Genom tiderna har vi skapat arenor för samtal och diskussion. Dagens arenor är digitala dåtidens var fysiska. Behovet av att samlas kring händelser och fenomen har alltid funnits.
I augusti 2005 tog en ung britt vid namnet Alex Tew initiativ till hemsidan one million dollar hompage som skulle visa sig bli en riktig snackis. Tanken var att få ihop pengar till sin utbildning genom att sälja en milijon pixlar som var arrangerade på hemsidan för en dollar styck. Inte bara fick han in ihop pengarna utan hans idé blev ett fenomen som det fortfarande pratas om. Hans personliga syfte var att samla ihop pengar, alla som deltog samlades kring ett fenomen som skapade samtal.
Ett ytterliggare exempel på arenor som skapar samtal; ärett gäng studenter från Berghs som lanserat en variant på one million dollar homepage. De har kopplat sin variant till Twitter. Skillnaden är att det inte kostar att vara med. Genom att tweeta om sidan får man sin profilbild publicerad på www.dontellashton.com. Desto fler följare man har desto större bild. Enligt studenterna finns det bara en twitter användare som har tillräckligt många följare för att fylla upp hela ramen med sin bild och det är skådespelaren Ashton Kutcher.
Man skulle kunna koppla dessa fenomen till medeltida kyrkobyggen där medborgare tillsammans gav pengar till bygget för att i gengäld få sitt namn på en platta i kyrkoentrén. Likt one million dollar homepage och studentprojektet dont tell ashton handlar det om att tillsammans skapa mötesplatser för samtal. Skillnaden mellan dessa samtida exempel och de historiska är att idag samlas vi för samtal i de social medierna istället för i kyrkan.
Inget är nytt under solen, var min tanke när jag läste det här blogginlägget om Jesus och sociala medier av Niklas Strandh. På ett nyanserat och välformulerat sätt satte han in problematiken med budskap och budbärare i en historisk kontext.
Att tala med med människor istället för till dem, att låta alla vara budbärare av en vision, varumärke eller budksap och att lyssna och skapa interaktion. Jag hör och läser dessa mantran överallt, i bloggar, på förläsningar, på twitter osv. Men idag lyssnade jag lite extra. Troligtvis för att Niklas berättade lite mer om sig själv och om sin bakgrund. Men framförallt för att jag absolut älskar när man använder historia för att analysera, förklara och tolka samtida fenomen. Mer sånt!
Jag ska till Lund i maj! Tillsammans med flera tusen andra ska jag tillsammans med gamla vänner trängas på Lundakarnevalen. För JA i år är det karneval!
Att återse gamla kursare och personer man umgicks med på nationen och på kåren är en känsla av ren glädje. Det finns något förväntansfullt pirrande med att åka ner till Lund, det är nostalgi tripp av rang. Det är inte bara återseendet med gamla vänner som lockar. Jag ser även fram emot att se både Spexet och Karnelvalsfilmen
Återträffar är inte bara kul, det kan också spela en viktig roll både i nätverkande syfte men framförallt för inspirationens skull. Att få tillbaka den där känslan, av att allt är möjligt och att det inte finns något som begränsar eller stoppar en, är obetalbar.Många skolor anordnar återträffar och har alumniprogram. Finns det inte så går det ju faktiskt att fixa själv.
Här är några länkar till universitetens alumniprogram.Finns inte din skola med här så skulle jag rekommendera att du bara lägger till /alumni eller /samverkan på webbadressen till din skola så hittar du säkert rätt.
Jag gillar människor som vågar utmana sin egen kompetens och de traditionella ramarna i arbetslivet. Jag möter dessa människor ganska ofta och de är alltid lika faschinerande att höra deras historier. De är inspirerande att höra hur de med ganska ostrategiska val tagit sig fram. Jag gillar strategi men det finns något genuint med att höra att det ofta är engagemang som driver dessa människor framåt.
Men vad är då en karriärrebell? Jo för mig så det en person som
• Vågar använda sin kompetens och utbildning på otraditionella arbetsplaster
• Som drivs av både lön och engagemang och står för det
• Som vill bli bäst och står för det!
Det finns en hel del rebeller där ute men varför finns det inte fler? Vad är det som stoppar folk från att bli karriärrebeller? Är det den inlärda synen man har på sin kompetens och utbildning, är det omgivningens förväntningar eller är det så vi allt för ofta tänker i stuprör?
Jag tycker att fler borde våga bli karriärrebeller, det är bra inte bara för individer utan för hela samhället. Det öppnar upp möjligheter för en mer flexibel och breddad framtida arbetsmarknad.
För att veta vart man är på väg måste man först veta vart man har varit…
Den gamla tesen verkar inte skolverket känna till. I den nya skolplanen för historia i grundskolan har man tagit bort både medeltiden och antiken. Karin Olsson på Expressen säger att det är ett ”Historiskt uselt förslag” Jag kan inte mer än att hålla med.
Medeltiden och antiken är två verkligt betydelsefulla tidsepoker som man inte bara kan hoppa över. Skulle vara intressant att höra vad historieprofilen Dick Harrison, som har lagt ner hela sitt vuxna liv i att forska om medeltiden, tycker om saken.
