I gårdagens DN fick vi veta att Sveriges tillväxt nu är nere på lika låg nivå som under andra världskriget. Och det var inget aprilskämt.

“När vi behöver ifrågasättande och samhällskritik, det är då kulturen är som viktigast”. Så skriver socialdemokraternas kulturpolitiske talesman Leif Pagrotsky i GP. Han tar upp problemen med sponsring inom kultursektorn. Och visst är det i dessa dagar svårare att tala för kultursponsring när vi är inne i en global ekonomisk kris, när tusentals anställda varslas och när företagen kämpar för sin överlevnad.

Pagrotsky menar att kulturen behöver trygghet av en stabil och långsiktig finansiering med offentliga medel. Visst är det sant men kultursponsring har andra dimensioner än bara pengar, det handlar lika mycket om samverkan mellan kultur och näringsliv. Jag förstår inte varför det ska vara andra regler för idrotten än för kulturen? I dessa kristider kanske näringslivet behöver kulturen mer än någonsin?

Tidningen DalaDemokraten ifrågasatte i måndags om bibliotekarier har till uppgift att öka tillväxten i samhället. Deras inställning visar att har mycket kvar att göra när det gäller att synliggöra och tydliggöra våra medlemmars bredd, kunskap och kompetens. Flera att våra medlemsgrupper har oförskämt dåliga löner och vårt jobb är att på alla plan arbeta för att förändra detta faktum.

Bibliotekarier, logopeder, kommunikatörer, ja alla DIKs 21 000 medlemmar, bidrar på olika sätt för att minska utanförskap, stärka den sociala sammanhållningen och bidra till hållbar utveckling och tillväxt lokalt, regionalt och nationellt.

En av DIKs uppgifter är att stärka medlemmarna i deras argumentation, att ge dem verktyg för att beskriva sin kunskap och kompetens och göra det blir begripligt för omvärlden vad de gör och varför det är viktigt. Vi vill bredda våra medlemmars arbetsmarknad för att vi tror att deras kompetens och kunskap behövs i andra sektorer och för att det på sikt kan ge högre löner och starkare positioner.

Arkeologer med en gedigen utbildning är ypperliga projektledare som är vana att handskas med mångmiljonbudgetar. När ska näringslivet få upp ögonen och anställa dem?

Det har gått en vecka sedan kulturutredningen lade fram sin ”lunta” i tre delar på nästan 900 sidor. Debatten har nu tagit ny fart, vissa är för och andra emot. Som det ska vara. Nu börjar DIKs arbete med att ta ställning till de konkreta förslagen.
 
Jag är precis hemkommen från DIKs statliga chefsgrupps seminarium om kulturutredningen. Keith Wijkander var huvudattraktionen. Han fick under en halvtimme presentera utredningen och sedan var det tid för frågor. Frågorna var naturligtvis specifika och flera rörde ”arkitekturen”, institutionernas uppdrag och ”aspektpolitiken”. Deltagarnas frågor gav mig en fingervisning om var medlemmarnas fokus kommer att ligga. Utgångspunkten för DIKs ställningstagande i remissvaret måste vara en avvägning mellan våra medlemmars och medborgarnas intressen. Kulturpolitiken är till för medborgarna!

Jag hoppas att kulturutredningens goda idéer tas tillvara och inte kastas ut med badvattnet på grund av att alla intressegrupper bevakar sina revir, att vi alla kan vara storsinta och se vad som är bra för hela sektorn. En annan förhoppning jag har är att kulturpolitikerna runt om i landet ser möjligheter i utredningens förslag och kanske, kanske kan kulturen bli en valfråga i alla fall lokalt!

I dessa kristider tar både Obama och Sarkozy hjälp av kulturen. När ska Reinfeldt haka på denna trend? Han kanske också går i väntans tider som vi inom kultursektorn - i morgon släpps kulturutredningen.

Det har märkts i pressen att olika intressegrupper positionerar sig och det är nu när det kommer att finnas konkreta förslag som lobbyarbetet börjar.  Tiden är kort för remisstiden, redan i september ska en proposition läggas fram.

Jag håller tummarna för att det kommer att presenteras många kloka förslag på hur kulturen kan stärkas och komma in på andra politikområden. Framför allt hoppas jag på ett konsumentperspektiv i kulturpolitiken. Möjligen får Reinfeldt några idéer om hur han kan änvända kulturen för att minska “utanförskapet” som han alltid pratar om.

Idag onsdag kunde vi i flera dagstidningar läsa om den dystra statistiken för bokutlåning och besöksstatistik på våra bibliotek, alltmedan flera museer i Stockholm nu har lika många besökare som under frientréreformen. Arkivinstitutionernas statistik ger däremot sällan rubriker i pressen, och knappast är forskarsalarna fullsatta – om det nu är bara det som ska räknas.

