Läser Maciej Zarembas artikelserie i DN om vuxenmobbningen på svenska arbetsplatser. Förfäras, förfasas och förundras. Många tankar som väcks. Hur många medlemmar har vi som upplever kränkande särbehandling av det slag Maciej Zaremba berättar om? Varför görs inte kränkande särbehandling till ett arbetsrättsligt brott som man kan utkräva skadestånd för precis som man kan med diskriminering och LAS-brott?  I dag stadgar föreskrifterna att arbetsgivaren ska åtgärda problemet. Men hur sägs det inget om.  Ombudsmän brukar ha svårt för ord som ”kränkt” och ”upprättelse”. Men när jag läser Maciej Zaremba så är det just detta – behovet av att bli upprättad eftersom man blivit kränkt – som känns centralt. Och då menar jag inte ”utköpt”, utan jag menar den sortens ”reparation av sammanhanget” och rättviseskipning som att bli upprättad egentligen betyder!

På DIK:s arbetsmiljöutbildning har vi handledning om hur vi åstadkommer ett aktivt förhållningssätt i arbetsmiljöfrågor. Vi ska inte sopa medlemmens problem under mattan för att det är så d-a jobbigt för oss själva att gå in i processer av detta slag. Och vi måste övervinna den parallella svårigheten, att förmå medlemmen att vilja göra en fråga av det, så att vi som fackliga företrädare faktiskt kan gå in och göra något . För när dessa två inre utmaningar övervinns vet vi att vi gör skillnad - skillnad till det bättre.

Givetvis undrar jag också om DIK har medlemmar som har det som i artikelserien. Och visst vill jag tro att så inte är fallet. Men om….? Hur bemöter vi er, vad gör vi konkret?  Tänker ni ens på att ringa oss?

Jag vill säga – hör av er och berätta! – och det gör jag också. Men jag har också en fråga till alla er som erfarit det Maciej Zaremba beskriver men som inte har det så längre. Vad hände? Rent konkret – vad var det som förlöste situationen? Och om du får skriva om historien, vad hade du ändrat på? Jag hoppas ha en inkorg fylld av berättelser att dra lärdom av när jag kommer hem från Grekland om tre veckor. Skriv och berätta! Och läs hans artiklar!

Låt oss övervinna våra inre utmaningar så att vi förmår att ta ställning. Märk ditt mejl  ’Maciej Zaremba’ och skicka till sara.luthander.hallstrom@dik.se.  

Nu kan biblioteksvärlden sätta tänderna i ny statistik från Kulturrådet. I år är statistiken för sex olika bibliotekstyper sammanförd till en rapport. Statistiken för skolbiblioteken redovisades separat förra året och har traditionellt utförts med flera års mellanrum.

Man kan hoppas det detta så småningom förändras när Kungliga biblioteket får det samlade ansvaret och då också ska hålla i statistiken. Varför ska skolbiblioteken särbehandlas? De tillhör ju också det samlade biblioteksväsendet.

Åter till Kulturrådets statistik för 2010: Antalet filialer fortsätter att minska. Sedan 1990 har en tredjedel av alla filialer lagts ned. Det speglar en den genomgripande förändring som håller på att ske, där den fysiska tillgängligheten i många delar av landet har försämrats, medan den digitala tillgängligheten ökar. Hälften av folkbiblioteken har haft drygt 100 miljoner sidvisningar på sina webbsidor. Det har gjorts 39 miljoner nedladdningar från högskolebibliotekens elektroniska samlingar.

Olika bibliotekstyper samverkar allt mer. Hälften av landets biblioteksfilialer är samordnade med skolbibliotek. Detta är ett förhållande som måste vägas in i de förändringar som många hoppas kan komma när skolbiblioteken tydligare regleras i den nya skollagen.

DIK:s arbetsgrupp för skolbiblioteksfrågor hade i måndags sitt första möte. En viktig fråga för gruppen blir att noga följa hur Skolinspektionen kommer att definiera skolbibliotek vad gäller kvalitet och kompetens. Skolbiblioteket måste vara en pedagogisk resurs som stödjer lärandet. Det kräver nära samarbete med lärarna. Skolbibliotek integrerade med folkbibliotek behöver inte alls vara dåligt, men jag föreställer mig att det är viktigt att skolan tydligt tillsammans med biblioteket reglerar vad biblioteket ska ställa upp med.

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef för DIK.

Bloggar mest om kulturpolitik och ledarskap.

