I lördags lämnade Kungl. biblioteket, KB, sitt förslag till regeringen om hur en nationell samordning av biblioteken ska ske. Vid en första läsning tycks det väl tekniskt och något lamt eftersom det främst riktar in sig på katalogsamordning och statistik. Som läsare kan man ana underliggande konflikter och ett försök att gå en gyllene medelväg genom att börja i de minst kontroversiella frågorna. Det är gott och väl.

En aspekt, som det är lätt att ställa sig bakom, är Kungl. bibliotekets mycket tydliga ställningstagande för medborgarperspektivet.

I förslaget skriver man: KB vill därför peka på behovet av nationella mål för biblioteksverksamheten med utgångspunkt i medborgarperspektivet och inte i institutionsperspektivet.

Jag tycker mig läsa in ett rop på bibliotekspolitik. DIK har tidigare önskat att KB ska stå bakom ett förslag till nationell bibliotekspolitik men som myndighet under regeringen är det inte KB:s uppgift att formulera dessa. Sveriges nationella bibliotekspolitik och de mål som biblioteken ska arbeta mot ska formuleras av medborgare och folkvalda. När nu KB lämnat sitt förslag till infrastrukturell samordning är det politikernas tur att fullfölja processen och fatta beslut i riksdag och regering.

Ett regeringsbeslut skulle ge KB ett tydligare ansvar för utvecklingen av biblioteksväsendet och de demokratiska aspekter som biblioteken alltid borgat för. Som exempel måste biblioteken möta medborgarnas behov och krav av information oavsett medium.

Idag möter de flesta medborgare biblioteken i form av folkbibliotek. Det är också den institution som har störst förtroende hos allmänheten. Men biblioteken genomgår stora förändringar. Ny teknik och helt nya medievanor ställer frågan om bibliotekens framtid på sin spets. Biblioteken måste få möjlighet att ta nya tekniska möjligheter bruka så att de kan användas för medborgarens bästa. Läs: biblioteken måste kunna använda digital teknik till att göra information tillgänglig för dem som behöver den.

DIK kommer nu att i detalj att studera både KB:s handlingsplan och förslaget till reviderad bibliotekslag. Tillsammans med andra engagerade aktörer inom biblioteksvärlden kommer vi att driva på för att en tydlig nationell strategi utformas. Vi vill att de digitala aspekterna av bibliotekens kommunikation med medborgarna sätts i fokus.

En fackförening som inbjuder till diskussion och debatt måste skapa arenor för samtal. Igår lyssnade jag på PR-strategen Brit Stakston på ett seminarium anordnat av Regionbibliotek Stockholm. Stakston talade om Sociala medier och politik och menade att än har politikerna mycket att lära om det engagemang vi medborgare faktiskt har i politik. “Människor vill diskutera politik” upprepade Stakston flera gånger. Däremot drar vi oss för att göra det på torg, möten och de mer konventionella arenorna. Via de sociala medierna är vi däremot engagerade och kunniga. Stakston talade också om att vi befinner oss i en lärprocess där vi måste lära oss använda de nya verktygen för att uppnå en medborgardialog.

Jag tycker att medborgardialog kan bytas till medlemsdialog och att den politiska transparensen och ärligheten gäller för ett fackförbund precis som för ett politiskt parti. Idag är DIK sannolikt ett av Sveriges mest demokratiska förbund där alla medlemmar har samma möjlighet till engagemang och delaktighet. DIK lever efter den demokratiska principen en man – en röst. Det gör vi sedan kongressen i höstas fattade beslut om en ny intern organisation. Ett beslut som togs efter lång debatt och diskussion, vilket var bra eftersom slutresultatet idag är så mycket bättre.