Mats Hansson från Kulturrådet påpekar nämligen i Norrländska Socialdemokraten att man idag enbart räknat statistik på den ”gamla” verksamheten – bara de fysiska besökarna syns i statistiken men inte besökarna på webben!

Att år 2009 inte mäta de virtuella besök och den informationssökning tekniken idag ger möjlighet till tycker jag visar på ett förlegat sätt att se på verksamheten. Ett av målen med att göra mer och mer av våra kulturella skatter tillgängliga på internet och sökbara i databaser är att det ska gå att besöka en kulturinstitution utan att vara där fysiskt. Så varför är då den fysiske besökaren viktigare än den virtuelle? Är det handgripliga boklånet viktigare än att biblioteken nyttjas för kunskapsinhämtning och bildning? Är det bättre att en forskare beställer fram handlingar i ett arkiv istället för att använda en databas då så är möjligt?

Vi är många som har höga förväntningar på kulturutredningen som presenteras nästa vecka. Det finns mycket jag hoppas på! Främst att kulturens ställning i allmänhet stärks – men också att institutionernas nya roller och deras förändrade verksamhet görs tydligt, där brukarperspektiv och deltagande särskilt lyfts fram.

”Vem vill ta över?” Under den rubriken tog Svenska Dagbladet upp problemet med att rekrytera chefer nu när 40-talisterna går i pension. Enligt SvD är hälften av landets chefer i Sverige äldre än 55 år. Problemet är att få vill ta steget och bli chef.

Förra veckan startade tredje omgången av DIKs ledarskapsprogram Vilja, våga, välja. Till skillnad från de tidigare två omgångarna, som bara utbildade chefer för museisektorn, omfattar programmet numera hela ABM-sektorn. Vilket jag tycker är bra och ligger i tiden.

Det ställs krav från uppdragsgivare och andra på bättre och fördjupad samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer. Personliga relationer underlättar alltid samverkan. Förhoppningsvis kan även denna typ att sektorsövergripande utbildningsinsatser underlätta rörligheten mellan sektorerna i framtiden.

DIK Museimannaförbundet tog initiativ till chefs- och ledarutbildningen Vilja våga välja för drygt fyra år sedan. Orsaken var att få museimän sökte chefstjänster. Problemet att rekrytera chefer finns inom alla DIKs sektorer. För en facklig organisation är chefsfrågorna viktiga. Chefen är en nyckelperson när det gäller verksamhetsutveckling, arbetstagarnas möjlighet till kompetensutveckling och delaktighet. En bra chef skapar ett bra arbetsklimat för DIKs medlemmar.

Den senaste tiden har det ”sipprat ut” en hel del från kulturutredningen kring eventuella organisatoriska förändringar inom kultursektorn. Vad som än är sant och vad som än kommer att bli realitet, kan vi vara säkra på att förändringar kommer att ske. Då måste det finnas en kader av bra chefer som kan lotsa medarbetare och verksamheten igenom den omgörningsprocess som väntar.

Förra veckan samlades kulturproducenter och byråkrater i Linköping på konferensen KulturSverige Nu, arrangerad av det kulturpolitiska observatoriet SweCult. Det var en intressant konferens med många givande samtal runt kaffebordet.

I den kulturpolitiska debatten har forskarsamhället har lyst med sin frånvaro och det kan säkert finnas flera orsaker till detta. Det är vi “tyckare” som debatterar och jag hade nu sett fram emot att få mer kött på benen i form av vetenskapligt belagd kunskap om hur det egentligen förhåller sig. Jag blev lite besviken för jag hade nog förväntat mig något mer än det jag fick mig till livs.

En programpunkt som emellertid gav mig en del att fundera över var Den nya kulturekonomin. Paneldeltagarna var tre inom ämnesområdet välrenommerade ekonomer: Ann-Sofie Köping, företagsekonom och ansvarig för programmet Konst, kultur och ekonomi vid Södertörns högskola. Jenny Lantz, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Och Emma Stenström, forskare och lärare vid Handelshögskolan i Stockholm samt gästprofessor på Konstfack.

Panelen framhöll att kulturens ekonomisering inte bara var av godo och att kulturens eget värde inte får glömmas bort. Intressant att höra detta från ekonomer. Och visst kan de ha rätt. När näringslivet får stå modell för hur den offentliga verksamheten ska styras, vilket var fallet på 80-talet, är faran stor att de ekonomiska argumenten bli överordnade och att allt blir ekonomi. I denna beskrivning är vi väl många som känner igen oss.

Vi har lärt oss att vi måste tala med bönder på bönders vis. Allt måste förklaras och värderas i ekonomiska termer, först då blir argumenten trovärdiga och beslutsfattarna lyssnar. Men vi kanske gör och själva en björntjänst? Det kanske är dags att vi tar oss en funderare om kultur i dess olika former verkligen går att motivera i ekonomiska termer.

