Läser Maciej Zarembas artikelserie i DN om vuxenmobbningen på svenska arbetsplatser. Förfäras, förfasas och förundras. Många tankar som väcks. Hur många medlemmar har vi som upplever kränkande särbehandling av det slag Maciej Zaremba berättar om? Varför görs inte kränkande särbehandling till ett arbetsrättsligt brott som man kan utkräva skadestånd för precis som man kan med diskriminering och LAS-brott?  I dag stadgar föreskrifterna att arbetsgivaren ska åtgärda problemet. Men hur sägs det inget om.  Ombudsmän brukar ha svårt för ord som ”kränkt” och ”upprättelse”. Men när jag läser Maciej Zaremba så är det just detta – behovet av att bli upprättad eftersom man blivit kränkt – som känns centralt. Och då menar jag inte ”utköpt”, utan jag menar den sortens ”reparation av sammanhanget” och rättviseskipning som att bli upprättad egentligen betyder!

På DIK:s arbetsmiljöutbildning har vi handledning om hur vi åstadkommer ett aktivt förhållningssätt i arbetsmiljöfrågor. Vi ska inte sopa medlemmens problem under mattan för att det är så d-a jobbigt för oss själva att gå in i processer av detta slag. Och vi måste övervinna den parallella svårigheten, att förmå medlemmen att vilja göra en fråga av det, så att vi som fackliga företrädare faktiskt kan gå in och göra något . För när dessa två inre utmaningar övervinns vet vi att vi gör skillnad - skillnad till det bättre.

Givetvis undrar jag också om DIK har medlemmar som har det som i artikelserien. Och visst vill jag tro att så inte är fallet. Men om….? Hur bemöter vi er, vad gör vi konkret?  Tänker ni ens på att ringa oss?

Jag vill säga – hör av er och berätta! – och det gör jag också. Men jag har också en fråga till alla er som erfarit det Maciej Zaremba beskriver men som inte har det så längre. Vad hände? Rent konkret – vad var det som förlöste situationen? Och om du får skriva om historien, vad hade du ändrat på? Jag hoppas ha en inkorg fylld av berättelser att dra lärdom av när jag kommer hem från Grekland om tre veckor. Skriv och berätta! Och läs hans artiklar!

Låt oss övervinna våra inre utmaningar så att vi förmår att ta ställning. Märk ditt mejl  ’Maciej Zaremba’ och skicka till sara.luthander.hallstrom@dik.se.  

Samtal ger Nobelpris!

På Vetenskapsradion nu i morse uppmärksammades att årets Nobelpris i Kemi än en gång tilldelats en forskare vid Cambridge.
- Hur kommer det sig? Nobelpris vart femte år just till detta förhållandevis lilla laboratorium i Cambridge! frågar Vetenskapsradion. Jo – för att på det här labbet fikar man och äter lunch tillsammans varje dag. Det är då de oväntade samtalen uppkommer och just där i kantinen möts olika kompetenser och tar intryck av varandra menar Anders Liljas, svensk professor i molekylärbiologi som varit på besök flera gånger.

Fika är ju inte egentligen vad vi på DIK menar är kultur, men det känns i alla fall som att uttalandet ligger helt i linje med Kulturkampanjen ”Tillväxt kräver kultur” - i bemärkelsen att kultur skapar mötesplatser. Och det är just själva mötet (och då inte i bemärkelsen sammanträde) den bästa grogrunden för tillväxt finns!

Tankarna går raskt vidare till Mixa för att Maxa-projektet som ju visar just det Anders Liljas beskriver. Att om man får blandas med olika kompetenser så skapas kreativa möten vilket leder till innovativa lösningar…. Som leder till tillväxt!

Fett cool som mina barn skulle uttrycka det!

/Sara Luthander Hallström
Förbundsjurist DIK