Det har nu gått två dagar sedan min kollega messade ett upprört ”Har du läst artikeln i SvD?!!”. Hon syftade på Svenskans rapportering om det krav på skolbibliotek, som ska skrivas in i den nya skollagen. Kompletterat med tidningarnas sedvanliga konkreta exempel, denna gång från Kunskapsskolan i Nacka.

Vi är många som skakar på huvudet åt dessa artiklar, och tydligen är vi också många som förgäves kontaktat artikelförfattaren för att på något sätt rätta till det som nu har gått ut till läsare (läs: skolledare, politiker, föräldrar) i hela landet.

Men vad är problemet? Jo, vi som arbetar på så kallade välfungerande skolbibliotek är så innerligt trötta på att det fortfarande sätts likhetstecken mellan skolbibliotek och tillgång till skönlitteratur. Varje gång en beslutsfattare – i all välmening – yttrar sig om hur hon minns sin barndoms skolbibliotek och dess mysig-dammiga bokdoft, för att sedan i bästa fall prata lite om vikten av barns läsning, så cementeras den här bilden ytterligare. Skolbiblioteket som en oas för de tystlåtna bokälskarna. En inrättning som höjer mysfaktorn på skolan. Och på något lite vagt sätt vet alla att skolbibliotek främjar barns läsning.

Och så kommer SvD med ett dubbeluppslag som bygger på exakt samma förlegade, begränsande, seglivade bild av skolbiblioteket!

Artikeln om friskolornas bokbuss, där en rektor – oemotsagd – anför argumentet att ”ett stort skolbibliotek med egen bibliotekarie och senaste litteratur inte med självklarhet gör så stor skillnad som många vill tro”. Och de bokslukande tjejerna, som blir så glada när de kan låna Jan Guillou på bokbussen. Och så den trevliga frågesporten. För den oinvigde måste det framstå som om ett bokbussbesök per termin istället för ett skolbibliotek faktiskt inte är så tokigt. När man aldrig har stött på ett modernt skolbibliotek, ser man inte heller det orimliga i att en bokbuss skulle kunna ersätta det intensiva pedagogiska arbete som krävs för att ge eleverna informationskompetens och läslust!

Just därför hade man hoppats att journalisten på ett diskret men omissförståeligt sätt hade visat att det finns andra sanningar.

Men tyvärr. I faktarutan med rubriken Vad gäller saken? får vi veta att ”skolbibliotek anses ha en nyckelroll för att utveckla elevernas språk och läsande” och att barn lånar allt färre böcker. Inte ett ord om skolans gigantiska uppdrag att utrusta eleverna med åtminstone ett minimum av källkritiskt tänkande och övrig informationskompetens, ett uppdrag som är mycket svårt att hantera utan en genomtänkt och proffsig skolbiblioteksverksamhet.

Jag läste nyss Kristina Alexandersson inlägg Källkritik i skolan – ja, tack! om det akuta behovet av en nationell IT-strategi för skolan, där det framgår att en skrämmande stor andel av lärarna uppger att de inte själva undervisar sina elever i källkritik och informationskompetens, och att de inte heller vet ifall eleverna får någon sådan undervisning. Och jag tänker att det är därför vi behöver få in skolbiblioteken i skollagen – bibliotekarierna måste in i den processen, utöver det att vi ska värna elevernas utveckling till läsande människor!

Läs även Kristina Alexanderssons kommentarer till SvD:s artiklar, Ett skolbibliotek kräver en skolbibliotekarie, och Mer än en samling böcker samt Cecilia Bengtssons blogginlägg angående den allmänna bilden av skolbibliotek.

Se också Skolbibliotek Östs blogg, med Anita Höglunds kommentar till SvD-artikeln samt ett utmärkt exempel på en modern skolbibliotekaries arbetssätt.

Monika Staub Halling

Bibliotekarie vid Adolf Fredriks Musikklasser

DIK:s representant i Nationella Skolbiblioteksgruppen

På ett frukostseminarium på JMW kommunikation var temat för dagen hur politiker ska använda sig av sociala medier i valrörelsen.