De tre paneldeltagarna var inte negativa till att koppla ihop kultur och ekonomi men de framhöll vikten av balansgång. Vi kanske måste hitta nya sätt att värdera och förklara kulturens värde så att allt inte reduceras till att enbart handla om pengar.

I måndags presenterade en grupp skådespelare i en manifestation på Orionteatern i Stockholm de förslag som kommit in till Skuggutredningen. Den övergripande frågan löd: hur blir Sverige ett ledande kulturland? Ingen plats för ödmjukhet och dämpade ambitioner på skuggutredarnas scen.

Idén att skapa en av konstnärer ledd kulturutredning initierades av Stina Oscarsson, konstnärlig ledare på Orionteatern. Skuggutredningen är konstnärernas, kulturarbetarnas och alla medborgares alternativ till den statligt tillsatta kulturutredningen. Ja, utredning är kanske fel ord. Det är väl mer en ”förslagslåda” – öppen för alla.

Jag tycker att det är ett bra initiativ och det ska bli spännande att se vad som händer med alla dessa förslag. Jag träffade Stina Oscarsson första gången under Almedalsveckan och vi har sedan lunchat med varandra för att dryfta gemensamma frågor. Vi har båda varit överens om att det är viktigt att inte ställa ”de fria kulturutövarna” mot ”kulturinstitutionerna”.

Jag var på Orionteatern i måndags för att lyssna på uppläsningen och på de samtal som fördes mellan politikerna Margareta Israelsson (s), Madeleine Sjöstedt (fp) och Mats Johansson (m). Skådespelare läste upp förslagen, ett hundratal in alles, och panelen fick sedan kommentera. Det som bland annat kommenterades var a-kasseproblematiken och ett förslag om kulturplikt som komplement till värnplikt.

De tre politikerna var samstämmiga och från deras respektive partier framkom intet nytt.

I SVTs Kulturnyheterna 13 november fick tre kulturkritiker kommentera de förslag som inkommit. DIKs bidrag lovordades av Ingrid Elam för att förslaget lyfte fram att det krävs nya utgångspunkter – kulturell mångfald, hållbar tillväxt och social sammanhållning för kulturpolitiken då samhället har förändrats.

Igår besökte Lena Adelsohn Liljeroth Höglandsskolan i Stockholm. Det var det första i en rad skolbesök som kulturministern kommer att göra under hösten och vintern. Med sig på första besöket hade hon statsminister Fredrik Reinfeldt. Turnén är en del av programmet Skapande skola som syftar till att stärka skolornas arbete med kultur.

Det kan tydas som att regeringen lägger stor vikt på denna satsning när statsministern är med på turnépremiären. Jag är övertygad att de allra flesta, oberoende av politisk färg, är överens om att det är viktigt att satsa på kultur för barn och unga och att skolan är en viktig arena. Men den har på sina håll ifrågasatts.

Jag minns när jag gick i femman och min klass var med och satte upp föreställningen “Jag och min syrra” på Norrbottensteatern i Luleå. Vi läste manus, jobbade med texterna, diskuterade syskonrelationer och satt med på repetitionerna. Och inte minst, vi fick gå på premiären!

Vårt arbete resulterade i ett stort uppslag i Norrbottenskuriren och Norrländska socialdemokraten. Gissa om vi var malliga. Någonstans i mitt personarkiv har jag sparat urklippen och programhäftet.

Mig veterligen var hela projektet en engångsföreteelse, antagligen någon form av kultursatsning. För många av oss var det första gången vi kom i kontakt med teater. Jag minns att vi efteråt spelade teater på roliga timmen och en föreställning blev en skolpjäs. Möjligheten att få vara med i hela processen bakom en teateruppsättning bidrog helt säkert till att utveckla vår skapandeförmåga. Men allra viktigast var, tror jag ändå, vår entusiastiska lärarvikarie.

Jag började min vecka i Aten på styrelsemöte för Eblida, den europeiska lobbyorganisationen för biblioteks- och arkivfrågor. På flyget hem i tisdags eftermiddag var dagstidningarna fulla av analyser inför det amerikanska presidentvalet. Mitt i all Obama-mani fastande jag för en artikel i DN som handlade om Kulturvision 2030, projektet som ska göra Stockholm till Europas främsta kulturmetropol.

Vid ankomsten på Arlanda möttes jag av huvudstadens nya slogan, “Stockholm – the Capital of Scandinavia”. Kaxigt. Men att bli Europas främsta kulturmetropol är ännu kaxigare.

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) säger i artikeln att “arbetet med kulturvisionen öppnar för samtal om kulturens värde för staden”. Det är tjugotvå år kvar till visionen ska gå i uppfyllelse. Det ska bli en intressant resa att följa.

Jag hoppas att stadens styrande i arbetet med kulturvisionen också öppnar upp för samtal om värdet av “kulturarbetarnas” (i vid bemärkelse) arbete.