Minnesinstitutionerna låter sig skrämmas att göra så lite som möjligt och lider av en diffus rädsla över vad som skulle kunna hända om de släpper kontrollen. Istället för att lägga ut så mycket digitaliserat material som möjligt håller man tillbaka och gör så lite som möjligt tillgängligt. Lars Ilshammar var rejält kritisk på Kungliga biblioteket igår. Där hade KB, tillsammans med bland andra Nätverkstan ordnat en intressant konferens om offentlighet och upphovsrätt. (Tyvärr är den ännu inte utlagd på KB:s webb men kameror var på plats!)

Ilshammar menar att minnesinstitutionerna är uppgivna när det gäller att göra material tillgängligt digitialt. Då talar han både om det analoga matierialet som skulle kunna digitaliseras och det som skapas digitalt. Institutionerna väntar på att någon annan ska börja, de listar svårigheter och de letar efter den perfekta lösningen, istället för att att sätta igång med de förutsättningar som finns. Han tycker också de ägnar sig för mycket åt små, isolerade digitaliseringsprojekt som saknar helhetstänkande.

Stilla rädslan, sa Ilshammar. Förutom mer mod hos institutionerna, behövs också politiker som vågar peka med hela handen. Han berättade om Danmark, där radio och TV, under regeringens ledning, har gjort hela sitt ljud- och bildarkiv tillgängligt.

Upphovsrättsutredningens delbetänkande kan innebära några steg i rätt riktning. Men Ilshammar vill se minnesinstitutioner som har insikt om att deras material är en del av samhällets infrastruktur som skapar den offentlighet som är grunden för demokratin. Frågan berör både offenliga och privata aktörer och är sektorsövergripande. Det handlar om både kultur, utbildning, juridik och näringspolitik.

Björn Jordell, som sedan en månad tillbaka är Riksarkivarie, gav i ett inlägg Ilshammar rätt. Han var ännu tydligare med att det i första hand handlar om ett skifte i tänkandet bland arkiv och museer själva. Han menar att det finns en grundläggande självbild eller tankefigur att institutionerna äger materialet.

Istället ska vi tala om dess användbarhet. Vi förvaltar, men nyttjanderätten är inte vår, utan medborgarnas. Vi tappar en del av kontrollen, men måste ta den risken, menade den nya Riksarkivarien.

Det inlägget bådar gott. Vi kan få se ett modigare Riksarkiv framöver!

Birgitta Rydell, samhällspolitisk chef för DIK, bloggar om kulturpolitik och ledarskap.

Genom tiderna har vi skapat arenor för samtal och diskussion. Dagens arenor är digitala dåtidens var fysiska.  Behovet av att samlas kring händelser och fenomen har alltid funnits.

I augusti 2005 tog en ung britt vid namnet Alex Tew initiativ  till hemsidan one million dollar hompage som skulle visa sig bli en riktig snackis. Tanken var att få ihop pengar till sin utbildning genom att sälja en milijon pixlar som var arrangerade på hemsidan för en dollar styck. Inte bara fick han in ihop pengarna utan hans idé blev ett fenomen som det fortfarande pratas om.  Hans personliga syfte var att samla ihop pengar, alla som deltog samlades kring ett fenomen som skapade samtal.

Ett ytterliggare exempel på arenor som skapar samtal; ärett gäng studenter från Berghs som lanserat en variant på one million dollar homepage. De har kopplat sin variant till Twitter. Skillnaden är att  det inte kostar att vara med.  Genom att tweeta om sidan får man sin profilbild publicerad på www.dontellashton.com. Desto fler följare man har desto större bild. Enligt studenterna finns det bara en twitter användare som har tillräckligt många följare för att fylla upp hela ramen med sin bild och det är skådespelaren Ashton Kutcher.

Man skulle kunna koppla dessa fenomen till medeltida kyrkobyggen där medborgare tillsammans gav pengar till bygget för att i gengäld få sitt namn på en platta i kyrkoentrén. Likt one million dollar homepage och studentprojektet  dont tell ashton handlar det om att tillsammans skapa mötesplatser för samtal. Skillnaden mellan dessa samtida exempel och de historiska är att idag samlas vi för samtal i de social medierna istället för i kyrkan.  

Ida Alfsdotter-Thoor

Projekledare på DIK och funderare

Uwe Bödewadt som var tidigare kulturhuschef i Stockholm och numera på den danska KB, Den sorte diamant, är intervjuad på Kulturekonomi.se om sin nya bok. Den handlar om att leda kulturinstitutioner, vilket ofta är en stor utmaning.

Uwe lyfter fram nyfikenheten och vikten av ständig förnyelse som särskilt viktigt på en kulturinstitution. Han menar att det speciella med att vara chef för konst och kultur är att det handlar om att leda känslor.