Visst ska vi ha ett samtal om den fackliga agendan och våra professioner, och visst ska ett fackförbund ta tillvara den kompetens och det engagemang som finns i medlemskåren. För det demokratiska samtalets skull hoppas jag att du läser och kommenterar vår DIK-blogg.
Är du intresserad av vad andra skrev om Brit Stakstons föredrag kan du kika på:
http://bit.ly/96xpS8 kalexanderssons blogg eller
http://bibliobuster.wordpress.com Anna-Stina Axelssons blogg, ledamot i DIKs Förbundsstyrelse

Karin Linder
Förbundsordförande DIK
karin.linder@dik.se

Igår presenterades det första delbetänkandet av upphovsrättsutredningen av Jan Rosén. Det är en lång textmassa och trots att jag är van att läsa utredningar är den svår att förstå. Jan Rosén publicerar också utredningen på DN debatt. Det är bra tycker jag eftersom frågan om upphovsrätt är angelägen för alla.

Tyvärr blir jag inte klokare av debattartikeln. Tittar därför på den filmade pressträffen där Rosén stolt framhåller utredningens kulturpolitiks betydelse. En av de fyra punkter han lyfter fram är kulturarvsinstitutioners behov av avtalslicenser för att tillgängliggöra sitt material.

Tråkigt nog missar utredaren hälften av de institutioner som brukar räknas som kulturarvsförmedlare. Museer och kulturmiljövården nämns inte. Det är en grav miss, museerna har stora samlingar foton, arkivalier, kartor och konst som är upphovsrättsskyddade. Med tanke på att Kulturdepartementet idag får kulturarvsinstitutionernas förslag till medverkan för en nationell digitaliseringsstrategi är det extra märkligt.

Rosén menar att kollektiva avtalslicenserna underlättar för bibliotek och arkiv att tillgängliggöra sitt material. Det låter jättebra. Skönt att institutioner kan sluta avtal så att upphovsmän får betalt. Men när jag läser närmare innebär Roséns förslag att jag som medborgare har rätt att läsa ett digitaliserat material på en dator men endast på arkivet eller biblioteket. Fördelen med det digitaliserade formatet utnyttjas alltså inte. Jag måste ta mig till ett bibliotek, som i det här fallet betyder byggnad, trots att biblioteket med en knapptryckning skulle kunna skicka materialet till mig.

Tja, det funkar kanske på sin höjd ett eller två år till, men sedan tror jag att användarna, besökarna eller kalla oss skattebetalande medborgare vill att den nya tekniken används till fullo. I alla fall när det gäller skattefinansierade institutioner.

Ju mer jag tänker på förslaget desto mer absurt blir det. Är det så att utredaren inte förstått hur bibliotek redan idag arbetar på nätet? Lite världsfrånvänt känns det med en utredare som i sitt pressframträdande refererar till cyberrymden.

Jag tror också att det finns en risk att legitimiteten för våra institutioner försvinner när vi blir låsta byggnader som kräver fysiskt förflyttning trots att tillgängligheten på nätet är tekniskt möjlig. Finns det inte en risk att våra besökare på museer, arkiv och bibliotek börjar fundera över varför de ska betala för offentliga institutioner som inte tillhandahåller den information som de är satta att vårda, visa och förmedla? Var finns den pedagog som kan förklara det rimliga i att ett digitaliserat material enbart går att läsa på en skärm, på en specifik adress, i en specifik stad?

Med tjugo års erfarenhet av museiarbete, utställningar och problematisering kring olika frågor och den ständiga frågan – når vi ut, ser jag att svaret är digitalisering. Vi vill som medborgare diskutera, ta del av vårt kulturarv, våra museisamlingar, hembygdsrörelsens arkiv et cetera och möjligheten finns via nätet. Deltagandet och samtalet mellan oss medborgare är en förutsättning för det demokratiska samhället. Ska vi verkligen hindra de samtalen genom att begränsa tillgängligheten till kunskap och bildning till fysiska adresser?

I don’t think so.

Karin Linder
Förbundsordförande DIK
karin.linder@dik.se