Det jag tog med mig från seminariet var tanken på hur bloggar, Facebook och Twitter kan förändra hela spelplanen för det politiska arbetet i framtiden. En kommunikatör från ett riksdagsparti konstaterade att det här är den första valrörelsen i Sverige där social medier kommer att vara en betydande kommunikationskanal. På frågan om hur viktig den kommer vara svarade en annan kommunikatör att det kan vara helt avgörande för valutgången om man inte finns med. Det är en arena där man måste synas men hur viktigt den är återstår att se.

Social medier ger en möjlighet att direkt inhämta medborgarnas synpunkter i politiska frågor. Något som allt mer börjar ske på lokal nivå runt om i landet. Oftast handlar det om enskilda frågor som till exempel behov av parkeringsplatser, badhus eller cykelbanor där just du bor. I förlängningen kan det leda till en ny form av demokrati. I dag får vi som väljare ta ställning till ett helt paket när vi röstar på ett politiskt parti. Vi väljer vilka vi vill hålla med och väljer bort det vi inte gillar. I det nya medielandskapet öppnar sig andra möjligheter. Vi kan kommunicera direkt med de folkvalda och kan påverka det politiska innehållet. Vi kan vara med i ett parti men påverka ett annat. Vi behöver inte gilla någon av de politiska paketlösningarna men ändå vara politiskt engagerade i enskilda frågor.

I förlängningen kan det kanske leda till att de invanda partistrukturerna luckras upp. Vi ser redan i dag en trend mot färre medlemmar i de politiska partierna och ett minskat valdeltagande. Detta sker samtidigt som det politiska engagemanget kanske är större än någonsin i de sociala medierna. Men då handlar det oftast om enskilda frågor, inte hela paketlösningar. Om framtidens politik skapas direkt av medborgarna via sociala medier, hur går det då med demokratin? Vem tar ansvar för de långsiktiga perspektiven och helhetssynen? Är det den ökande interaktiviteten en möjlighet eller ett hot mot demokratin?

Jag vill absolut tro att det är en möjlighet.

Anders Flodström, universitetskanslern, var där, Tobias Krantz (fp), forsknings och högskoleministern var där, Mikael Damberg (S), ledamot i utbildningsutskottet var där, Klas-Herman Lundgren, ordförande Sveriges förenade studentkårer , var där, Saco studentråd var där, en massa universitet och högskolor var där, studenterna var där och en massa andra. Och jag var där. Igår, den 11/2.

Plats: Jusek:s kansli.

Anledning: Hur kan humaniora och samhällsvetare får mer lärarledd tid och undervisning i sina utbildningar?

Efter att alla viktiga personer har sagt sitt sammanfattar jag diskussionen så här: Det är valår, alla vill lova utan att lova, men man är rörande överrens om att humsam (humaniora och samhällsvetenskap) måste tillhöra resursfördelningssystemet mer. Det var positivt och inspirerande. Diskussionen handlade också om kvalitetsutvärdering av högskoleutbildningen, egentligen mer om det än om den bristande lärarledda tiden. En stilla undran hos mig väcktes. Hur kan man diskutera kvalitet när kvantiteten är så låg? Kan det finnas kvalitet i något som, i många fall, nästan inte finns? Humaniora är det utbildningsområdet med det lägsta antalet lärarledda timmar per vecka, snittet ligger på 4.5 timmar/vecka. Är det verkligen studier på heltid? Humaniorastudenter runtom i Sverige börjar tröttna på att investera pengar och tid i en utbildning, utan att egentligen träffa utbildade utbildare. Så nu samlas olika humanistiska kårer, föreningar och sektioner runt Projekt Athena, ett projekt som DIK stöder. De har bland annat krav på:

1.Ökad lärarledd tid vid alla humanistiska utbildningar, minst 15 tim/vecka.

2. Lärosäten ska aktivt coacha studenterna och ge dem arbetslivsanknytning.

Aktiviteter planeras att genomföras  under hela våren, så håll utkik efter dem vid just ditt lärosäte. Särskilt runt den 16 mars som numer är den nationella humanistdagen.

/Amanda, Studenthandläggare DIK

Idag är en alldeles särskild dag. Särskild på ett lågmält sätt, men ändå särskild. Idag startar nämligen ansökningsperioden till nästa mentorprogram i DIK:s regi.

