Trots Almedalsveckans mest omfattande program hittills blir det ändå de oplanerade och oväntade mötena som bidrar mest till vissheten att det är värt att delta i veckan.

DIKs arbete med det kunskapspolitiska förhållningssättet innebär bland annat en vidgad arbetsmarknad för våra medlemmars kompetenser inom kultur och kommunikation. Flera seminarier relaterade till detta har hållits under Almedalsveckan, och många begrepp har surrat i luften.
Tjänsteinnovation, kreativa näringar och aspektpolitik är några. Dessa begrepp är relaterade till varandra men de snor in sig i varandra samtidigt som de är undanglidande. Ömsom trasslar man in sig och finner ingen väg ut eller så halkar de iväg precis när man trodde man kopplat greppet på dem.

Vid projektet KRUTs seminarium om de kreativa näringarna hade paneldeltagarna många exempel på nya metaforer och modeller utifrån vilka man kan betrakta denna snåriga halka av begrepp. Till exempel skillnaden mellan kultur och näringsliv kontra kultur som näringsliv, skillnaden mellan expressiva värden och ekonomiska värden och slutligen att man kan betrakta kulturpolitiken på samma sätt som man betraktar grundforskningen: som en förutsättning för ett näringsliv.

När känslan av gungfly och kvicksand blir allt för påtaglig är det skönt att träffa livs levande människor som faktiskt i sitt dagliga liv lever dessa difusa begrepp. Likt humlan, som för det mesta flyger, trots att hon inte borde kunna, arbetar medlemmar redan aspektpolitiskt med nya tjänster i den kreativa sektorn med kultur som både politik och som näring.

DIKs två inställda akademiska kvartar blev till intressanta samtal med kloka, kritiska och kvalitetsmedvetna medlemmar, politiker och kulturintresserade. Samtalen varade dessutom betydeligt längre än en kvart! Tack vare dessa möten blev mitt möte, med DIKs kunskapspolitiska förhållningssätt som klangbotten, med hala och snåriga begrepp begripligt.

Ryktet om den 100-åriga älsklingens förestående död är betydligt överdrivet när man på Ratios seminarium i Almedalsveckan hör företrädare från de centrala parterna debattera. Men frågan som ställdes, och som dröjer sig kvar, är vem som älskar den svenska modellen? Uppenbarligen har den tjänat det svenska välståndsbygget med sin snabbhet och flexibilitet, men få berörda tycks uppskatta den. Arbetsmarknadsministern älskar den dock så mycket att hans tilltro till parternas förmåga att lösa svåra samhällsproblem snart gör hans position som statligt tredje ben i modellen överflödig.

En annan modell som debatterades i Almedalen idag var den s.k. portföljmodellen, som många säger sig älska trots att den ännu inte sett dagens ljus. De är ändå påtänkt. Den fråga som dröjer kvar från den debatten mellan företrädare för Kulturrådet och för mindre län är varifrån ska kompetens om kulturens förutsättningar komma när dessa mindre län/regioner ska förhandla med staten om innehållet i portföljen? Kommer denna modell att bli lika långlivad och oälskade som den svenska?

Länk:
http://www.ratio.se/pages/StartPage.aspx?id=5