Om vi börjar skala bort inslag från vår historia vart kommer det då sluta? Något som är säkert är att vi tappar alla våra chanser att bli en kunskapsnation värd namnet.
Former, organisationer, system och hierarkier kommer och går. De rutiner och system som varit en bransch trogen behöver inte finnas kvar i framtiden. Hur kommer kommunikationskonsultbranschen se ut om fem år? En del säger ”one-stop-shop” och andra menar att motsatsen, det är inte de mest kostnadseffektiva alternativen som driver konsultköpen. Det är de mest talangfulla alternativen som kommer att ta hem uppdragen.
December månad spenderade jag i New York hos en organisation som heter PRSA (Public Relation Society of America) under min vistelse tog jag även tillfälle att träffa en representant från AAAA (American Association of Advertising Agencys). Två olika framtider för kommunikationsbranschen i New York utkristalliserades. Representanterna för de olika alternativen var, om möjligt, var och en på sitt håll lika säkra på sina framtidsprognoser.
”One-stop-shop” är vad som finns idag och vad som kommer att fortsätta att dominera menade de jag träffade på PRSA. I takt med att budgetutrymmen minskar och uppfattning om att vi har mindre tid vill kunden och uppdragsgivaren bara ha en byrå att vända sig till. Det är både kostnadseffektivt och tidseffektivt.
Det andra alternativet kan vi kalla ”Talent First”. Här spår de som kom från AAAA en framtid där Account Directors försvinner från byråsidan för att istället ta plats på kundsidan. I takt med att fler och fler kan mer om kommunikation kan de som är händiga bolla flera olika discipliner samtidigt. Kombinera detta med att nästan alla nu för tiden har kunskap om vad kommunikation kan innebära för ett företag. Därför kommer kunden i framtiden sitta på kunskapen och vilja styra utformningen själv. Det kan hon göra genom att köpa tjänster direkt från talangerna inom varje disciplin. Summan av kardemumman: hellre en kommunikation där jag som kund har koll på varje del än en helhetslösning som en byrå syr ihop.
Talent First eller One-stop-shop? Det är frågan. Möjligtvis och kanske troligtvis kommer det att finnas ytterligare varianter på lösningar. Generellt tycker jag att det är bra att system ruckas upp, ifrågasättas och förändras.
En utomhus reklamkampanj i England är ute för att provocera med texten ”Career women make bad mothers”. Syftet är att föra trafik till sidan Britain Thinks. Kampanjen har skapat diskussion och kanske är det inte så konstigt. Den får i alla fall mig att fundera …
Att ta sig ut i gråzonen där man inte har kontroll är skrämmande, nervöst, obehagligt men framförallt utvecklande. Visst alla gillar inte att vara där, men ibland kan det vara bra att placera sig i situationer där man inte har varit innan.
Sofia Strömberg, rektor på Berghs, pratade under höstens Karriärrebells träffar om att olika kompetenszoner. Hon beskrev det som en cirkel där mitten symboliserar en situation där man har full koll och kan allt. Området utan för den inre cirkeln är en gråzon där man inte har full koll och kan allt. Att ge sig ut i gråzonen behöver inte innebära att säga upp sig från sitt arbete och göra något helt nytt. Det kan handla om att ta sig an en uppgift som man inte gjort tidigare, samarbeta med personer som man inte känner, gå på ett frukostseminarium och tvinga sig själv prata med minst tre personer som man inte känner osv.
Att placera sig själv i gråzonen är utveckling inte bara för dig som anställd utan också för arbetsgivaren.
Rätten att tala fritt är inte precis det Kina är mest känd för. Facebook och Twitter är exempel på nätverk som är förbjudna men det betyder inte att fenomenet social medier inte existerar.
111 miljoner kineser använder sig av sociala portaler så som Sina, QQ och Sohu! Dessa har långt sedan Facebook och Twitters ankomst varit ett nav av information, spel, email, chat, osv. Bara för att inte våra västerländska lösningar finns i Kina betyder inte att de inte använder sig av sociala medier. Det glädjer mig, för vad vore världen utan lite digital socialisering! I ett blogginlägg från Ogilvy’s utsände i Shanghai kan man läsa mer om fenomenet social medier i Kina.
Läste precis ett blogginlägg från JMW Kommunikation om hur Twitter kanske kan bli framtidens arbetsförmedling. Tror kanske inte att all den verksamhet som arbetsförmedlingen bedriver kan ersättas så lätt. Däremot så tror jag att bolag som Monster, StepStones osv kan få sig en ordentlig konkurrent om detta fenomen breder ut sig och etableras. Intressant är det i alla fall att twitter börjar bli en naturlig kanal för att söka nytt jobb eller söka ny personal.
Den text och de bilder som läggs ut på bloggen följer svensk lag. Allt material är upphovsrättsskyddat och får inte kopieras eller återpubliceras utan DIKs och författarnas medgivande. Däremot får du gärna hjälpa oss att sprida våra blogginlägg. Till exempel genom att dela med dig på sociala nätverkssajter av de blogginlägg du tycker är intressanta. Eller genom att rss-flöda blogginläggen på din egen sajt.
KOMMENTARER
Alla läsare är välkomna att lämna kommentarer till respektive blogginlägg. DIK förbehåller sig rätten att ta bort lagstridiga och olämpliga kommentarer.
OM DIK-BLOGGEN