Det verkar finnas ett behov av den sortens långsiktiga samtal som kan föras mellan en mentor och en adept. Jag märker det genom intresset för DIK:s mentorprogram, men också genom att jag emellanåt får frågor från intresserade utanför DIK:s områden, från journalister, vänner och bekanta.

Mentorskapet som arena för reflektion om vadan och varthän i arbetslivet svarar helt klart mot ett behov hos många idag, unga så väl som mer etablerade på arbetsmarknaden. Att arbeta med DIK:s mentorprogram är en av mina roligaste arbetsuppgifter. Det finns en alldeles särskild kraft i att sammanföra människor som inte skulle ha träffats annars, att ge dem en arena för återkommande funderingar och samtal under ett års tid. Det är något jag önskar att alla får chansen att genomföra någon gång i livet.

Blir du nyfiken på att läsa mer om DIK:s mentorprogram och vad som gäller för att kunna söka till programmet? Här finns mer information.

För att veta vart man är på väg måste man först veta vart man har varit…
Den gamla tesen verkar inte skolverket känna till. I den nya skolplanen för historia i grundskolan har man tagit bort både medeltiden och antiken. Karin Olsson på Expressen säger att det är ett ”Historiskt uselt förslag” Jag kan inte mer än att hålla med.

Medeltiden och antiken är två verkligt betydelsefulla tidsepoker som man inte bara kan hoppa över. Skulle vara intressant att höra vad historieprofilen Dick Harrison, som har lagt ner hela sitt vuxna liv i att forska om medeltiden, tycker om saken.

Om vi börjar skala bort inslag från vår historia vart kommer det då sluta? Något som är säkert är att vi tappar alla våra chanser att bli en kunskapsnation värd namnet.

Former, organisationer, system och hierarkier kommer och går. De rutiner och system som varit en bransch trogen behöver inte finnas kvar i framtiden. Hur kommer kommunikationskonsultbranschen se ut om fem år? En del säger ”one-stop-shop” och andra menar att motsatsen, det är inte de mest kostnadseffektiva alternativen som driver konsultköpen. Det är de mest talangfulla alternativen som kommer att ta hem uppdragen.

December månad spenderade jag i New York hos en organisation som heter PRSA (Public Relation Society of America) under min vistelse tog jag även tillfälle att träffa en representant från AAAA (American Association of Advertising Agencys). Två olika framtider för kommunikationsbranschen i New York utkristalliserades. Representanterna för de olika alternativen var, om möjligt, var och en på sitt håll lika säkra på sina framtidsprognoser.

”One-stop-shop” är vad som finns idag och vad som kommer att fortsätta att dominera menade de jag träffade på PRSA. I takt med att budgetutrymmen minskar och uppfattning om att vi har mindre tid vill kunden och uppdragsgivaren bara ha en byrå att vända sig till. Det är både kostnadseffektivt och tidseffektivt.

Det andra alternativet kan vi kalla ”Talent First”. Här spår de som kom från AAAA en framtid där Account Directors försvinner från byråsidan för att istället ta plats på kundsidan. I takt med att fler och fler kan mer om kommunikation kan de som är händiga bolla flera olika discipliner samtidigt. Kombinera detta med att nästan alla nu för tiden har kunskap om vad kommunikation kan innebära för ett företag. Därför kommer kunden i framtiden sitta på kunskapen och vilja styra utformningen själv. Det kan hon göra genom att köpa tjänster direkt från talangerna inom varje disciplin. Summan av kardemumman: hellre en kommunikation där jag som kund har koll på varje del än en helhetslösning som en byrå syr ihop.

Talent First eller One-stop-shop? Det är frågan. Möjligtvis och kanske troligtvis kommer det att finnas ytterligare varianter på lösningar. Generellt tycker jag att det är bra att system ruckas upp, ifrågasättas och förändras.

Mot dumheten kämpar visheten förgäves. Så har det alltid varit och så lär det förbli. Därför lägger jag av med bloggandet. Mitt bloggande har varit givande för mig själv. Bloggandet har hjälpt mig att komma igång med det dagliga skrivandet.