Det är säkert sant. Men visst gäller detta det mesta av ledarskap? Att odla sina empatiska förmågor och försöka sätta sig in varje enskild medarbetares situation, skulle jag säga är vardag för chefer inom alla verksamheter.

Institutioner inom scen och bildkonst, museer eller bibliotek behöver ha ett arbetssätt som särskild främjar kreativitet och nytänkande. Men hur unikt är egentligen detta krav idag?

Jag säger inte att ledarskap inom konst och kultur inte alls har speciella förutsättningar, men mycket av det som Uwe säger i intervjun gäller alla chefer och ledare. Däremot finns det mycket annat där konst och kultur kan vara ett föredöme för andra verksamheter.

Jag hade för några år sedan möjligheten att från styrelsen följa en spännande scenkonstinstitution mycket nära och blev otroligt imponerad disciplinen och leveransförmågan! Många av oss tror att det här med att spela teater eller sjunga mest handlar om en konstnärlig förmåga och teknik, men det är minst lika mycket disciplin som konst! Av ett, till synes, kreativt kaos med en mängd olika professioner involverade, skapas en förställning som måste vara färdig vid premiär.

På en teater, konsthall eller museum är en deadline inget som kan skjutas upp, utan en exakt tidpunkt, med premiär eller öppning, då allt ska klaffa!

Varför jobbar inte vården, Migrationsverket och domstolar på samma sätt? Många offentliga verksamheter skulle behöva ha en dos av kreativitet och disciplin i denna särskilda kombination. Då skulle vi slippa både vårdköer och högar av obehandlade ärenden!

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

Bloggar bland annat om kulturpolitik och ledarskap.

Inget är nytt under solen, var min tanke när jag läste det här blogginlägget om Jesus och sociala medier av Niklas Strandh. På ett nyanserat och välformulerat sätt satte han in problematiken med budskap och budbärare i en historisk kontext. 

 Att tala med med människor istället för till dem, att låta alla vara budbärare av en vision, varumärke eller budksap och att lyssna och skapa interaktion. Jag hör och läser dessa mantran överallt, i bloggar, på förläsningar, på twitter osv. Men idag lyssnade jag lite extra. Troligtvis för att Niklas berättade lite mer om sig själv och om sin bakgrund. Men framförallt för att jag absolut älskar när man använder historia för att analysera, förklara och tolka samtida fenomen. Mer sånt!

Ida Alfsdotter-Thoor

Projektledare på DIK och historienörd 

I vårt grannland Finland kom en kulturutredning, Kultur – kraft för framtiden, i början av mars. Rapporten är på 42 sidor och riksdagen fattar, enligt kommitténs ordförande Leif Jakobsson, före sommaren beslut om dess genomförande. I svenska öron låter det osannolikt. Den svenska kulturutredningen arbetade i mer än ett och ett halvt år och lämnade ifrån sig 900 sidor!

Sverige och Finland har alltså två mycket olika sätt att närma sig kulturpolitiken. Leif Jakobsson, som numera är ordförande i Finlands motsvarighet till Kulturrådet, medverkade i torsdags vid ett diskussionsseminarium med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Han berättade hur kulturpolitiken i Finland inte är ett område för politisk debatt. I Finland har kulturen och kulturpolitiken som en del i byggandet av den unga nationen och då har enighet varit viktig.

Den finländska kulturutredningen tar sikte på år 2035. Organisatoriska frågor lämnas i detta skede därhän. Istället målas bilden av ett samhälle där konstens och kulturens roll ökar. Eftersom grunden för kreativitet och uttrycksförmåga läggs redan barndomen, måste till exempel de estetiska ämnena förstärkas i skolan: … ”kulturell läskunnighet är en central del av nationens kreativa kapital”, skriver man. Det är intressant hur just detta betonas som en utveckling i ett skolsystem som har lyfts fram som en förebild i den svenska skoldebatten.

Den svenska kulturutredningen fick kritik för att Internet och medborgarnas rätt och behov av digital tillgänglighet inte behandlades. Detta är dock ett huvudtema i den finländska rapporten där behovet av en utveckling av det upphovsrättsliga systemet, för att möta kraven, betonas. Ett annat område som behandlas mer ingående är att skapa förutsättningar för att utveckla de kreativa näringarna.

11 (!) ministerier är involverade i det så kallade politikprogrammet för konst och kultur som nu ska ta vid när rapporten har behandlats av riksdagen. På insidan av rapportens pärm finns en enkel tabell där de olika åtgärdsförslaget fördelas på ministerierna. Skulle detta kunna bli aspektpolitik i praktiken?

