö. Att arbeta på Brysselkontoret är som att befinna sig i en Graham Greene-roman.

På Brysselkontoret lärde jag mig att läsa Financial Times. Så kan Brysselkontoret påverka en humanist, att han går och längtar efter Martin Wolf’s nästa analys av det ekonomiska världsläget. 

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det här inte är en thriller av ordinärt slag, men det är rekommenderad läsning för alla som är intresserade av det fackliga arbetets frågor och förutsättningar på det internationella planet. Hade jag något att säga till om skulle det vara kommenderad facklig läsning.

Tänk dig att du har sett fram emot en familjedag för att fira hunden Bo. Du vill gå omkring i jeans och tröja, men omständigheterna tvingar dig att klä dig i kostym och slips och inför all världens media förklara att du har läget under kontroll när du fått Nobels fredspris utan att veta varför.

Den norska Nobelkommittén hade mitt i natten ändrat logiken. Fredspriset gavs tidigare som belöning för vad man gjort, men nu handlar det också om vad man förväntas göra. Det är ett Tom Cruise-scenario.

Nobels fredspris är ett politiskt pris. Det är politiskt därför att fredsarbete är ett politiskt arbete. Den delen av amerikansk media som har lite kort mellan öronen säger att det är socialdemokratiska extremister i Europa som delar ut priset. Yes, we want change we can believe in, svarar Nobelpriskommittén och passar bollen till den amerikanske presidenten. Inte undra på att Obama i CNN ser obekväm ut bland rosorna utanför Vita huset.

President Obama behöver helt enkelt ett välmotiverat pris för gjorda insatser. Jag ska ge ett sådant pris. Barack Obama får Bopriset för att han har gjort oktober månad 2009 till National Information Literacy Awareness Month. Inte minst Skolverket som nu utarbetar nya kursplaner för skolan borde läsa vad presidenten i proklamationen säger om behovet av informationskompetens:

Our Nation’s educators and institutions of learning must be aware of — and adjust to — these new realities. In addition to the basic skills of reading, writing, and arithmetic, it is equally important that our students are given the tools required to take advantage of the information available to them. The ability to seek, find, and decipher information can be applied to countless life decisions, whether financial, medical, educational, or technical.

Krigen utspelas i media. Människor dör i verkligheten, men krigen utspelas allt mer i media. Det här borde diskuteras mer bland DIKs medlemmar. DIKs medlemmar är trots allt experter på perception management.

Det är lördag morgon med en kopp kaffe, tidningen och P1. Det handlar om att styra bilden av världens skeenden. Det handlar om perception management. Jag minns en observation jag gjorde för några månader sedan. Så här skrev jag:

PsyOps och TroopTube

Att sanningen är krigets första offer insåg teaterkonstens fader Aischylos redan för 2500 år sedan. Inget är nytt under solen. Våren 2007 införde amerikanska försvarsdepartementet restriktioner på de amerikanska truppernas tillgång till YouTube och MySpace. I stället lanserades TroopTube.

Troop-Tube övervakas av Pentagon med avseende på smak, nationell säkerhet och copyright. När män och kvinnor bär med sig egna laptops i krig skapas säkerhetsproblem. Äganderätten och god smak blir aldrig omodern.

Mer bekymrad blir jag när jag läser om ”DECEPTION ACTIVITIES” i ett press-meddelande från Reuters i Kabul. Den amerikanske general som leder NATO- styrkorna i Afghanistan har – om jag förstått det rätt – beordrat ett samgående mellan två informationsverksamheter: ”the office that releases news” ska gå samman med ”’Psy Ops’ which deals with propaganda. ”

Informationsstrategiskt handlar det om en planerad och medveten upplösning av gränsen mellan information och propaganda. Det är som att släppa en klusterbomb på informationsområdet. Och den används av NATO och ISAF i Afghanistan? Vad betyder det för den bild jag får av kriget? Vem kan jag lita på?

Det är en logisk och principiell skillnad på information och propaganda. Det är en skillnad på deskription och preskription. Det är skillnad mellan ord och handling, även om ord kan vara handling – jag älskar dig.

PsyOps-information och TroopTube-övervakning låter som undantag från regeln om informations- och yttrandefrihet. Men så är det inte. Vi övervakas som aldrig förr och vi lever i en daglig massmediavärld som präglas av en mer eller mindre medveten upplösning av gränsen mellan information och propaganda. Sanningen blir relativ och begreppen löses upp.

Att allt kan vara konst och att konst kan vara allt, är ingenting nytt. Det visade Marcel Duchamp med hjälp av sin pissoar (år 2004 utnämnt till världens viktigaste moderna konstverk) för hundra år sedan. För Duchamp handlade det emellertid fortfarande om ting, inte om sociala handlingar och skeenden.

1.

En graffitigangster tokbombar en tunnelbanevagn med sin spray och kastar sig sedan huvudstupa rakt genom vindrutan så splittret ryker. Han hoppar upp och dansar och sprayar längs väggar och tak. Allt filmas i närvaro av vittnen som kan ses på filmen som dokumenterar händelsen. Konst eller verklighet?

2.

En kvinna blir galen på Västerbron. Polisen tar hand om henne och kör henne till psyket. Där gör man med henne som jag antar att man gör med dem som kommer in på akuten och gapar och skriker: psykofarmaka och spännbälte. Dagen efter säger kvinnan att det hela inte var på riktigt. Konst eller verklighet? 

Det är lätt att på olika sätt moralisera för eller emot NUG och Anna Odell. Hur skulle jag själv reagera om jag utsattes för simulering i min professionella verklighet? Det är inte lätt att svara på. Förmodligen skulle jag bli besviken och förbannad. Vem skulle inte bli det? Man förutsätter liksom att den professionella verkligheten är på riktigt, att världen är verklig. Och så kommer plötsligt några konststudenter och säger att det inte är så. 

Debatten har fokuserat konstens innehåll, inte dess form. Debatten har också haft en utpräglat moralistisk och legalistisk ton. Inte mycket har sagts om verkens/brottens konstnärliga form – simuleringen.

Simuleringen upphäver den realitet som samhällsinstitutionerna – exempelvis rättsväsende och medicinsk vetenskap – är uppbyggda kring. För att uttrycka det hela folkligt och kärnfullt: simuleringen skiter i verkligheten. Den är bortom sant och falskt. Därmed ställer simuleringen en högst oroande fråga, ”vad då verklighet?” Denna egenskap hos simuleringen – det uppkäftiga ifrågasättandet av realiteten – kan få psykiatriker att gå i taket och kulturministrar att tappa andan.  

Om vi i stället sansar oss och vågar vi ta steget bortom moralistiska och legalistiska fördömanden av NUGs och Odells konst/brott, möter vi den långt mer oroande frågan om en generaliserad simulerings epistemologiska och sociala konsekvenser. Dit har inte debatten nått, vilket är symptomatiskt för vårt nästan krampaktiga fokus på innehåll och vår oförmåga att se form. 

Den konstnärliga simuleringen visar på ett av vår tids stora problem (vilket parentetiskt är en variant av ett evigt filosofiskt problem): vad är verklighet? I förhållande till den frågan kan konstnärlig simuleringen i bästa fall synliggöra hur vår tro på verklighet är en av det religiösa livets elementära former.