Bloggande och twittrande är digitala terapiformer. De är också tecken på att den utforskande dialogen nu har ersatts av mer taktila kommunikationsmönster. Det handlar om reaktioner hit och dit. Överflödet av impulser och idéer kompenserar bristen på tanke. Människor har många idéer – ibland fler än de behöver – men de har bara en tanke.

Och när det gäller tanken finns en grundläggande sanning, på samma sätt som för förhållandet mellan vishet och dumhet: bättre en pessimistisk analys med ett glatt och livgivande språk än ett optimistiskt konstaterande av fakta med trista formuleringar. Det skulle till och med kunna vara en definition av den radikala tanken: ett förnuft utan hopp men med en inspirerande form.

En utomhus reklamkampanj i England är ute för att provocera med texten ”Career women make bad mothers”. Syftet är att föra trafik till sidan Britain Thinks. Kampanjen har skapat diskussion och kanske är det inte så konstigt. Den får i alla fall mig att fundera …

Tillbaka efter helger och ledighet är det dags för en reality check. Varför inte ta sig an frågan om vi är på väg mot en ny global världsordning? Frågan är mer relevant och aktuell än de flesta av oss är medvetna om. Allan Larsson, som tidigare varit svensk arbetsmarknadsminister och generaldirektör i EU-kommissionen, har för Global Utmaning skrivit rapporten ”Mot en ny global ordning?”

På mindre än 40 sidor öppnar Allan Larsson upp dörren till en stor och i många avseenden skrämmande värld. Det är en värld där ekonomins järnhårda lagar råder, men tycks vara skrivna i Underlandet. I den här världen flyter sparandet uppströms från världens fattigaste till den rikaste nationen i världen.

Det här är ett Underland, men också ett Undergångsland. USA har hamnat i en kinesisk ”skuldfälla” och Kina i en amerikansk ”dollarfälla”. De båda stormakterna har hamnat i en gemensam ekonomisk fälla. Dessutom är båda fast i ett tungt fossilberoende. De sitter i en ”klimatfälla”. Och när de stora sitter i en klimatfälla, sitter vi alla i skiten.

Kina och USA har baserat sina ekonomier på fossila bränslen i högre omfattning än andra stora ekonomier. Enligt rapporten svarar de tillsammans för 45 procent av världens utsläpp av CO2 i dag. USA och Kina är avgörande för alla klimatavtal. De kan inte lösa alla problem själva, men de är nödvändiga för varje hållbar lösning. I Köpenhamn tycks de inte ha funnit någon gemensam plattform.

I medier har misslyckandet i Köpenhamn förklarats med hänvisning till brist på politisk vilja. Jag har svårt för förklaringar i termer av bristande politisk vilja. De tenderar att bli moraliserande, undflyende, nästan metafysiska. De handlar mer om att fördela skuld än att identifiera reella problem och möjligheter.

”Mot en ny global ordning” ger en bild av den reella knipa USA och Kina och alla vi andra sitter i. Vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är en akademisk fråga. Den bör lämpligast avgöras av forskningen. Vi andra har annat att göra, vi ska se framåt. Allan Larsson ser framåt och undrar om USA och Kina kommer att klara att uthålligt genomföra den nödvändiga omställning som krävs för att klara makroekonomisk balans, finanser och energi. Martin Wolf, ekonomisk guru i Financial Times är pessimistisk: ”We are watching a slow-motion train wreck.” 

Är det här kulturpolitiskt relevant? Ja, ungefär lika kulturpolitiskt relevant som luften vi andas. Inför och under klimatmötet i Köpenhamn förvandlades Copenhagen till Hopenhagen. Postmeeting känns Hopenhagen mest Schopenhagen: “Because people have no thoughts to deal in, they deal cards, and try and win one another’s money. Idiots!”

Snart dags att stänga årets löneenkät. Varje år genomför vi på kansliet en enkät om våra medlemmars löner. Snart är det dags att stänga den enkäten och sammanställa materialet. Jag tycker att det ska bli jätteintressant att se vad resultatet blir. Framförallt är det roligt att få presentera färska siffror till er som ringer för att få lönerådgivning.
Har du inte svarat på löneenkäten så gör det. Här är länken.

Lön är ett hett ämne och det blir ännu hetare med färska siffror.