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK

Jag ska till Lund i maj! Tillsammans med flera tusen andra ska jag tillsammans med gamla vänner trängas på Lundakarnevalen. För JA i år är det karneval!

Att återse gamla kursare och personer man umgicks med på nationen och på kåren är en känsla av ren glädje. Det finns något förväntansfullt pirrande med att åka ner till Lund, det är nostalgi tripp av rang. Det är inte bara återseendet med gamla vänner som lockar. Jag ser även fram emot att se både Spexet och Karnelvalsfilmen

Återträffar är inte bara kul, det kan också spela en viktig roll både i nätverkande syfte men framförallt för inspirationens skull. Att få tillbaka den där känslan, av att allt är möjligt och att det inte finns något som begränsar eller stoppar en, är obetalbar.  Många skolor anordnar återträffar och har alumniprogram. Finns det inte så går det ju faktiskt att fixa själv.

Här är några länkar till universitetens alumniprogram.  Finns inte din skola med här så skulle jag rekommendera att du bara lägger till /alumni eller /samverkan på webbadressen till din skola så hittar du säkert rätt.

• http://www.gu.se/samverkan/alumn/
• www.uu.se/almuni
• www.lu.se/alumni
• http://www.umu.se/samverkan/alumn/
• www.liu.se/alumni

Ida Alfsdotter-Thoor

Projektledare på DIK och Lundensare

Trailer till karnevalsfilmen

Den tredje omgången av DIK:s chefsutvecklingsprogram Vilja, våga, välja för verksamma inom bibliotek och museer håller på att avslutas. I maj är det examen där alla deltagare ska presentera sina personliga plattformar för ledarskap. Processledare för DIK:s ledarskapsprogram är Kerstin Olsson. Hon har arbetat med chefsutveckling och Göteborgsregionen.

I torsdags och fredags hölls det näst sista utbildningstillfället för denna omgång. Temat var framtidens ledarskap. Jag hade tillfälle att vara med när en av de inbjudna talarna, Annika Billström, delade med sig av sina erfararenheter. Annika arbetar nu med chefsrekrytering och hjälper kommuner och landsting att ta fram strategier för sin framtida ledarförsörjning. Hon har själv varit ledare på högsta nivå, bland annat som finansborgarråd i Stockholm 2002-2006 med ansvar för en verksamhet med 35 000 anställda.

Vilka ska bli chefer när 40-talisterna lämnar sina chefsjobb i kommuner och landsting? Vilken beredskap och vilka strategier finns det? Annika Billström har de senaste två åren gjort 250 besök hos offentliga arbetsgivare för att ta temperaturen. Hennes bild är att beredskapen bristfällig. Vi vet att det fram till 2015 försvinner minst 50 000 chefer och ledare från arbetsmarknaden. Vilka ska ta över efter dem? Och hur ska offentlig sektor kunna konkurrera med näringslivet om de bästa krafterna. De unga deklarerar att de inte är intresserade av att bli chefer – 6 av 10 mellan 15 och 27 år svarade så en nyligen gjord undersökning. De sätter trygghet före lön och är beredda att byta jobb om chefen är inte håller måttet. Och har en ganska krävande inställning till hur de vill ha det på jobbet, skulle nog många chefer känna.

Annika menar att varje kommun och landsting borde göra en kartläggning av medarbetarna för att på sikt sörja för gott ledarskap. Vilka är intresserade och lämpade för ledarskap? Vad behöver man göra för att stödja dem i utvecklingen? Hur kan man få in kompetens utifrån? Hur blir man attraktiv för studenter som är på väg ut på arbetsmarknaden? Både strategi och konkreta handlingsplaner behövs.

För att kunna konkurrera med den privata sektorn, behöver offentliga arbetsgivare bli mer offensiva. De behöver till exempel delta vid högskolornas arbetsmarknadsdagar. De måste också slipa sin argumentation och lyfta fram det positiva med att arbeta offentligt. Självfallet ska kommuner och landsting kunna betala konkurrensmässiga löner, men de kommer aldrig att helt kunna tävla med offentliga arbetsgivare. Istället är det andra värden som måste lyftas fram. Man arbetar med att göra nytta, att skapa välfärd, upplevelser och lärande.

Ett gott ledarskap i kommuner och landsting är avgörande för att vi som medborgare i framtiden ska få mesta möjliga välfärd av de skattepengar som vi satsar. Det är avgörande för att kultur och bibliotek ska blomstra och kunna bli en motor för tillväxt och utveckling.

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef, DIK